Djupintervjuer med sverigefinnar i regionen

Ytterligare ett sätt för utredningen att få fram synpunkter rörande sverigefinnars behov och önskemål har varit genomförandet av en serie djupintervjuer. Professor Jarmo Lainio och Annaliina Leppänen vid Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola har på utredningens uppdrag intervjuat 45 sverigefinnar i regionen. Lainios och Leppänens rapport, ”Sverigefinnars tankar om finskans möjligheter och rättigheter i Stockholm och Mälardalen – En intervjustudie”, se bilaga 7.

Tanken med djupintervjuerna har varit att få fram synpunkter i första hand från personer som inte tillhör den mest föreningsaktiva eller minoritetsaktiva delen av den sverigefinska befolkningen.

Syftet har varit att få en bredare spridning på den insamlade infor-mationen. Bland de intervjuade finns unga och äldre, kvinnor och män och dessa personer är geografiskt fördelade över hela Stockholms- och Mälardalsregionen. De intervjuade fördelar sig enligt följande: kommuner i Stockholms län (Botkyrka, Södertälje, Upplands Väsby), Stockholms stad (Enskede-Årsta, Rinkeby, Hägersten, Kista, Maria-Gamla Stan, Spånga-Tensta), centrala kommuner utanför Stockholms län (Eskilstuna, Uppsala, Västerås) samt mindre kommuner i Mälardalen (Hallstahammar, Surahammar). De intervjuades ålder har sträckt sig inom ålderss-pannet 15–24 år samt 46–86 år.

Resultaten från djupintervjuerna ger en mycket likartad bild av sverigefinnarnas önskemål som enkätundersökningen. Djupinter-vjuerna har även gett möjlighet att ställa följdfrågor. Resultaten visar att det finns ett utbrett intresse av att bevara och utveckla det finska språket och att kommunicera med myndigheter på det egna språket.

Bland de intervjuade används finska språket främst i den privata sfären, vilket enligt Lainio och Leppänen är ett typiskt språkan-vändningsmönster för språk som är inne i en språkbytesprocess.

Deras slutsats blir följande: om språket skall kunna överföras till nästa generation, behöver språket ges en tryggad position som ett offentligt brukat språk.

Informanternas tydligaste önskemål för användning av finska i offentliga sammanhang återfinns inom äldreomsorg och i myndig-hetskontakter med t.ex. Försäkringskassan eller Skatteverket.

Dessutom finns önskemål om att undervisning på och i finska skall finnas tillgänglig inom förskola, skola och gymnasieutbildning.

Informanternas önskemål att kunna använda finska i offentliga sammanhang grundar sig för det första på språkliga skäl, dvs. att finska skall kunna leva vidare som språk i landet och att undervis-ning på och i finska skall erbjudas därför att finskan getts särskild ställning som minoritetsspråk i landet. Önskemålen grundar sig för det andra på reella behov att kunna använda modersmålet, särskilt i situationer där den enskilde befinner sig i en utsatt situation, såsom vid läkarbesök, och kunskaperna i svenska kan vara begränsade.

Resultaten visar även att informanterna upplever finskan som ett känslospråk, dvs. språket har emotionell betydelse för individen

och utgör en av grunderna för en finskbaserad identitet. Lainios och Leppänens slutsats är att det finns en genuin och en relativt utbredd vilja att stödja utvecklingen av privata och offentliga språkdomäner för finska språket.

Finska språket i Sverige är, enligt Lainio och Leppänen, inne i en språkbytesprocess:

I språkbytesstudier korrelerar ofta försvagad språklig kompetens (minskad språklig komplexitet, minskat ordförråd osv.) i ett minori-tetsspråk med tilltagande språkbyte, med domänförluster av språket, med minskad skriftspråklig användning och en avsnävande stilistisk förmåga (som kan resultera i s.k. monostylism, dvs. att man inte längre förmår variera sig språkligt efter person och situation). Denna typ av utveckling förebådas dessutom av våra resultat. Men vi har tolkat våra resultat också omvänt, att en försämrad språklig kompetens leder till mindre behov och förmåga att bibehålla och utveckla språklig mångsi-dighet och skicklighet. Det leder bl.a. till en tröghet i mediekonsum-tion i minoritetsspråket, som så småningom ytterligare försvagar språ-ket och reducerar dess domäner. På sikt leder det till att man tappar både receptiv (läsning) och produktiv förmåga (skrivande) i skrift-språket. Som ett ytterligare resultat av denna process, som vi ser tecken på bland informanterna i den yngre generationen, leder det till försämrad språklig medvetenhet och därmed till sämre språkligt själv-förtroende. I det skedet är språkbytet fullbordat, i och med att man inte har förmågan att använda språket med sina egna barn.

I en sådan språkbytessituation blir skolans betydelse central för språkets fortlevnad:

Skolfrågorna är centrala för finskans framtid i Sverige. Vi har kunnat konstatera att valet av finska för barnen i förskola och skola, inte har fungerat friktionsfritt under en särskilt lång period i den svenska sko-lan. Både informationsmissar och praktiska skäl, liksom i en del fall svenska släktingars motstånd, har lett till att svenskan tagit över redan i förskoleåldern. Men även de som i olika situationer lyckats erhålla undervisning på eller i finska, har av olika skäl kunnat se hur isen smält under fötterna. Undervisningen har vartefter, både för samma barn, och för olika barn i samma familj, kunnat reduceras drastiskt från en termin till en annan. Utvecklingsgången, som också tydligt uppfattats av informanterna, har varit att utrymmet och viljan att erbjuda och ge undervisning i finska minskat sedan 1980-talet, samt att skolans mot-stånd och den kommunala organisationen av undervisningen nästan helt eliminerat finskan från den kommunala skolan. En förälder har träffande kallat detta för att det har varit som att simma i tjära. En pa-radox i denna utveckling är, att trots att föräldrarna ganska entydigt ansträngt sig för att få en kommunal service på detta område, har de blivit i stort sett helt hänvisade till friskolorna, om de vill erbjuda en tvåspråkig skolgrund för deras barn. Dessa åtta skolor räcker dock helt

uppenbart inte till för att kunna garantera finskans fortlevnad på sikt, på nationell nivå.

Skolfrågorna är centrala av många skäl, men ur språkets synvinkel är det elementärt att skolan ger en bred grund i ett mer omfattande språkbruk, som närmast syftar till att förbereda kunskapsinhämtande på språket och till att skapa grunden för ett språkbruk i offentliga miljöer. Själva skriftspråkets befästande på modersmålet är också en helt central aspekt av skolans uppgifter. Detta möjliggör läsning, avan-cerad mediekonsumtion m.m. på modersmålet. Vi kan konstatera, att med den utveckling som individerna i denna studie presenterar, och med kunskap från tidigare studier, att skolan har misslyckats med sin uppgift för finskan, ur ett språkbevarandeperspektiv. Det är under rå-dande omständigheter för finskans del i den svenska skolan inte troligt att finskan kommer att vara ett språk som brukas i offentliga domäner, eller som fungerar kulturbärande, eller som ens förs vidare inom hemmet, under en längre tid. Med kontinuerligt försvagad språklig kompetens, och sviktande språkligt självförtroende, kommer unga fa-miljer inte kunna bevara finskan in i framtiden. Då hjälper det föga att man trots det kanske kan kommunicera utan problem över genera-tionsgränserna, men på svenska.

Lainio och Leppänen drar även slutsatsen att följande åtgärder kommer att behövas för finska språkets del:

Som vi tolkar dessa resultat, pekar de mot presentationen av två nöd-vändiga krav, eller ”åtgärdspaket”. Dels kommer en ansenlig del av den sverigefinska åldrande befolkningen akut och redan idag, att vara helt beroende av språkhjälp, antingen i form av tolkning eller finskkunnig personal. Vidden av detta problem kan ses om man gör ett tankeexpe-riment. Det finns idag kanske några hundra finskspråkiga platser totalt i Sverige inom olika former av sjukvård och äldreomsorg för äldre. Be-hovet kan räknas i tiotusental idag, men kanske redan om något år i femsiffriga tal. Dessa behöver direkt påkallad språkservice, som till stor del antagligen handlar om att organisera och fortbilda språkkun-niga personer till rätt befattningar. Denna aspekt på språkservice, dvs.

inom sjukvård och omsorg, finns medtagen som en mer krävande möjlighet för ett ratificerande land att ta hänsyn till, i minoritets-språkskonventionen.

Dels behöver det offentliga språkbruket – för att finskan ska kunna förbli kulturbärande in i framtiden – utökas och normaliseras. Det skulle också innebära en avsevärd statushöjning för finskan, vilket i sin tur skulle ge effekter på viljan att välja finska som ett undervisnings-språk i förskola och skola. En central aspekt av uppbyggnaden av en meritfylld finska, och för att den ska kunna fungera i offentlig miljö, är att man reformerar och garanterar undervisning på finska, på alla de nivåer som nämnts av informanterna, förskola, skola, gymnasium och högskola. En kontinuerlig och gedigen språklig utbildning ger på sikt

också förutsättningar för en vitalisering av det kulturella livet och även av bl.a. egenspråkig mediekonsumtion.