Ward söker teologiskt att utmana vår samtida kultur genom att lyfta fram det han benämner som en analog världsåskådning. Att även de beskrivningar av männ-iskan som har kommit till uttryck inom ramen för den sekulära moderniteten är något som teologin kritiskt måste förhålla sig till blir tydligt i Cities of God där Ward skriver: ”Det moderna begärssubjektet måste både utmanas (genom att bli upplyst om hur det är indraget i en destruktiv nihilism och narcissism) och utvidgat (genom att den erotiska ekonomin inte behöver bli reducerat till endast en libidinös ekonomi).”185 Samtidigt med denna uppenbara strävan att lyfta fram erosteologin som ett kritiskt alternativ till en modern och sekulär begärsförståelse är det tydligt att Ward själv är beroende av en psykoanalytisk förståelse när det kommer till analysen av den kultur som han vill kritisera. Jag ska i det följande börja med att undersöka den psykoanalytiska begärskoncep-tionens roll i Wards projekt för att sedan gå över till en diskussion om hur han relaterar eros till denna förståelse.
Att psykoanalysen först och främst har en kulturanalytisk roll blir tydligt i de passager där Ward diagnosticerar vår samtida kultur som präglad av en social och kulturell atomism. I Cities of God argumenterar Ward, utifrån en rad kritiskt och postmarxistiskt orienterade kulturteoretiker, för att den kapitalistiskt drivna kulturen producerar en uppsjö av bilder och representationer av det åtråvärda livet – något som fångar och organiserar människors medvetanden. Ur denna kulturproduktion emanerar en hyperindividualism där det mänskliga subjektet reduceras till primärt konsument, ständigt på jakt efter att tillfredsställa begäret. En social atomism uppstår där individerna förförs, skingras och berövas möj-ligheten till verklig social interaktion.186 Begäret, som i det moderna projektets kollektivistiska ambitioner betraktades som ett hot mot den rådande ordningen, med påföljd att det kringskars och kontrollerades, får däremot i den samtida
185 ”The modern subject of desire has to be both challenged (by being shown the destructive nihilism and narcissism in which it is implicated) and enlarged (by being shown that the erotic economy need not be reduced to simply a libidinal economy).” Ward 2000a s. 121.
liberala och kapitalistiska staden fullt utlopp för sin individualism. Detta leder i slutändan till den atomism och sociala fragmentering som vi har sett att Ward ställde sig kritisk till.
Vad Ward med hjälp av sin psykoanalytiska och socialsemiotiska analys vill rikta uppmärksamheten på är hur vi som subjekt alltid är insatta i ett politiskt och ideologiskt sammanhang. Vi är genom att vara begärsvarelser, även i vår individualistiska kultur, uppbundna och beroende av den ordning i vilken vi uppträder. Vår identitet som individer är på detta sätt socialt och kulturellt för-medlad. Kulturanalysen fördjupas i Cultural Transformation and Religious Practice där Ward med utgångspunkt i den franske psykoanalytikern Cornelius Casto-radis teorier om det sociala imaginära, enligt Ward ”den samling av föreställda möjligheter som fantasin arbetar med […]”, vill visa på hur vårt samhälle hålls samman av en produktion av bilder och föreställningar som attraherar våra begär och formar våra världsbilder.187 Ward skriver: ”Det är det imaginära som definie-rar både verkligheten och begäret för subjektet – dess egen liksom världens.”188
När vi beskriver oss själva är vi utlämnade till den kulturella ordningens bilder vilket får Ward att konstatera: ”Alltså existerar vi, individuellt och kollektivt, i strömmar av presentationer som är somatiska såväl som psykiska och som även är omöjliga att separera från affekt, intention, drifter och begär.”189 De bilder av verkligheten som det omedvetna producerar, fantasierna, är, när de projiceras och externaliseras, redan socialt och kulturellt bestämda. Därför befinner sig individen i en ständig förhandling med den sociala föreställningsvärlden. Vi tänker och talar genom den sociala imaginära ordningen, ett faktum som gör att även vår självförståelse är exponerad för kulturens krafter: ”Det individuella psyket är därmed alltid redan präglat av, om än inte reducerat till och uppslukat av, socialt imaginära betydelser.”190 För Ward är det dessa gemensamma bilder som styr och organiserar de partikulära subjektens begär och därmed även våra föreställningar om livets yttersta mening och mål.
Ett centralt begrepp i Wards samhällsanalys är fetischism. I den marxistiska teoribildningen syftar detta begrepp på den magiska karaktär som tillskrivs tingen när de blir varor på en marknad. I denna process tillmäts varorna ett värde som överskrider deras rena bruksvärde – något som endast är en konsekvens av männ-iskornas sociala överenskommelser. Tingen blir på detta sätt åtråvärda genom sin förmåga att skänka individen ekonomisk och statusmässig framgång.191 I True
187 “the reserve of imaged possibilities with which the imagination works […]” Ward 2005a s. 142.
188 ”It is the imaginary that defines for the subject both reality and desire – its own and the world´s” Ibid s. 143.
189 ”We exist, then, individually and collectively within streams of presentations that are somatic as well as psychic and so also inseparable from affects, intention, drives and desires.” Ibid s. 143.
190 “The individual psyche is then always situated within, while not being simply reduced to and absorbed by, social imaginary significations.” Ibid s. 144.
Religion analyserar Ward religionens förnyade synlighet i populärkulturen just i
termer av fetischism. Religionens symboler och berättelser har, bland annat under påverkan av marknadskrafterna, kopplats loss från sitt materiella sammanhang i texter och liturgisk praktik och därmed reducerats till försäljningsargument på en marknad. De förser varuproduktionen med en mystisk aura som appellerar till människornas konsumtionsbegär.192 På detta sätt, som en konsekvens av marknadskrafterna, förvandlas inte bara religionen i samtiden till en ironisk kommentar till sig själv, den formar även subjekten till att utveckla ett begär efter status och ekonomisk framgång.
Ett förtydligande kan här vara på sin plats. Vad Ward finner problematiskt med det kapitalistiska samhället är att det tenderar att reducera människorna till njutningslystna subjekt. Wards poäng är att denna föreställning i sig bygger på en syn på verkligheten där människan inte ses som delaktig i och orienterad mot en högre verklighet. Det egoistiska begäret är för Ward en konsekvens av att den analoga världsåskådningen gradvis tonades ut under den tidiga moderniteten, och därför bör betraktas som en sekulär konstruktion. Ward återkommer på flera ställen i sina texter till kritiken av denna begärskonstruktion och hur den hindrar subjekten från verklig kommunikation och därmed emancipation. Ett exempel på detta är artikeln ”Theology and Cultural Sadomasochism” (2002), i vilken Ward, genom analyser av olika populärkulturella uttryck, beskriver den samtida kulturens syn på kärlek som strävan efter ett ständig uppskjutande av begärets tillfredsställelse. Vad Ward är ute efter förtydligas i artikelns inledning där han citerar Theodor W. Adornos ord från essän ”Über den Fetischcharakter in der Musik und die Regression des Hörens” (1938). Adorno beskriver här vår tids beteende som ”beteendet hos fången som älskar sin cell eftersom han inte har något annat kvar att älska.”193 Den rådande ordningen förser mig som sub-jekt med en rad obsub-jekt som leder bort kärleken från sitt egentliga mål, det jag egentligen längtar efter: mötet med det som överskrider min egen subjektivitet. På detta sätt konstrueras, menar Ward, en kärlek som är sadomasochistisk eftersom den förorsakar subjektet smärtan av att inte nå fram till den Andre – en smärta som vi i det västerländska samhället ständigt på nytt väljer att utsätta oss för. Den modell för kärlek som produceras i vår kultur är en kärlek utan hopp om verklig tillfredställelse – den kan och vill inte nå fram till ett rent möte.194
Den kritiska teorin ser detta och försöker med olika strategier att befria sub-jektet ur sitt olyckliga predikament men tenderar ändå till syvende og sidst att reproducera den fundamentala semiotik som gav upphov till problemet i första
192 Ward 2003 s. 114–133.
193 ”der Verhaltensweise des Gefangenen, der seine Zellen liebt, weil nichts anderes zu lieben ihm gelassen wird.“ Adorno 1973 s. 26.
rummet. Den kritiska teori som Adorno företräder lyckas på detta sätt inte upprätta några verkliga relationer.
Vad som står på spel förtydligas i den artikel som Ward skrev i anslutning till den konferens om religion och postmodernism som ägde rum på Villanova University 1999. I tämligen skarpa ordalag gick Ward till angrepp mot Jacques Derrida, som var key note speaker på konferensen, och kritiserade honom för att hans filosofi aldrig kunde och inte heller ledde fram till ett genuint möte. Eftersom dekonstruktionen, enligt Ward, alltid strävar efter att via en fortgående kritisk aktivitet skjuta upp ankomsten kan den aldrig på allvar göra anspråk på att söka nå fram till den andre, oavsett om denne andre är Gud eller människa. Den leder således till isolering och individuell autonomi – en konsekvens av en rädsla att låta sig förföras av den andre.195 På detta sätt, menar Ward, leder begärsför-ståelsen hos tänkare som Derrida och Foucault – trots kritiken av liberalismens autonoma subjekt – till att möjligheten att upprätta verkliga gemenskaper och relationer uteblir. Trots den emancipatoriska ambitionen att föra individerna ut ur det begärsliv som binder dem vid den rådande ordningen, fungerar den postmoderna dekonstruktionen av relationerna snarare som en flykt än som ett motstånd: ”Det förefaller som att det finns lite av gemenskap i en kultur där digital kommunikation är drivkraften för så mycket – den sadomasochistiska kroppen accepterar detta och finner njutningen där den kan.”196 Dekonstruktionen av relationerna, det Ward menar vara en sadomasochistisk praktik, visar således på en väg till individens befrielse från ordningens krav – men låter, enligt Ward, den ordning som gav upphov till problemet stå okritiserad.
Wards kritik drabbar även Žižek även om han i allt väsentligt delar dennes ideologikritiska samtidsanalys. Subjekten är fångade i kulturindustrins produktion av bilder och fantasier, något som appellerar till det affektiva registret i med-vetandet. Genom att förse oss med distraktioner går vår ursprungliga längtan vilse och nöjer sig med substitut för vad den verkligen åtrår. Det problematiska utifrån Wards horisont är att psykoanalysen varken kan eller vill föreställa sig ett alternativ bortom det rådande tillståndet. Genom att begränsa sig till en uteslutande analytisk verksamhet förser den oss visserligen med ”ett schema för att förstå ytterligare en aspekt av det mänskliga tillståndet”, men kan aldrig visa subjekten på ett alternativ bortom den rådande ordningen.197 På så sätt leder
195 Ward 2001a s. 274–286.
196 ”It would seem that, in a culture where digital communication drives so much, there is little communion – and the sadomasochistic body accepts that and finds it pleasure where it can.” Ward 2002 s. 7.
197 ”Psychoanalysis, then, offers a schema for understanding another aspect of the human con-dition – it offers ways of enriching first an anthropology and, secondly, an ethnology: what it is to be human and what it is to be human in this cultural setting or social imaginary.” Ward 2005a s. 160.
psykoanalysen aldrig bort från atomismen utan leder endast, precis som i fallet med Derrida och Adorno, till en djupare atomism och individualism.
Vad som är centralt i det här sammanhanget är att människan, för Ward, till sin ontologiska konstitution inte är en egoistisk och antisocial varelse. Detta är en konsekvens av en viss kulturell konfiguration, en metafysik som har undgått att se sin delaktighet i ett högre gudomligt vara. I en diskussion med den brit-tiske teologen Luke Bretherton, som ser honom som alltför djupt försänkt i den kritiska teorins pessimistiska antropologi, poängterar Ward att det just är som analytiskt redskap av det moderna och sekulära samhället som han vill använda detta tänkande och inte som en beskrivning av ett ontologiskt faktum. Den verklighet som är föremål för kulturkritiken är i Wards perspektiv: ”den syndfulla värld som är uppenbarad för oss i Skriften.”198 Människan är inte förlorad och ställd utom möjlighet till förbättring. Alternativet till det moderna subjektets illusoriska tillvaro är inte, som hos Lacan, objektslös drift. Det finns, menar Ward, en möjlighet till verklig transformation av subjektens libido dominandi, men en sådan omvandling har som sin förutsättning ett inträde i en annan ord-ning, vilket vi såg hos Augustinus och Gregorios av Nyssa. I det följande ska jag därför undersöka kopplingen mellan detta nya eros och den analoga metafysik som jag behandlade i förra kapitlet.