Den brutna dialektiken leder fram till föreställningen om teologin som ett spänningsfyllt fält, i ständigt behov av nyformulering. Ett flertal kommenta-torer har uppmärksammat en spänning hos Ward och ofta tolkat denna som ett omedvetet drag och ett tillkortakommande i hans sätt att bedriva teologi.375
Även om jag inte vill avfärda denna kritik vill jag argumentera för att en viss del av denna spänning är ett medvetet drag hos Ward, ett drag som har funnits med sedan den första boken om Barth och Derrida. Det är den spänning som Ward själv läste in i Barths teologi och som uppstod som en konsekvens av de två rivaliserande språksyner som samsades i dennes texter: den som såg språket som direkt uppenbarat från Gud och den nykantianska epistemologi som enligt Ward såg den mellanmänskliga kommunikationen som reglerad av eviga lagar, det vill säga det Ward med Derrida benämnde ”logocentrism.” Det var dessa båda element som genom att motarbeta varandra skapade den instabila diskurs som Ward menade var en föregångare till poststrukturalismens dekonstruktion. Den närvaro som Guds talade Ord i Kristus utgjorde kunde aldrig få rum och närvara i människans talade ord utan förorsakade istället en kris i kommunikationen.
Vad det rör sig om hos Ward är analogia fidei – den teologiska form som Bruce McCormack, i likhet med Ward, men till skillnad från Balthasar, inte betraktade som ett avsteg från det dialektiska tänkandet. För Barth handlade trons analogi, som vi har sett, om att likheten, som han trots allt menade fanns mellan den skapade sfären och Guds sfär, endast kunde framträda genom att läsas i ljuset av evangelierna om Kristus. Det var själva denna dialektiska process – att ständigt läsa kulturen i ljuset av den kristna uppenbarelsen – som var analogia
fidei. Vad som är signifikativt för Wards läsning är att han mejslar ut de negativa
aspekterna i denna process – hur teologin aldrig kan göra anspråk på en absolut gudskunskap. Ward ställer i sin tidiga studie Barth mot Derrida och konstaterar att även om de båda tänkarna strävade efter att upplösa alla absoluta anspråk hos språket på att äga sanningen gör Barth detta genom att hänvisa till en positivt urskiljbar plats – den teologiska diskurs som har uppstått kring Kristus. Det är detta antagande som utgör tron i begreppsparet trons analogi. Genom att in-rangera allt språk under teologins materiella resurser – Bibel, liturgi, de centrala kristna lärorna – menar Ward att Barth bekräftar en plats, samtidigt som han förnekar att innehållet på denna plats skulle vara möjligt att greppa. Den nya
375 Den holländske teologen Ronald A. Kuipers har benämnt denna oscillation som dragningen mellan självsäkerhet och ödmjukhet. Kuipers 2009 s. 9. Maarten Wisse har på ett liknande sätt talat om splittringen mellan det nominalistiska och det analoga. Wisse 2010 s. 359–373. Den svenska teologen Petra Carlsson har talat om ”två röster” i Wards teologi. Carlsson 2012 s. 70–92. Jag kommer att diskutera både Carlssons och Wisses kritik nedan.
kontexten med dess outsägliga referent – Gud – håller på detta sätt diskursen öppen och oavslutad:
Han tar ord överlastade med epistemologisk tyngd och placerar dem inom en teologisk kontext som förskjuter och stör deras vanliga mening utan att i verkligheten omdefiniera deras nya teologiska innebörd. Själva poängen är att deras teologiska innebörd inte kan bli definierad.376
Citatet är belysande eftersom Ward här understryker hur teologin inte avslöjar ordens sanna essens utan skjuter referenten – Gud – ut i transcendensen, in i det okända. Teologin kan därmed inte göra anspråk på att veta vad ordens sanna innebörd är – endast på vilken plats denna innebörd står att finna.
Även om Ward i allt större utsträckning har sökt att distansera sig från Barth, menar jag att denna teologiska tankeform finns kvar i Wards fortsatta arbete. Med en enkel distinktion skulle man kunna säga att uppenbarelsen enligt Ward återfinns i formen – en form som teologin hela tiden fyller med nytt innehåll. Det är en återvändandets metod där uppenbarelsen inte bär på en evig essens men uppträder i samma uppsättning av texter och praktiker – evangelierna, sakramenten och i den tidiga kyrkans trosbekännelser. Det är denna pendelrö-relse mellan vetande och ovetande som – menar jag – gör avtryck i den instabila teologiska diskurs som, åtminstone stundom, kännetecknar Wards teologi. Vad som därmed framträder är snarast att beskriva som en kulturbarthianism – en teologi som håller fast vid Barths betoning på uppenbarelsen i evangelierna, men som drar mer vittgående slutsatser om det mänskliga medvetandets kulturella bundenhet. När vi närmar oss teologins resurser är vi alltid präglade av den omgivande kulturens föreställningar. I mötet med kristendomens berättelser och praktiker upphävs dessa föreställningar, de förändras och antar nya former. Det är denna kulturkritiska process som Ward med sin teologi försöker åskådliggöra och medvetandegöra för sina läsare. Sedd mot bakgrund av den här avhandlingens generella diskussion framträder här en tankeform som tar ett steg bortom den kritiska teorins negationer. Det är den brutna dialektik som gör anspråk på att veta något om det önskvärda tillståndet – att det har uppenbarat sig i kristushändelsen – men att denna händelse aldrig tas till intäkt för att utforma utopiska fantasier om en bättre framtid. Denna tankemodell är som teologisk form betraktad inte unik för Wards tänkande utan kan ses – som vi ska se nedan – som ytterligare en version av det som med Anselm av Canterburys vokabulär brukar beskrivas som fides quaerens intellectum – ”tro som söker förståelse.”
376 ”He takes words freightened with epistemological weight and places them within a theological context which displaces or disrupts their common meaning without his actually redefining their new theological sense. Their theological sense cannot be defined, that is the point.” Ward 1995a s. 241.
Att det finns en resurs i Barths teologi för att nå bortom den negativa dialek-tiken har övertygande visats av den danske religionsfilosofen Sigurd Baark. I sin avhandling Seeking the Enemy on his Own Ground – en komparativ studie av Barth och Hegel – identifierar Baark ett avgörande drag i Barths teologi som, vilket är en av avhandlingens huvudpoänger, löser det han beskriver som ett av filosofins generella problem: det om sanning och mening.377 Baarks poäng är att det som skiljer Barth från Hegel är hans utgångspunkt. Där Hegels dialektiska schema tar sin utgångspunkt i det tomma subjektet, den ”självrelaterande negativiteten”, tar Barth sin utgångspunkt i acceptansen av en negativ universalitet. Denna kommer till uttryck i den tautologi som formulerades i den andra upplagan av Barths Der Römerbrief och som i översättning lyder: ”Gud är Gud”. Baark skriver: ”För Barth fungerar tautologin ’Gud är Gud’ avgränsande, den beskriver en absolut negativitet, och betonar på så sätt vår oförmåga att tillskriva gudsbe-greppet något positivt innehåll. Gud är synonymt med den okände guden.”378
Denna utgångspunkt är absolut negativ eftersom den inte säger någonting mer än att Gud är fullständigt identisk med sig själv. På detta sätt postulerar Barth en utgångspunkt bortom förnuftet, en position som aldrig kan begreppsliggöras och inte heller upphävas i ett dialektiskt schema: ”Frågeställningen inbegriper att svaret måste medföra en position bortom tänkandets egen negativitet […] – en position som kan uppfattas, men inte gripas.”379 Genom att på detta sätt radikalt undandra Gud – och därmed även meningen och sanningen – från förnuftets domäner försätts subjekten i en bristsituation som förstärker den utsatthet som subjekten hos Hegel befinner sig i.380
Även om Baark går längre i sitt radikala transcendenstänkande än vad Ward gjorde i sitt första verk fäster han ändå uppmärksamheten på den problematik som Ward genomgående har brottats med – den om hur en gudsbild bortom alla bestämningar kan fungera som en sammanhållande instans i en tid av fragmenti-sering och kulturell atomism. Som vi såg i Gottlieb Söhngens invändning mot
analogia fidei-tänkandet fanns en kritik av hur postulerandet av en gudomlighet
som står bortom varje intersubjektiv och institutionell förmedling ledde till en tanke om en direkt kommunikation mellan individen och Gud. Söhngens
an-377 Baark 2013 s. 32. En genomgående tes i Baarks avhandling är att Barth måste ses som en av de ”mest imponerande dialektiska tänkarna i modern tid […]” (”most impressive dialectical thinkers of modern history […]”. Ibid s. iii. Med detta vill Baark argumentera för att Barths tänkande har relevans även utanför den snävt teologiska diskursen.
378 ”So, for Barth the tautology ‘God is God’ concretely functions as a ‘placeholder’, designating an absolute negativity, and thus accenting the inadequacy of our ability to provide any content to the concept of ‘God’. ‘God’ stands for the Unknown God.” Ibid s. 191.
379 ”The scope of the question implies that the answer must take the form of an actual recognition of a position beyond the negativity (and thus also sublated negativity, or ‘negation of negation’) of thinking itself—a position that can be recognized, but cannot be grasped.” Ibid s. 46.
märkning påminner om Slavoj Žižeks kritik av det judiska transcendenstänkandet i The Sublime Object of Ideology (1989). Žižek skriver: ”Judendomen introducerar den ’externa reflektionens’ moment – all positivitet upplöses genom hänvisning-en till hänvisning-en oåtkomlig, transchänvisning-endhänvisning-ental Gud, dhänvisning-en absoluta mästarhänvisning-en, det Ena av absolut negativitet […].”381 Genom att beskriva Gud som en entitet bortom alla predikat och bestämningar, som ett, för att tala med Ward, ”Ord som aldrig tar plats i orden”, menar Žižek att språk, förnuft och kultur förlorar sin förmåga att härbärgera sanningen. Gud blir på detta sätt tillgänglig för individen oberoende av dessa intersubjektiva mekanismer.
Vad Žižek emellertid inte verkar ta hänsyn till i sin religionskritik är den religiösa praktiken och dess förmåga att skänka konkretion åt tänkandet. Det är detta som är en av Baarks huvudpoänger och som han menar skiljer Barth från den Hegel som Žižek sluter upp kring i sitt projekt. Barth erkänner genom tron att den radikalt annorlunde – det Žižek benämnde som ”det Ena av absolut negativitet” – har uppenbarat sig i berättelserna om Kristus, inte som ett enkelt objekt som upplåter sig till predikativa sanningsanspråk, utan som ett negativt fenomen, det Baark kallar ”en konkretiserad negativitet”.382 Baark förtydligar hur det som är uppenbarat är själva framträdelsen vilken alltid är förmedlad genom evangeliets texter. När subjektet möter denna narration och accepterar den som just uppenbarad stöter hon på en absolut externalitet som förvandlar och upphäver henne (Hegels Aufhebung) genom mötet den teologiska praktikens strukturer.
Baark beskriver evangeliet hos Barth som ett tankeexperiment som subjektet inbjuds att delta i – att genom tron låta sitt tänkande formas av de strukturer som evangeliet erbjuder. ”Tro är tänkandet ’återsamlat’ från en punkt utanför dess egen domän.”383 Vad som sätter Baarks tolkning av Barth i beröring med Wards projekt är hur tron för tänkandet in i en ny ordning, en trons ordning i vilken det dialektiska schemat inte sluts. Vi når aldrig fram till en position där människan höjs upp och förenas med det gudomliga i en syntes. Gud förblir den radikalt annorlunde. Samtidigt finns en rörelse bortom den rena negativa dialektiken som häftar vid acceptansen av den materiella praktiken som uppen-barad. Det är genom att låta sitt tänkande formas av de strukturer som återfinns där som en framåtsyftande rörelse, en progression, är möjlig. Teologins kritiska uppgift blir således inte bara att visa på den rådande ordningens kontingenta karaktär genom att hänvisa till en okänd Gud – det är också att tolka verkligheten med hjälp av den teologiska diskursens strukturer, inte minst treenigheten, och därmed skänka förnuftet en ny form. Även om Sanning och Mening uteblir på
381 ”The Jewish religion introduces the moment of ’external reflection’ – all positivity is abolished by reference to the unapproachable, transcendent God, the absolute Master, the One of absolute negativity […].” Žižek 1989 s. 228.
382 Baark 2013 s. 55.
ett korrespondensteoretiskt plan – Gud är fortfarande den radikalt annorlunde – uppstår en form av inre koherens, det Baark med Barth kallar en ”noetisk” sanning.384 Det är i själva denna teologiska konfiguration som Gud blir, eller snarare gör sig, närvarande – inte som ett externt objekt för språket utan som en immanent strukturalitet.
Vad Baarks tolkning av Barth således förser oss med är en utförlig beskrivning av den brutna dialektik som är verksam i Wards projekt och som han endast delvis lyckas artikulera. Genom praktiken att läsa kulturen genom teologins materiella strukturer antar diskursen en viss skepnad, en viss form som föregriper Guds stad på jorden. Detta upprättande är en ständig och oavslutad verksamhet. Apologetiken handlar således inte så mycket om ett försvar för den egna tradi-tionen eller för den delen en direkt kritik av omgivningen. Den handlar om att upprätta en annan ordning, ett annorlunda medvetande som kan ta plats i, och förvandla samtiden.