Allmänt om finska språket i Sverige

Den finska närvaron i det som i dag utgör Sverige har långa anor.¹ Under hundratals år utgjorde nuvarande Finland en del av det svenska riket och finnarna var undersåtar till svenske kungen. Det finska språket har sannolikt talats inom det svenska rikets gränser under i stort sett hela rikets existens. Redan på senmedeltiden tycks det ha funnits en talrik finsk befolkning i Stockholm.

Sedan 1500-talet har finskan använts som ett språk i Sverige bland allmogen och som kyrko- och predikospråk. I samband med reformationen 1527 ersattes latinet som predikospråk av svenska och finska. Religiösa skrifter kom att publiceras på de båda folk-språken finska och svenska. Ur det religiösa språket utvecklades ett standardiserat svenskt riksspråk och nästan parallellt med detta ut-vecklades även ett finskt standardspråk. Finskan har även använts i andra officiella sammanhang i Sverige. Juridiska texter översattes redan tidigt till finska. I mitten av 1500-talet översattes Kristoffers landslag till finska och stadslagen översattes 1609. Sedan 1500-talet skulle tolkning till finska ske vid alla slags officiella förrättningar såsom rättegångar, skatteläggningar, mantalsförrättningar, arvs-skiften, bouppteckningar, föredragning av kungörelser och offent-liga skrivelser. Alla sockenstämmoprotokoll var skrivna på svenska, vilket var påbjudet, med det förelåg också en skyldighet att före justering tolka aktsstycket till finska för de närvarande vid stäm-man. Från början av 1700-talet trycktes översättningar av författ-ningstexter och annat officiellt tryck i Stockholm och kanslikolle-giet i Stockholm såg sig tvunget att anställa finska translatorer.²

1 Se t.ex. Kari Tarkiainen/Jarmo Lainio (red): ”Finnarnas historia i Sverige” volym 1–3, (1990, 1993, 1996) och ”Finska språkets ställning i Sverige”, Riksdagsskrivelse 1994/95:1, 8 september 1994

2 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

Finskspråkigheten har periodvis varit relativt utbredd i centrala Sverige. En betydande del av Stockholms befolkning har ända se-dan medeltiden utgjorts av finsktalande. Beräkningar gjorda på grundval av omnämnanden i stadsböcker ger vid handen att av Stockholms 5000–6000 invånare vid slutet av 1400-talet kan mellan 10–20 procent ha varit Finlandsfödda.³ Den finska församlingen i Stockholm omnämns redan i dokument från 1533. Av Stockholms cirka 60 000 invånare år 1700 utgjordes omkring 3 000 personer el-ler omkring 4 procent av finnar. Finska språket förekom även inom hovet. Gustav Vasa ansåg att det var angeläget att hans söner lärde sig finska och han anställde en lärare för detta ändamål.

På 1500-talet flyttade folk från Finland till Uppland och Mälar-dalen inte minst för att ta arbeten inom jordbruket. Gustav Vasa och hans söner bedrev även en medveten rekrytering av arbetskraft från den finska rikshälften till olika slags arbetsuppgifter inom bergsbruket i Falun, Sala och andra gruvor i Bergslagen. En annan yrkesgrupp som rekryterades i Finland var båts- och timmermän-nen, såväl svensk- som finskspråkiga, som var en viktig faktor i den svenska örlogsflottans reorganisation och flyttning på 1680-talet till Karlskrona i Blekinge. De inflyttade finnarna, av vilka många överhuvudtaget inte förstod svenska, kom att vid denna tid utgöra omkring 10 procent av Blekinges befolkning.

De s.k. skogs- eller svedjefinnarna, härstammade till stor del från Savolax och delar av mellersta Finland. Inflyttningen som var in-tensivast under perioden 1570–1680 uppmuntrades tidvis av den svenska kronan. Skogsfinnarna flyttade till Sörmland, Karlskoga-trakten, Västergötland och Närke och spred sig också tidigt till Östergötland, Västmanland, Gästrikland, Hälsingland, Dalarna och nya områden i Värmland. Delar av mellersta Norrland kolonisera-des av finnar framför allt under 1600-talet. Finnkolonisationen har lämnat spår efter sig i ortnamnsskicket på många håll. I Norrland och i Värmland med angränsade finnskogar finns tusentals finskba-serade eller rent finska ortnamn.⁴

Majoritetsbefolkningens förhållningssätt gentemot de inflyttade finnarna i äldre tid beskrivs av Tarkiainen på följande sätt:

Den rikssvenska allmänhet som utgjorde den vidare inramningen vi-sade sällan någon språklig eller nationell avoghet mot inflyttaren. I en tid då de nationella synsätten inte innehöll något element av 1800-ta-lets nationalism med sitt förhärligande av det egna folket var

3 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 26

4 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

toleransen mot främlingen det mest framträdande draget bland omgiv-ningens attityder, förutsatt att den inflyttade inte personifierade någon fara för den invanda ordningen. Om finnarna visste man, att det var egna undersåtar och att de befann sig i den gemensamma överhetens beskydd, som många gånger rentav hade gynnat deras invandring. Det är därför inte att undra på att svenskarna inlemmade i sitt språk i de mest finntäta trakterna – i Stockholm, norra Värmland eller Norrbot-ten – vissa lån- och slanguttryck av finskt ursprung. I positiv riktning gick också talrika kortvariga försök till att ordna finskspråkig guds-tjänster för inflyttarna (skogsfinnarnas kortlivade församlingar, Ami-ralitetsprästerna i Stockholm och i Karlskrona, gruvprästerna i Sala osv.), av vilka inrättandet av Stockholms finska församling visade sig vara det livskraftigaste.

Men vid sidan av språklig tolerans kunde också en del former av intolerans ibland göra sig gällande. Särskilt bråkigt tycks det ha varit vid mitten av 1600-talet på olika håll i de områden, där skogsfinnarna hade slagit sig ner. På Fryksdals häradsting deklarerade man 1646, att varje finne, som inte ville lära sig svenska, skulle få sitt torp nerbränt.

Denna attityd nådde sin yttersta tillspetsning i kungabrevet den 7 de-cember 1682, där Karl XI förklarade, att finnar, som inte lärde sig svenska eller undervisade sina barn i svenska språket, helt borde utvi-sas från Hälsingland. Åsikten yppades på tal om finnarnas religionsut-övning, som regeringen inte fann för gott att anordna på deras språk, men måste i någon mån betraktas som generell. Den vanliga attityden bland skogsfinnarna blev därför, att de dolde sitt språk för omgiv-ningen, som med tiden tog finnarna som svenskar. Särmärket hos denna minoritet kan därför sägas ha varit en länge bevarad tvåspråkig-het.⁵

Den finskspråkigas totala anpassning till den nya miljön förutsatte språkbyte. I urbana förhållanden skedde detta i regel under en ge-neration. För svedjefinnarnas del var det däremot inte så. Så länge banden med den egna gruppen var starkare än med omgivande samhälle, behöll skogsfinnarna sitt modersmål, fastän gruppen som helhet kan karakteriseras som tvåspråkig.⁶

Även i dag har finskan som språk många talare i Sverige, perso-ner som identifierar sig som finländare, sverigefinnar, sverigefin-ländare och även finska romer. Många tornedalingar och samer talar också finska.⁷ Talarna är utspridda över hela landet och i alla svenska kommuner kan man höra finska talas. På individnivå kan kunskaperna i finska variera.

5 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 345–346

6 Tarkiainen vol. 1 (1990) s 347–348

7 Se t.ex. Olavi Korhonen: ”Hur samiskan blev samiska” i Westergren (1997) s 87

Det finska språket i Sverige har följt utvecklingen av språket i Finland. Närheten till Finland och det ständiga utbytet med Finland gör att språket på västra sidan Östersjön ständigt berikas med nya finska ord. Sverigefinska språknämndens språkvårdande arbete har stor betydelse för språkets utveckling och nämnden ar-betar bl.a. med att ta fram nya finska ord som är relevanta för just sverigefinska förhållanden. Det finns sverigefinsk media och sveri-gefinsk litteratur produceras. Till sin karaktär är således finskan i Sverige ett utvecklat språk och det kan användas i officiella sam-manhang. Bristen på adekvata ord i finskan kan inte ses som ett hinder mot att använda språket i offentliga sammanhang.

År 1993 tillsattes en arbetsgrupp på uppdrag av regeringen för att stärka det finska språkets ställning i Sverige. Arbetsgruppen an-såg i sin rapport bl.a. att en förutsättning för att skapa en kulturbä-rande finsk befolkningsgrupp i Sverige är att den sverigefinska gruppen ges möjligheter att bygga upp egna institutioner och att åtgärder vidtas för att höja det finska språkets status i det svenska samhället. Arbetsgruppen föreslog ett antal åtgärder bl.a. uppdrag till Skolverket att sprida information till skolhuvudmän och föräld-rar om de möjligheter och goda exempel som finns av undervisning i och på finska, möjligheter att inrätta tvåspråkiga klasser i grund-skolan, större utbud på finska inom Sveriges Radio m.m.⁸

År 1994 fastslog regeringen i en riksdagsskrivelse att det finska språket har en särställning i det svenska samhället. Regeringen an-såg att denna särställning bör beaktas på olika nivåer och områden i det svenska samhället. Regeringen konstaterade:

Mot bakgrund av den ställning det finska språket har haft i Sverige un-der mycket lång tid är finskan en del av vårt kulturarv. Genom de nära banden till Finland såväl i förfluten tid som i dag är det av mycket stort värde för vårt land att det finns en kulturbärande sverigefinsk befolkningsgrupp. Finskan är ett inhemskt språk i Sverige. Att finska språket bevaras och får möjlighet att utvecklas är en förutsättning för de finskspråkigas möjligheter att vidmakthålla och utveckla den finsk-språkiga kulturen i Sverige. Därmed kan det verka som förmedlare för denna kulturs yttringar både i Sverige och i Finland. Detta utgör också ett värdefullt bidrag till utvecklandet av förbindelsen mellan Sverige och Finland. ⁹

Regeringens ställningstagande ledde senare till att frågan om ratifi-cering av ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen

8 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

9 Riksdagsskrivelse 1994/95:1

kom att utredas av Minoritetsspråkskommittén och att fem grup-per erkändes som nationella minoriteter år 1999.