Den apologetiska metod som framträder hos Ward är en dialektisk process där kulturen transformeras i mötet med kristendomens narrativa och liturgiska former. Samtidigt är det viktigt att analysera vilken sorts dialektik det rör sig om, inte minst med tanke på Wards eget ambivalenta förhållningssätt till den teolog som framförallt brukar förknippas med begreppet ”dialektisk teologi” – Karl Barth. Den mest utförliga diskussionen om Barths dialektik återfinns i
Cultural Transformation and Religious Practice. Ward ägnar bokens första del åt
361 Niebuhr 2001 s. liii–lv.
att kritisera Barths ambition, åtminstone vid tiden för Kirchliche Dogmatik, att renodla och särskilja teologin från andra kulturella uttryck, en strävan som fick honom att avfärda apologetiken som teologisk disciplin. Ward menar, och här skiljer han sig från Freis barthläsning ovan, att denna strävan är ett utslag av en ”omogen dialektisk förståelse” där Barth inte verkar, eller vill, inse att han själv är beroende av den kultur som han menar sig kunna distansera sig ifrån.
Ett exempel på detta är när Barth i förordet till Kirchliche Dogmatik diskuterar på vilket sätt den teologiska diskursen är unik och inkommensurabel med andra diskurser, något som Ward menar kräver en föreställning och en diskussion av det som är utanför, det som teologin inte är. Denna diskussion om teologins andre – kulturen – är i sig ett apologetiskt företag eftersom det vädjar till en instans utanför den dogmatiska diskursen.363 Denna insikt – att Barth i praktiken är beroende av kulturen – får Ward att föreslå en annan förståelse av Barths projekt. Vad han ville ta avstånd från var inte all kultur och all filosofi utan endast den specifika kulturella konfiguration som förelåg i hans samtid, eftersom den hade kommit att förakta en dogmatiskt orienterad kristendom.364 Det är således inte kultur eller filosofi i allmänhet som Barth, enligt Ward, avfärdar utan de har-moniserande tendenser i kulturprotestantismen som ville reducera religionen till en kulturyttring – den finaste frukten av den västerländska, eller mer specifikt, den tyska, civilisationen. Med detta för ögonen konstaterar Ward att Barths boskillnad mellan dogmatik och apologetik därmed måste omprövas när det kulturella klimatet förändras och teologin återigen har kommit att diskuteras utanför den snävt teologiska diskursens område.365
Vad Ward således vill åstadkomma – vilket bidrar till att förklara den öppna och tentativa karaktären i många av hans texter – är en apologetisk teologi som bejakar sin kristna identitet samtidigt som den går in i en kritisk och konstruktiv dialog med den omgivande kulturen. Den envägskommunikation som ibland har förknippats med Barths analogia fidei-begrepp – att kyrkan ska tala och kulturen lyssna – blir omöjlig att upprätthålla eftersom all teologisk reflektion uppträder i ett historiskt betingat sammanhang vars grundläggande tankestrukturer utgör
363 Ward 2005a s. 48. Påverkan från kulturen är enligt Ward även märkbar i de filosofiskt präglade kategorier som Barth genomgående gör bruk av i sin dogmatik: ”medvetande”, ”kunskap” och ”ontologisk-ontisk” – begrepp som Barth både använder och genomgående refererar till filosofer som Platon, Aristoteles och Kant.
364 Ward argumenterar för sin barthläsning genom att spåra en påverkan från Hegel när det kommer till att betrakta historien som en gudomlig process. Framförallt är det Barths hegelläsning i
Kirchliche Dogmatik III och IV och i Die protestantische theologie im 19. Jahrhundert som Ward
diskuterar och lyfter ur denna fram tre punkter som Barth menade vara viktiga att dra lärdom av för teologin; historien som driven av Gud, teologin som en diskursiv praktik som deltar i avtäckandet av det gudomliga i historien och den självkritiska medvetenheten om skillnaden mellan människans beskrivningar och Gud. Ibid s. 39–56.
de predikament under vilka teologin formuleras.366 Teologin kan därmed aldrig göra några absoluta sanningsanspråk – den har inte tillgång till ett specifikt, helgat språk som ger fördelar när det kommer till att förstå Gud – som tjänar som utgångspunkt i en erövringens dialektik. Den är bunden vid samma språk-liga begränsningar som filosofin och tvingas därför, genom den ovetskap som är konsekvensen av Guds apofatism, in i ett öppet samtal med den omgivande kulturen. Ward skriver:
På grund av sin självförståelse och den Gud om vilken den talar, måste teologin låta den andre komma till tals. Detta möjliggör för den kristna apologetiken att bli inbegripen i förhandling med kulturen. Men resultatet av denna förhandling kommer oundvikligen att bli synkretistisk.367
Det är detta synkretistiska resultat som i varje stund utgör den kristna teologin. Den vacklar mellan två världar, den är beroende av kulturens bilder och före-ställningar för att beskriva trons materiella resurser. Syntesen mellan Kristus och Kulturen blir därmed omöjlig att förutsäga eller kontrollera. Teologins uppgift blir enligt Ward att läsa och i mötet med uppenbarelsen reproducera det han i
Cities of God beskriver som tidens tecken – att idka en form av kulturhermeneutik
och kulturkritik som ansluter till den kristna traditionen av apologetik. Denna apologetik, som Ward tycker sig skönja strukturerna till i Barths senare verk, handlar om att vittna i världen och samtidigt erkänna sin ovetskap. Ward skriver att detta resulterar i ”kunskapen om diastasis, om vilken det inte föreligger någon ’verklig syntes’, och ändå … den ofullständiga kristna församlingen som bärare av, och vittne till, ett bättre hopp synliggör Guds arbete i form av ’en ny sak i relation till den där motsättningen’ [motsättningen mellan tes och antites, min anm].”368 Den apologetik som Ward förespråkar är således något jag skulle vilja benämna som en performativ apologetik – ett pågående samtal om uppenbarelsen med den samtida kulturens vokabulär som på så vis upprättar en relation med sin samtid. Vad Ward därmed de facto gör är att frånkänna sig möjligheten att kontrollera sin egen diskurs för att istället öppna för den ofullständiga syntes som
366 Ibid s. 53.
367 “Space must be allowed, on the basis of what theology understands about itself and the God with whom it has to do, for the other to speak. This enables the cultural engagement of Christian apologetics to be a negotiated engagement. But the product of this negotiated engagement will inevitably be syncretistic.” Ibid s. 53.
368 ”With the knowledge of the diastasis, concerning which there is no ’real synthesis’, and yet . . . the fallible Christian community as the bearer of and the witness to a better hope testifies to the work and the Work of God as a ‘new thing in relation to that contradiction’.” Ibid s. 55. Samtidigt med denna öppning för apologetik som Ward tycker sig urskilja vidhåller Barth sin explicita aversion mot traditionell apologetik och bekräftar således teologins oöversätterlighet. Se exempelvis Barth 1980 s. 606.
han i citatet ovan beskrev som ”den här saken i relation till den där motsättning-en”. Den form som den teologiska diskursen, enligt Ward, antar kan beskrivas som en ”brusten syntes” – resultatet av det Paul Ricoeur, med hänvisning till Karl Barths teologi, benämnde en ”bruten dialektik.”369
Den teologiska diskursen – och dess sociala representation i kyrkan - är alltid redan en synkretistisk produkt, en konsekvens av det oundvikliga mötet mellan uppenbarelsen och kulturen. Detta får även konsekvenser för hur Ward i praktiken genomför sin teologi. I en av hans mest uppmärksammade texter, ”The displaced body of Jesus Christ”, till svenska översatt som ”Jesu Kristi för-skjutna kropp”, ställer Ward ett samtida filosofiskt och teoretiskt problem – om hur kön och kropp inte kan ses som endast biologiskt betingade storheter utan är under ständig förskjutning och omformulering – genom att undersöka hur Kristi kropp beskrivs i passionsberättelsen.370 Han upptäcker hur evangelisterna vid olika tillfällen och på olika sätt beskriver kroppen som ofullständig; den är genomlyst, sårad och blödande, den kan gå genom väggar, plötsligt försvinna och vara på olika platser samtidigt. Den expanderar och omfattar hela skapelsen för att slutligen stiga upp till himlen för att därifrån föra hela den skapade ordningen mot sin fulländning.371 Här finns ingen direkt kritik av de queerteoretiska per-spektiv som Ward tar upp, den direkta kritiken riktas istället mot den biologiska essentialismen. Men kritiken kan uppfattas indirekt, som en konsekvens av själva den teologiska praktiken.372
Kropparnas flytande identiteter blir, tolkade teologiskt, inte godtyckliga och konsekvenser av en kapitalistisk logik. I den teologiska diskurs som Ward själv konstruerar blir kropps- och könsidentiteter flytande – de biologiska kategorierna underordnas en slutgiltig transcendent identitet i Kristus. Det finns således en gemensam identitet, en förenande instans, men denna är transcendent och omöjlig att omfatta i vår nuvarande existens. På detta sätt återinför Ward – genom att i en fortgående skapelseprocess konstruera sin teologi i skärningspunkten mellan kyrka och kultur – en dold mening i kulturen. Alla skapade tings sanna identitet är den uppståndne Kristus som genom sin transcendenta position välsignar både mångfald och enhet. Det är denna världsbild som han omväxlande benämner analog, allegorisk, inkarnatorisk och sakramental.
Ett annat exempel på den performativa apologetiken finner vi i essän ”The Schizoid Christ”, publicerad i Christ and Culture. Syftet med essän är att utforma
369 ”dialectique brisée”. Ricoeur 1986 s. 34–40. Riceour syftar i sammanhanget på Barths teologi som genom att han betonar människans syndfulla tillstånd ger upphov till en dialektik som aldrig kan slutas i en harmonisk syntes.
370 Texten finns översatt till svenska i antologin Postmodern teologi. Ward 2006 s.189 – 221 (översättning Olov Hyllienmark).
371 Ward 2000a s. 97–116.
en kristologi som tar sin utgångspunkt i en annan antropologi än den syn på människan som varit förhärskande inom den moderna teologin och där männ-iskan ses som ett autonomt subjekt. Denna människosyn hämtar Ward från de poststrukturalistiskt präglade filosoferna Gilles Deleuzes och Félix Guattaris tankar om schizofrenin, det tillstånd av ständig exil som kapitalismen har försatt samtidsmänniskan i. Detta existentiella predikament innebar för Deleuze och Guattari även en strategi för motstånd mot kapitalismen där subjektet, genom att undvika att anta en fast identitet, undergrävde den rådande ordningens disciplin. Schizofrenin är därmed både en produkt av kapitalismens påverkan, men även det enda sättet att slippa ur kapitalismens grepp.373
I essän utgår Ward från en analys av Markus 5:24–34, den bibelpassage i vilken Jesus helar en kvinna med blödningar. Han använder tre termer som både ansluter till Deleuze och Guattaris antropologi (beröring, flöden, relationer) och som han ser aktualiserade av bibelberättelsen. Han utvecklar sitt resonemang genom att diskutera filosofer som själva har aktualiserat dessa teman och rela-terar dessa till den kristna teologiska traditionen. På detta sätt acceptera Ward i allt väsentligt Deleuzes och Guattaris perspektiv på schizofrenins befriande potential – och uppmanar kyrkan till den ”flytande ecklesialitet” som jag dis-kuterade i förra kapitlet.374 I likhet med texten om Kristi förskjutna kropp syns ett mönster där Ward varken direkt förkastar eller okritiskt antar ett visst ”kul-turellt” präglat förhållningssätt. Istället gör han detta perspektiv operativt i sin egen teologi och för in det i dialog med evangelierna och centrala tänkare i den kristna traditionen. På ett metodologiskt plan ansluter han således till analogia
fidei – han låter trons materiella resurser vara utgångspunkten i tolkningen av
de samtida kulturella skeendena.
Den apologetik som således framträder är därmed att likna vid en teologisk kulturhermeneutik i vilken själva tolkningsakten utgör det kritiska momentet. Genom att låta de platser som Ward menar vara bärare av uppenbarelsen – framförallt evangelierna och eukaristin – fungera som projektionsduk på vilken samtiden spelas upp sker en omformulering som i sig innefattar en kritisk distans. Samtiden infogas därmed i en ny ordning vars strukturer, själva dess grammatik, hämtas från den teologiska praktiken själv.
373 Deleuze och Guattari 2016. För en explicit diskussion om hur kapitalismen både genererar och håller tillbaka den fragmenterade tillvaron för att kunna överleva, se: Deleuze och Guattari 2016 s. 52–53.