I förordet till Kirchliche Dogmatik I, publicerad 1932, skrev Barth: ”Jag betraktar
analogia entis som antikrists uppfinning och menar att man, på grund av denna,
inte kan bli katolik. Därtill vill jag också medge att jag håller alla andra orsaker, som man kan ha till att inte bli katolik, som kortsiktiga och oseriösa.”63 Detta
62 Pannenberg 1988 s. 343–347 (översättning Geoffrey W. Bromiley); Pannenberg 1970 s. 211–238 (översättning George H. Kehm). Pannenberg var redan tidigt i sin karriär upptagen med analogidiskussionen och frågeställningen om gudskunskapens möjligheter och begränsningar. Ett exempel på detta är hans Habilitationsschrift från Universitetet i Heidelberg: Analogie und
Offenbarung, från 1955, som han sedermera kom att ta avstånd från och först 40 år efteråt att
publicera. Pannenberg 2007. Att Pannenbergs eget förslag om en ontologisk delaktighet hamnar nära vad Thomas försökte göra, men enligt Pannenberg misslyckades med att argumentera för, inskärps av den skotske teologen Stephen R. Holmes i Holmes 2007 s. 62.
63 ”Ich halte die analogia entis für die Erfindung des Antichrist und denke, dass man ihretwegen nicht katolisch werden kann. Wobei ich mir zugleich erlaube, alle anderen Gründe, die man
minst sagt tydliga avståndstagande från det som den polske teologen Erich Pr-zywara benämnde analogia entis-läran hade sin upprinnelse i den utveckling som Barth tyckte sig se inom teologin i början 1900-talet.64 Vad Barth vände sig mot var föreställningen om att det skulle finnas en naturlig anknytningspunkt mellan Gud och skapelsen nedlagd i människan. En sådan föreställning, menade han, öppnade för ett perspektiv där människan inte behöver den partikulära uppen-barelsen i Jesus Kristus för att få kunskap om vem Gud är och vad som är Guds vilja. Detta nej betingades inte minst av de politiska och sociala omständigheter som förelåg i Barths samtid. Vad Barth befarade var att kristendomen, genom att harmoniera förhållandet mellan kultur och religion, löpte risk att reduceras till en legitimerande instans för de rådande ideologiska förhållandena. Detta hade varit fallet under Första världskriget då flertalet av Barths teologiska lärare hade uttalat sitt stöd för den kejserliga utrikespolitiken.65
Två år efter publikationen av Kirchliche Dogmatik I skrev den tyske teologen Emil Brunner i skriften Natur und Gnade: ”Att det finns en anknytningspunkt för den gudomligt förlösande nåden kan ingen egentligen förneka som erkänner att det är det mänskliga subjektet, inte stenar och block, som kan ta emot Guds Ord och den Heliga Anden.”66 Det Brunner ansåg som en självklarhet, att det finns en naturlig och skapad anknytningspunkt för den gudomliga nåden, nedlagd i människan, ansåg sålunda Barth vara Antikrists uppfinning, en uppfinning som ledde till en harmoniering av förhållandet mellan Gud och värld och att kris-tendomen därmed förlorade sin radikalitet. Brunner föll därmed, enligt Barth, i analogia entis-teologins fälla. Detta föranledde Barth att samma år författa en pamflett kärnfullt betitlad Nein! i vilken han gjorde upp med Brunner (en teolog som han samtidigt uttryckte stor uppskattning för) och dennes ansatser till att skapa en ny naturlig teologi.67
Barth identifierade Thomas av Aquino som upphovsman till analogia entis-lä-rans uppkomst.68 Han menade, i motsats till de ovan anförda thomasforskarna,
att det i analogia entis-läran skapas ett perspektiv där Guds och människans vara
haben kann, nicht katolisch zu werden, für kurtsichtig und unernsthaft zu halten.” Barth 1932 s. VIII–IX.
64 Przywara 1932.
65 McCormack 1995 s. 113–123.
66 ”Dass einer Anknüpfungspunkt fur die göttliche erlösungsgnade gibt, kann im Grunde niemand leugnen, der anerkennt dass nicht Steine und Klötze, sondern nur menchliche Subjekte das Wort Gottes und den Heilige Geist empfangen können.” Här citerat ur antologin Dialektische
theologie – In Scheidung und Bewährung. Chr. Kaiser Verlag: München. Brunner 1966. s. 183.
67 Barth 1966 s. 208–258.
68 Det är i ljuset av den samtida Thomasforskningen tveksamt om vi kan se ett koherent tan-kekomplex som skulle kunna benämnas som analogilära i Thomas texter, än mindre det som senare kom att benämnas som en lära om analogia entis. Thomasforskningen har i ljuset av en större medvetenhet om all historieskrivnings kontextualitet och implicerade maktförhållanden kommit att inta ett kritiskt förhållningssätt mot den traditionella förståelsen av Thomas av
kommer att mötas och i praktiken sammanfalla. Denna lära, menade Barth, tar inte tillräcklig hänsyn till syndafallets konsekvenser utan lämnar en spillra av gudomlig likhet i människan. Detta fick Barth att i sin Kirchliche Dogmatik I söka en annan analogi, det han kom att benämna som trons analogi:
Den analogi, likhet eller likformighet mellan Gud och människa som vi behandlar här förstår vi inte alls som analogia entis, det vill säga, inte som en analogi-som-syntes, en förstående analogi, som från en betraktares ståndpunkt är överskådlig och genomskinlig. Inte ett vara, som skapelsen, i all olikhet, skulle ha gemensamt med skaparen […].69
Vad Barth således ville hävda var att det finns en likhet mellan Gud och männ-iska, men att denna likhet inte innebär att Gud och människa deltar i samma vara. Att hävda att Gud och människa är del i samma vara skulle enligt Barth höja varat till en position ovan Gud. Det skulle i sin tur innebära att Gud på så sätt blir en varelse – om än större och mer fulländad – bland andra varelser.70
Den analogi som Barth istället vill konstruera, analogia fidei, är en likhet mellan människa och Gud som uppstår när människan möter uppenbarelsen i Kristus, ett möte som sker på Guds initiativ. När människan via tron svarar på denna nådens intervention uppstår en likhet mellan Gud och människa som Barth kallar analogi. Den danske teologen Fleming Fleinert-Jensen menar att det genom denna händelse, enligt Barth, infinner sig en möjlighet för människan att uppfatta och förstå Guds ord.71 Att människan i mötet med nåden skänks en förmåga att förstå Guds ord och vilja innebär inte, om vi följer Barths resonemang, att Guds och människans vara sammanlänkas – endast att de antar en särskild sorts likhet: ”Detta att bli känd, den gudomliga möjligheten, blir emellertid även för den kristne möjlig att urskilja som den kännandes möjlighet: denna kan ingen skapa, den förblir en likhet, en analogi.”72 Ingen absolut gudskunskap är
Aquinos teologi och filosofi. För en samtida kritisk uppgörelse med framförallt 1800-talets nythomism och dess repressiva användande av Thomas texter, se Jordan 2006.
69 ”Wir verstehen die hier in der Tat zu behauptende Analogie, Ähnlichkeit oder Gleichformichkeit zwischen Gott und Mensch gerade nicht als analogia entis, d h nicht als eine überschaubare und durchschaubare, von Standpunkt eines Schauenden aus in einer Synthese als Analogie zu verstehende Analogie. Nicht ein Sein, das das Geschöpf mit dem Schöpfer bei aller Un-ähnlichkeit gemeinsam haben soll […].” Barth 1932 s. 252.
70 Stephen A Long menar i sin Analogia Entis – on the analogy of being, metaphysics, and the act
of faith i likhet med Barth att Thomas analogilära kan beskrivas som en analogia entis. Long
kommer emellertid till slutsatser som liknar de ovan anförda thomisterna om hur denna lära ska förstås. Long 2011.
71 Fleinert-Jensen 1987 s. 52.
72 ”Dieses Erkanntwerden, die göttlicher Möglichkeit, bleibt aber auch im Christen von der menschlichen Möglichkeit des Erkennens unterscheiden: diese kann jene nicht erschöpfen, es bleibt bei der Ähnlichkeit, bei der Analogie.” Barth 1932 s. 257.
möjlig, vilket är en hållning som den amerikanske teologen Bruce McCormack i sin doktorsavhandling om Barth spårar till dennes dialektiska syn på språket. För Barth behåller språket, enligt McCormack, sin dialektiska natur även efter mötet med uppenbarelsen vilket gör det oförmöget att härbärgera Guds Ord, Kristus. Samtidigt är språket det enda medel genom vilket Gud kan uppenbara sig för människan. McCormack skriver:”Han måste uppenbara sig i det mänskliga språkets slöja.”73 Den likhet som i och med uppenbarelseögonblicket uppstår mellan det mänskliga medvetandet och Gud är av en övergående art och måste hela tiden upprepas. Trons analogi innebär för Barth en dynamik och en rörelse, snarare än ett tillstånd.
Analogia fidei blir på detta sätt en vändning bort från den sorts
fundamental-teologi som vill söka legitimitet för fundamental-teologin i en eller annan filosofisk diskurs. Det finns ingen generell eller allmänmänsklig förståelse genom vilken vi kan närma oss talet om Gud, detta tal är endast möjligt efter mötet med uppenbarelsen. Barths teologi anlägger således en grundläggande ekvivok syn på språket och förnuftet i förhållande till Gud, en ekvivokalitet som ifrågasätts, om än inte upphävs, i mötet med den kristna uppenbarelsen. Språkets ekvivokalitet byts ut mot en trons analogi. Samtidigt, vilket Flemming Fleinert-Jensen har påpekat, finns det hos Barth i band III av Kirchliche Dogmatik en orientering mot en analogicitet, och även om han fortfarande vidhåller att människan måste möta den kristna uppenbarelsen för att erhålla kunskap om Gud, så erkänner han en viss förmåga hos människan som kommer sig av att vara skapad till Guds avbild.74 Den tyske barthkännaren Eberhardt Jüngel formulerar denna potential till mottagande som en i människan inneboende verklighet. Jüngel skriver: ”Hädanefter är tron för Barth ingen möjlighet för den mänskliga existensen, ingen (naturlig eller övernaturlig) existential, utan en i den mänskliga existensen inrymd verklighet, vilken som sådan endast är en möjlighet för Guds Ord, om existensen blir träffad utifrån.”75 Denna stumma potential är enligt Barth ingen mänsklig positiv för-måga, utan endast en sorts träffyta, ett tomrum i den mänskliga existensen vilket kan fyllas med Guds Ord när människan möter uppenbarelsen. Med tanke på angreppet på Emil Brunners tal om den naturliga anknytningspunkten, kan man fråga sig på vilket sätt Barths teologi skiljer sig från Brunners i det här avseendet. Är det inte så att Barth med sin föreställning om en stum potentialitet ändå har installerat en sådan naturlig anknytningspunkt som han under 1930-talet var så fientligt inställd till?
73 “He must reveal himself in the veil of human language.” McCormack 1995 s. 19.
74 Fleinert-Jensen 1987 s. 54–55.
75 “Für Barth hingegen ist der Glaube keine Möglichkeit der menschlichen Existenz, kein (natür-liches oder übernatür(natür-liches) Existential, sondern eine der menschlichen Existenz eingeräumte Wirklichkeit, die als solche nur eine Möglichkeit des Wortes Gottes ist, das die Existenz von außen trifft.“ Jüngel 1982 s. 177.
I Barths analogia fidei-lära finner vi något helt centralt för förståelsen av Graham Wards tidiga analogikonception. Det är en teologisk praktik som ständigt upphäver sina absoluta sanningsanspråk med hänvisning till Guds ra-dikala alteritet. Samtidigt, vilket är viktigt att påpeka i sammanhanget, är denna kunskap om det ekvivoka förhållandet mellan Gud och människan en slutsats som endast kan dras i och med mötet med uppenbarelsen i Kristus. Även om utgångspunkterna för teologin därmed är givna i evangelierna och trosbekän-nelserna kan teologin aldrig komma fram till några slutgiltiga utsagor om den Gud som enligt analogiläran är alla ords yttersta signifikant. Analogia fidei är på detta sätt en självkritisk intellektuell praktik som arbetar inom en begränsad ekonomi – den teologiska diskurs som Barth benämner som ”vägens teologi” eller theologia viatorum.