Stadsmotivet har sedan Cities of God varit framträdande i Wards teologi och har benämnt den arena på vilken de kulturella förhandlingarna utspelar sig. Ward beskriver i inledningen av verket hur talet om staden ger fokus och form åt framställningen.317 Det är i den moderna och postmoderna stadskulturen som produktionen av de tecken som utgör vår tids kulturella imaginära sker, det Ward genomgående refererar till som en virtuell verklighet. Samtidigt som denna urbana miljö är produktionsplatsen av ideologiska föreställningar är det just i denna urbana och sekulära miljö som kampen om själarna måste ske. Be-skrivningen av mötet mellan Guds och världens stad som en kamp har kommit att accentueras i Wards teologi de senaste åren och framträder som tydligast i The Politics of Discipleship. Samtidigt finns denna kamp närvarande som en underström redan i de första studierna under 2000-talet. Ett exempel på detta finner vi i True Religon där Ward i inledningen av boken målar upp vårt samti-da kulturella tillstånd i västerlandet som radikalt pluralistiskt och bestående av flera olika traditionsbundna sammanhang och världsbilder som lever sida vid sida. Samtidigt som Ward i boken bejakar detta mångkulturella tillstånd och beskriver dess inbördes förhållande som ”förvånansvärt fredligt” visar han ingen naivitet när det kommer till svårigheterna att leva tillsammans. I nuläget enas dessa religiösa grupperingar av en gemensam fiende – den sekulära liberalismen – men en tid kommer, förutspår Ward, när de kan komma att vända sig om och angripa varandra.318 Alla berättelser om verkligheten, oavsett om de implicerar en sekulär eller en religiös metafysik kan därmed, om vi följer Wards resonemang,
316 Ward 2009a s. 181–220.
317 Ward 2000a s. 23.
inte leva sida vid sida ”på samma nivå”, med samma inflytande i samhället; de är alla inbegripna i en kamp om ”makten över stadens själ”.319
Ward blir med denna förståelse av hur kulturer fungerar själv oundvikligen indragen i striden. Han talar utifrån sin kristna ståndpunkt och blir därmed en del av den kristna berättelsens kamp om inflytande. Som teolog blir han därmed ofrånkomligen politisk. I The Politics of Discipleship beskriver han relationen mellan kyrkan och det samtida globaliserade samhället som en metafysisk kamp – det är en kamp om människors sätt att förstå och leva livet.320 Att vår samtida kultur är präglat av en kampsituation förklaras av Ward med förlusten av en legitime-rande instans i moderniteten. I det liberala globaliserade samhället finns ingen tydlig identifierbar makthavare, ingen kollektiv berättelse, som kan fungera som ett sammanhållande kitt, som exempelvis nationalstaten, kyrkan eller fursten. Bristen på denna identitetsskapande instans skapar en konkurrenssituation, där inte bara individer, utan även företag, religioner och ideologier kämpar om makten över själarna.321 Teologin är tvungen att delta i denna konkurrens, men får aldrig reduceras till att bli en marknadsaktör bland andra som endast för fram sitt intresse i debatten; den bär på en annan metafysik än den marknadens metafysik som skapar spelreglerna. Där den kristna metafysiken – och här faller Ward tillbaka på Thomas av Aquino – handlar om att fostra människor i det Goda och det Rätta för det allmännas väl, handlar vår samtida metafysik om att forma subjekt som söker sitt eget goda och sitt eget rätta.322 Teologin måste därför – likt en trojansk häst – arbeta inom marknaden och samtidigt försöka ”sälja in” en vara som undergräver den logik som grundlägger marknadens rationalitet.
Som vi såg i det förra kapitlet var Ward kritisk till kapitalismen eftersom den genom sin produktion av bilder och föreställningar tenderade att låta subjekten begränsas och styras av sina begärsliv och fostra en kultur av amor sui – människor uppfyllda endast av sina egna livsprojekt och önskningar. Även liberalismen som politisk ideologi blir därmed problematisk för Ward eftersom den arbetar för att ”maximera individens frihet” och därmed motarbeta demokratins strävan efter lika möjligheter.323 På detta sätt legitimerar liberalismen de atomiserande
319 Ward 2009a s. 181–220.
320 Ward 2009a s. 206.
321 Ibid s. 217.
322 Ward 2009a s. 215.
323 Ward utvecklar sin kritik av liberalismen och iakttar med hänvisning till den italienske filoso-fen Norberto Bobbio en spänning mellan de båda begreppen ”liberalism” och ”demokrati”: “Den moraliska och politiska dygd som dominerar i liberalismen är frihet, förstådd i negativ bemärkelse som maximal individuell frihet från skada och förtryck från någon annan. Den moraliska och politiska dygden i demokratin är jämställdhet, förstådd som den maximala utbredningen av rättigheter och lika möjligheter (till utbildning, ägande, karriär etc.)” (”The moral and political virtue paramount in liberalism is liberty, understood negatively as the maximal freedom of the individual from harm and coercion from another, and the moral and political virtue in democracy is equality is equality, understood as the maximal extension of
tendenserna som var en konsekvens av kapitalismen och verkar därmed för en upplösning av de gemensamma plattformar som möjliggör ett politiskt samtal om det gemensamma bästa. Det är denna avpolitisering av samhället som Ward, bland annat med hänvising till Schmitt, återkommer till som det problematiska i samtiden och det som han i The Politics of Discipleship strävar efter att återupp-väcka ett kritiskt intresse för.
Frågan är om inte Ward, med sina djupa försänkningar inom den kritiska teorin för vidare den syn på tillvaron som ”bellum omnium contra omnes” (allas krig mot alla) som präglar både den marxistiska teoribildningen och den konservative Carl Schmitt. Den bild av samtiden som träder fram i Wards texter är onekligen mörk och tecknar en situation där situationen är prekär, subjekten fångade i ideologins nät och den rådande ordningen i behov av förvandling. Ward medger själv i sitt svar på den ovan diskuterade kritiken från Luke Bretherton, att han stundom har gått för nära det han har velat ta avstånd från, men värjer sig mot kritiken att han skulle acceptera en syn på tillvaron som präglad av kamp.324 Det våld som Ward menar präglar moderniteten är inte en ontologisk fakticitet – det är ett samhällstillstånd som är konstruerat av det moderna tän-kandet och den medföljande synen på människan som driven av sina egoistiska begär.325 Teologins roll är inte att föra vidare detta våld utan att gestalta en annan verklighet som präglas av harmoni och samförstånd. Vi måste, enligt Ward, göra en distinktion mellan teologins analytiska och konstruktiva moment: ”En distinktion måste göras mellan de teoretiska sätten att analysera var kulturen i väst befinner sig idag (metodologi) och att uttala sig om att detta är hur saker och ting är (ontologi).”326 Den kultur som vi ser kring oss och som är präglad av en jakt på konsumtion och individuell framgång är inte en berättelse om vem människan egentligen är: ”Det är i själva verket den syndfulla värld som skriften uppenbarar för oss.”327 Wards teologiska budskap – hans medicin – är enligt egen utsago därmed motsatt det som han beskriver med sin kulturanalys. Det är tvärtom detta krigstillstånds upplösning till förmån för en annan ordning som är det som kyrkan ska gestalta och teologin kommunicera.
Utan att förneka de problematiska aspekterna med det rådande tillståndet är frågan om inte Ward, i sin iver att lyfta fram det kristna alternativet, målar samtiden med onödigt mörk palett. Även om han i inledningen till The Politics
of Discipleship nämner en rad samhällsrörelser, och då inte bara kristna sådana, the franchise and equality of opportunity (to education, to ownership of property, to career advancement, etc.).” Ward 2009a s. 42.
324 Ward 2009b s. 5–6.
325 För en diskussion om Wards teologiska kritik av modernitetens begärskonceptioner, se kapitel 3.
326 ”A distinction has to be drawn between theoretical approaches to analyzing where Western culture is today (methodology) and stating that that is the way things are (ontology).” Ward 2009b s. 5–6.
som arbetar för en bättre värld är det dominerande intrycket att det är kyrkan som står för det enda hållbara alternativet i en kultur präglad av förfall. På detta sätt framträder två ömsesidigt uteslutande sociala kroppar, ”världens” och ”kyr-kans” kroppar – ett faktum som talar emot den flytande ecklesialitet som Ward ville göra sig till talesperson för ovan. Jag vill återkomma till denna motsättning i Wards teologi i nästa kapitel eftersom jag menar att det i hans kulturkritiska sätt att bedriva teologi, hans apologetik, finns en potential för den metodologi som jag vill skriva fram i den här avhandlingen, en potential som han själv inte alltid lyckas förverkliga.
Som en summering av de två sista avsnitten om Ward politiska ecklesiologi och hur teologin – förstådd som reflektionen över den kristna traditionen – alltid är inbegripen i en politisk kamp om makten över ”stadens själ”, vill jag återknyta till den ovan anförda diskussionen: Ward föreslår Petersons strategi av att träda in en annan ordning för att undslippa världens tyranni som av Ward, genom Marx, identifieras med kapitalismen. Det som undflyr kapitalismen och gör det möjligt att formulera en annorlunda världsbild som kan utgöra ett alternativ till samtiden, är trons erkännande av en materiell uppenbarelse – en positiv vision om Guds rike som har förvaltats av traditionen. I denna ordning börjar arbetet att – i ord, men även handling – formera en motvärld: att ta upp och formulera om sin samtid via teologins uppenbarade strukturer. Genom detta arbete upprättas ett förhållande till världen som kan verka för dess förvandling mot Guds rikes likhet, Wards teologi är en politisk teologi, men vägen dit går via upprättandet av alternativa diskurser: den politiska teologin kräver en teologisk politik.
Detta ansluter till det unika i Wards projekt. Visserligen bejakar han fort-farande en negativ gudsbild som inte låter sig fångas i språket och undflyr alla försök att formera totalitära politiska system, men denna gudsbild är en kon-sekvens av att läsa tillvaron från en specifik ståndpunkt – en uppenbarelse i en samling texter och praktiker. Det är just kombinationen av återvändandet till samma texter och praktiker och det faktum att Guds Rike inte kan begränsas till dessa platser som gör att det i Wards teologi finns en potential att undslippa ordningen grepp. Här finns vägen med och bortom den negativa dialektiken – att utan absoluta anspråk tala om det som inte är närvarande, det rike som ska komma. Jag kommer att utveckla detta i de kapitel som följer och här gå över till frågan om vad som kännetecknar den ordning som Ward menar att kyrkan ska etablera i sin samtid.