Sverigefinnars behov och önskemål

Utredningen har under arbetets gång haft möjlighet att träffa många sverigefinnar i den aktuella regionen. Mitt bestämda intryck från dessa möten med enskilda är att frågan om ett utvidgat för-valtningsområde engagerar många människor. Det råder idag en stor frustration bland många sverigefinnar över att riksdagens er-kännande av de nationella minoriteterna och införandet av den svenska minoritetspolitiken lämnat så få avtryck i det svenska sam-hället. Varför har det inte hänt mer på dessa fem år? Varför märks

inte statusen av nationell minoritet i vanliga sverigefinnars vardag?

Betyder inte den nationella minoritetspolitiken något? Som påpe-kats tidigare har ju mycket lite hänt i kommuner som ligger utanför de nuvarande förvaltningsområdena, trots att regeringens avsikt var att minoritetspolitiken skulle få genomslag i hela landet. Frågan om ett utvidgat förvaltningsområde engagerar många därför att man som enskild ser detta som en lösning på de problem man möter i vardagen.

Det bor ett mycket stort antal sverigefinnar i Stockholms- och Mälardalsregionen, uppemot hälften av alla sverigefinnar i Sverige.

Det totala antalet sverigefinländare i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län uppgick till 211 658 personer den 31 december 2003. Det finns således en mycket stark sverige-finsk närvaro i regionen och en utvidgning av förvaltningsområdet skulle därmed påverka väldigt många enskilda individer som talar finska.

Min bedömning är att det finns behov att utvidga förvaltnings-området för finska till detta område. Alla de träffar som utred-ningen har haft med yngre och äldre sverigefinnar tyder på det. Re-sultaten från den stora enkätundersökningen som gjorts och de djupintervjuer som genomförts tyder på samma sak.

En stor majoritet (89 procent) av dem som deltog i enkätunder-sökningen ansåg att det är viktigt med finskspråkig offentlig service på hemorten. Några egentliga skillnader mellan könen kunde inte påvisas. Skillnaderna mellan dem som är födda i Finland och födda i Sverige var små, likaså skillnaderna mellan yngre och äldre. Offent-lig finskspråkig service upplevdes som särskilt viktig inom äldre-omsorgen (99 procent) och hälso- och sjukvården (90 procent).

Finskspråkig förskola (60 procent) och skola (59 procent) upplev-des också som viktiga.

Majoriteten (83 procent) ansåg det viktigt att kunna tala finska i kontakter med myndigheter. Skillnader mellan könen var margi-nella. Vissa skillnader fanns dock mellan personer födda i Finland (84 procent) och personer födda i Sverige (64 procent). Andelen är dock hög även för den senare gruppen. Majoriteten av de sverige-finnar som besvarade utredningens enkät uppgav att de skulle an-vända sig av finskspråkig service om det fanns möjlighet till det. Av dem som är födda i Finland skulle en stor majoritet (82 procent) göra det. Hälften (49 procent) av de i Sverige födda skulle använda sig av sådana tjänster.

När det gäller de sverigefinska ungdomarna som deltog i utred-ningens och Sverigefinska ungdomsförbundets gemensamma semi-narium kan även konstateras att de inte upplevde att de hade behov av att använda finska i kontakter med myndigheter i dagsläget.

De äldre sverigefinnarna är överrepresenterade i den gjorda en-kätundersökningen, likaså kvinnorna jämfört med männen. Äldre sverigefinnar har uttryckt mycket stort intresse för frågor som berör äldreomsorg samt möjligheterna att kunna få hälso- och sjukvårdstjänster på finska. Äldre sverigefinnar har ofta sämre språkkunskaper i svenska och det påverkar givetvis deras önskemål om samhällstjänster. Lainios och Leppänens resultat stödjer också denna slutsats. Resultaten från djupintervjuer skiljer sig inte nämn-värt från resultaten i enkätundersökningen. Av de intervjuade ansåg 93 procent att finskspråkig service är viktig på hemorten. De äldre personerna (20 av 23 fall) uppgav att de skulle använda finska i kontakter med myndigheter om den möjligheten fanns. Även här var de viktigaste områdena där man ville ha finskspråkig service äld-reomsorg och sjukvård. De näst viktigaste området var i kontakter med Försäkringskassan och Skattemyndigheten.

Yngre sverigefinnar har inte uttryckt samma behov av sam-hällstjänster. De intervjuade yngre personerna som intervjuades ansåg inte att de hade samma behov att använda finska i myndig-hetskontakter, eftersom de klarade kontakterna på svenska språket.

Däremot prioriterade de yngre möjligheten att använda finska på skolområdet högt. Detta kan delvis förklaras med att yngre inte ännu funderar i termer av äldreomsorg och många har inte heller behov av hälso- och sjukvårdstjänster i samma omfattning. Många yngre har heller inte särskilt många kontakter med myndigheter.

De yngre sverigefinnarna är i allmänhet födda i Sverige och de som är aktivt tvåspråkiga har kanske inte ens reflekterat över om de skulle använda sig av annat än svenska ute i samhället.

Det är inte heller givet att de yngre funderat på sina egna möjlig-heter att överföra språket till nästa generation. Denna fråga blir för många aktuell först när man får egna barn och man hamnar i det läget att man tar ställning till olika existentiella och emotionella frågor om vad som kan uppfattas som viktigt i det egna livet. Lotta Weckströms intervjuresultat ger exempel på detta. I det läget kan språklig och kulturell identitet bli viktig även för individer som inte tidigare reflekterat över frågorna.

Det finns en stark finsk identitet hos många yngre sverigefinnar och finskheten upplevs som något positivt i livet. Lotta

Weckströms intervjuer med unga sverigefinnar i Mälardalen tyder på det, likaså det som kom fram under utredningens seminarium med Sverigefinska ungdomsförbundet.

En fråga som har störst bäring på yngre sverigefinnars möjlig-heter i framtiden är frågor som berör förskola och skola. Skolans centrala betydelse för språkets möjligheter att fortleva i Sverige kommer fram i många olika sammanhang under utredningens ar-bete, bl.a. i Sverigefinska språknämndens yttrande, seminariet för ungdomar och djupintervjuerna.

Lainio och Leppänen har gjort en del jämförelser baserat på ålder och kön. Yngre sverigefinnar har i allmänhet bedömt att de har bättre kunskaper i svenska och att kunskaperna i finska varierat. De äldre sverigefinnarna har uppgett att de har goda kunskaper i finska medan kunskaperna i svenska inte bedömts vara lika bra. Enskildas språkkunskaper påverkar även det upplevda behovet av olika typer av tjänster. Lainio och Leppänen skriver:

Kvinnor, oavsett ålder, tycks generellt uppskatta sin språkförmåga som bättre än männens. Eftersom vi inte har kunnat utföra en språk-lig/lingvistisk avstämning som man skulle kunna relatera till självbe-dömningen är det osäkert om det verkligen förhåller sig så. Det finns dock andra studier som ger liknande resultat, varför det inte vore över-raskande. Kvinnor får också bättre resultat inom respektive ålders-grupp: yngre kvinnor ser ut att ha fler som anger sig vara högkompe-tenta i båda språken samtidigt, fler som anger högre värden för finska och fler som anger högre värden för svenska, än de yngre männen.

Bland de äldre har ingen man angett så höga värden för svenska som ett par kvinnor.

Man har i olika sammanhang pekat på att finska kvinnor på olika sätt kan ha tjänat mer på flytten till Sverige (t.ex. Jaakkola 1983). Det finns också antydningar om att detta kan kopplas till språkfärdigheter:

kvinnor har antingen lärt sig svenska effektivare eller de har kunnat det bättre redan vid flytten. Det är i viss mån ändå osäkert om det är så att kvinnor har lärt sig svenska bättre, och sedan dragit nytta av detta i t.ex. integrationsprocessen och det sociala livet, eller, om det är tvärtom, att man genom att vara mer socialt utåtriktade lärt sig svenska effektivare.

En slutsats vore ändå, speciellt med tanke på de äldre, att de som verkar vara i störst behov av språkstöd på svenska i olika former – dvs.

tolkning eller en finskspråkig samtalspartner – är de äldre männen.

Generell statistisk om hälsoskillnader mellan äldre kvinnor och män verkar stämma även för sverigefinnar (Födelselandets betydelse, 2004;

jfr även Melakari, 2003), varför man kan anta att männen dessutom oftare drabbas av allvarliga sjukdomar och har kortare livslängd. Ur perspektivet åldringsvård och t.ex. sjukvård är det återigen äldre män som kan komma att ha störst vårdbehov, på finska.

Skillnaderna i resultaten i enkätundersökningen har varit mycket små mellan könen. Angående skillnader i behovet av samhälls-tjänster konstaterar Lainio och Leppänen bl.a.

De flesta informanterna finns inom det fält som vill ha finskspråkig service inom alla tre områdena, vård, myndighetskontakter och i sko-lan. Yngre kvinnor ser ut att vara de som är minst intresserade av finskspråkig service. Äldre verkar prioritera sjukvårds- och myndig-hetskontakter på finska, högre än de önskar sig finskspråkig skolgång.

Yngre återfinns oftare bland dem som inte anger en hög prioritet för något servicealternativ alls på finska. Äldre män – som också visade sig vara de som sannolikt hade störst behov av språkstöd – är de tydligaste förespråkarna för finskspråkig service inom två eller alla tre områdena.

Beträffande följderna av dessa tendenser, finns det ur språkbevarande-perspektivet speciellt en som är negativ: unga kvinnor ser ut att ha högre kompetens i svenska än männen, samtidigt som de lågprioriterar t.ex. finskt modersmålsstöd i förskolan. Denna tendens med yngre kvinnor som en förtrupp i språkbytesprocessen känns igen från andra språkbyteskontexter, bl.a. från Tornedalen. Yngre kvinnor var också mindre intresserade av och insatta i minoritetsställningen.

Det förefaller vara så att det finns ett samband mellan medveten-heten om minoritets- och språkbevarandefrågorna respektive be-hovet/önskemålen om olika samhällstjänster och hur långt språk-bytesprocessen hunnit. Slutsatsen blir att ju mer medveten en en-skild är på området, desto större tycks benägenheten vara att vilja använda språket i olika sammanhang.

Sammanfattningsvis anser jag att de resultat utredningen fått fram tyder på att det finns intresse och behov hos enskilda sverige-finnar att utvidga nuvarande förvaltningsområde till att omfatta även Stockholms- och Mälardalsregionen. Sverigefinnarna själva och de organisationer som företräder dem ger uttryck för detta.

Intresset är uttalat större bland äldre sverigefinnar än yngre. Samti-digt kan framför allt de yngres bristande kunskaper och medveten-het i frågorna vara en del av orsaken till dessa skillnader. Många av de yngre har dock en stark finsk identitet och en vilja att bevara språket. För att stödja denna strävan behövs, enligt min mening, aktiva språkbevarande åtgärder från samhällets sida.

Även med beaktande av den relativt långt gångna språkbytes-processen inom den sverigefinska minoriteten finns det stor anledning att sätta in statushöjande åtgärder. Ett förvaltnings-område i Stockholm och Mälardalen skulle höja statusen på finska språket i regionen. Koncentrationen av sverigefinnar är så hög i re-gionen och de geografiska avstånden så små att möjligheterna för

finska språket att utvecklas på ett gynnsamt sätt är mycket goda. I regionen finns dessutom två universitet och en högskola som un-dervisar och forskar i finska språket. Flera av de få kvarvarande kommunala finskspråkiga klasserna i grundskolan och flera sveri-gefinska friskolor finns i regionen. Det finskspråkiga föreningslivet och religiösa samfundslivet är också aktivt. Inrättandet av möjlig-heten att kunna använda finska språket i offentliga sammanhang och i kontakter med myndigheter skulle också stärka språkets ställning i regionen.