Apologeter kallades de kyrkofäder som under de första århundrandena kom att gå in i en aktiv dialog med den omgivande kulturen. Teologer som Justinus Martyren och Tertullianus argumenterade, i mötet med den judiska och grekis-ka kultursfären, inte bara för den kristna teologins och praktikens legitimitet, utan även för dess överlägsenhet, i förhållande till sin kulturella och religiösa omgivning.345
Ett sätt att försöka ringa in apologetiken är att göra en distinktion mellan dogmatik och apologetik. Dogmatiken har kommit att beskrivas som studiet av de kristna lärorna, medan apologetiken har kommit att betona teologins uppgift att kommunicera med den omgivande kulturen. Den skotske teologen
344 Wingren 1954 s. 5. Detta blir inte minst tydligt i Wingrens kapitel 1.4 där förhållandet mellan ”lag”, ett begrepp som förknippas med människans naturliga meningsskapande, och ”evangelium” diskuteras hos Nygren, Barth och Bultmann. Wingren omfattar i boken ett perspektiv där förhållandet mellan lag och evangelium inte ses som ett brott – utan snarare som att evangeliet uppfyller lagens intentioner. Detta får konskvenser för hur teologin enligt Wingren ska bedrivas. Wingren 1954 s. 98–118, särskilt s. 116.
345 Denna aktivt kritiska ambition kommer till uttryck i The Oxford Dictionary of the Christian
Church vilken betonar att apologetiken inte bara är ett försvar utan även ett försök att övertyga
omgivningen om överlägsenheten I det kristna alternativet. Apologetik är:”Försvaret för den kristna tron och den kristna vägen mot alternativ och kritik.” (”The defence of Christian belief and of the Christian way against alternatives and against criticism.”) The Oxford Dictionary of the Christian Church 1997 s. 87.
John Webster formulerar förhållandet mellan dogmatik och apologetik som den systematiska teologins interna respektive externa riktning:
I dess interna riktning […] är den systematiska teologin upptagen med den ordnade utläggningen av de kristna utsagorna om verkligheten. I dess exter-na riktning […] är den systematiska teologin upptagen med utläggningen och förvaret av de kristna utsagorna för att kasta ljus över deras legitimitet, relevans och värde.”346
Under teologins historia har dessa båda riktningar existerat sida vid sida och ofta kommit att praktiseras av en och samma teolog, om än med olika beto-ningar. Den brittiske teologen Colin Gunton har i en artikel betitlad ”Historical and Systematical Theology” argumenterat för att teologihistorien kan ses som präglad av en svängning mellan dessa båda inriktningar, där den apologetiska inriktningen har företrätts av teologer som Origenes, Thomas av Aquino och Friedrich Schleiermacher, medan den dogmatiska inriktningen, vilken Gunton själv förordar, har företrätts av Irenaeus av Lyon, Anselm av Canterbury och Karl Barth. Där de förstnämnda främst har drivits av en vilja att argumentera för den kristna traditionens trovärdighet utifrån ett externt kunskapskriterium, har de sistnämnda, menar Gunton, snarare fokuserat på att låta tron komma till tals på sina egna villkor.347 Under 1900-talet kom motsättningen mellan dessa båda dimensioner av den teologiska praktiken att skärpas, inte minst genom Karl Barths försorg. Barth ville, som vi såg i första kapitlet, undanröja möjligheten för religionen att legitimera ideologiska och politiska system, något som fick honom att, i möjligaste mån, försöka renodla och särskilja teologin från den omgivande kulturen.348
Den teologi som ville argumentera för kristendomens sanningshalt på den omgivande kulturens och filosofins villkor – det som Barth förstod som apolo-getik – kom därmed att motverka den kritiska distans mellan kristendom och kultur som Barth försökte öppna upp. I Kirchliche Dogmatik II.I gick Barth så långt att han menade att apologetiken, genom att fokusera på det naturliga förnuftets möjligheter att närma sig Gud, är kontraproduktiv eftersom den för-hindrar den naturliga människans insikt om behovet av frälsning genom Guds
346 ”In its internal orientation […] systematic theology concerns itself with ordered exposition of Christian claims about reality. In its external orientation […] systematic theology concerns itself with the explication and defence of Christian claims about reality in order to bring to light their justification, relevance and value.” Webster 2007 s. 7.
347 Gunton 1997 s. 3–18.
348 Gunton påpekar att Barth aldrig gjorde anspråk på att bedriva teologi fri från filosofisk eller annan påverkan. Barth accepterade Kants filosofi i den meningen att all teologi kräver någon form av metodologisk-filosofisk reflektion om sin egen praktik – men den måste fokusera på uppgiften att reflektera över den kristna teologins uppenbarade sanningar. Ibid s. 18.
nåd.349 Barths kritik av apologetiken är ytterligare en version av invändningen mot analogia entis – om det inte finns någon naturlig anknytningspunkt hos människan finns ingen mening med att med rationella argument försöka över-tyga sina meningsmotståndare. Jag kommer att återkomma till Barths teologi nedan eftersom jag menar att Ward, genom att både bejaka och kritisera Barths projekt, skapar förutsättningar för en bestämd form av apologetik – det Ward kallar för en kristen kulturkritik.
I en intervju med nättidsskriften The Other Journal (2008) använder Ward en metafor för att beskriva teologins uppgift idag. Teologens plats är i kyrkans öppna östra port, i skärningspunkten mellan kyrkan och den sekulära världen, redo att utifrån denna position ”tjäna i båda riktningarna.”350 Den östra porten, menar Ward, var den port genom vilken människor steg in i kyrkan under medeltiden och den port som symboliserar kontakten med staden. I Cultural Tranformation
and Religious Practice från 2005, vilket är det verk i vilken metaforen om teologen
i kyrkporten först figurerar, skriver Ward:
När den kristna teologen ser in i kyrkan, framträder livets ordning – dop-funten, altartrappan från vilken konfirmations-, vigsel och begravningsritua-lerna utförs. När den kristna teologen ser ut i världen, framträder stadslivets myller – så många höga torn och smutsiga gränder, neonljus, plasmaskärmar, överfulla hyreshus, förförelser, förströelser och nöd.351
Vad Wards val av metafor indikerar är att teologen inte ska betraktas som en kyrkans bättre hälft som uteslutande bör ägna sig åt dogmatisk reflektion för att bygga upp teologiska praktiker. Istället vacklar teologin mellan två världar – en ecklesiologisk och en sekulär värld – vilka är skilda åt om än inte autonoma. Teologens uppgift är att leda ett kontinuerligt samtal mellan dess båda världar, att, för att alludera på Barths uttryck, stå med ”tidningen i ena och bibeln i andra handen”, redo att relatera de samtida skeendena till den teologiska tra-ditionen.352 Teologen är apologet vars uppgift Ward förklarar som att ”förklara
349 Barth 1940 s. 141–147.
350 Daniels/Ward 2008. Det finns en motsägelse hos Ward om i vilket väderstreck som den öppna porten befinner sig. I Cultural Transformation and Religious Practice, det verk i vilket metaforen först figurerar, anges den västra porten som platsen för teologen. Ward 2005a s. 59.
351 ”As the Christian theologian looks back into the Church, the order of life is presented there – the baptism font, the chancel steps where confirmation, marriage and burial rites are spoken. As the Christian theologian looks out into the world, the serried ranks of city life are presented there – so many high points and squalid allies, neon lights, plasma screens, crowded tenements, seductions, excitements and destitutions.” Ward 2005a s. 59.
352 Det råder oklarheter kring när Barth för första gången talade om teologen, tidningen och Bibeln. En av de gånger när han själv tydligast adresserar ämnet är i en intervju i
Time Magazine från 1963 där han ger följande råd till unga teologer: ”[T]ake your Bible
och beskriva världen från ett kristet perspektiv.”353 Frågan som jag vill besvara i det här kapitlet är hur detta samtal ser ut. Vad menar Ward när han talar om teologin som en kritisk kulturteologi och en apologetik och vilken konsekvens får det för diskussionen om teologins metodfråga?