4. S VENSKHETENS NYA GRÄNSER - SPRÅKBEVARANDE/SPRÅKBYTE OCH ETNICITET
4.5 S AMMANFATTANDE DISKUSSION
De ovan refererade resultaten från 1999 års undersökning ger i jämförelse med 1988 års vid handen att svenska språket har bevarats och t.o.m. attitydmässigt stärkt sin position. Av de till största delen dubbelt svenskättade 32 informanterna förstår och talar 20 svenska, hälften av dem utan svårighet, var och en representerande ett fa
milj enätverk. Detta utesluter naturligtvis inte att det också förekommer svenskta
lande i blandäktenskapens förlängning. Uppskattningsvis hålls svenskan fortfarande vid liv av ett drygt hundratal personer, varför någon omedelbar språkdöd av brist på talare således inte kan anses föreligga.
Emellertid är de svenskspråkiga nätverken, omfattande släkt, vänner och grannar små, sårbara och reduceras ständigt i och med de äldres frånfallen. Många tillfrågade påtalade att de svensktalandes skara ständigt krymper, samtidigt som det gjort veder
börande mer medvetna att använda svenska så ofia tillfälle ges. Dessa personer är att betrakta som de nuvarande språkbärarna och blir mer och mer uppskattade, när svenskkunskaper börjar bli en bristvara. Språket går dock inte i arv till den ijärde generationen, utan de personer vi mött i denna undersökning tillhör de sista i obruten kontinuitet omspännande ca 100 år. En motkraft har dock uppstått i och med den 1989 bildade "Svenska Cirkeln", vilken tillkommit på de svensktalandes eget initia
tiv och reaktiverat passiva eller glömda språkkunskaper hos åtskilliga svenskättlingar som vuxit upp med svenska som förstaspråk. Dess betydelse framhävs här och var i enkätsvaren. De månatliga sammankomsterna, där majoriteten f.ö. är kvinnor, bidrar socialt dessutom till svenskättlingarnas sammanhållning och att hålla kulturarv och traditioner levande. Därför kan denna aktivitet ses som en manifestation av och ett bevis på språkets gruppsammanhållande funktion i en ny domän som ersatt tidigare svenskspråkiga gudstjänster och syföreningsaktiviteter.
Från majoritetssamhället sida har det också skett en positiv attitydförändring visavi immigrantspråken som alla är i minoritet och inte längre utgör något hot mot det nationella statsbyggandet. Det synliga beviset för det är den årliga immigrantfes
tivalen som äger rum i Parque de las Naciones 'Nationernas park', ett område som kommunen upplåtit för de olika immigrantgruppernas kulturella aktiviteter. Att söka sina rötter har blivit legitimt och är givetvis en nödvändig förutsättning för att etni-citeten, vare sig den är gammal eller ny, skall kunna manifesteras.
Hur ser språkbevarandet ut på individnivå? Enkätresultaten från 1999 visar att av de 32 informanterna hade 24 (75 %) vuxit upp med svenska som förstaspråk och
hemspråk åtminstone fram till skolåldern, men numera använder endast 15 (47 %) svenskan regelbundet (7 dagligen, 3 en gång i veckan, 5 en gång i månaden), varför ett av kriterierna för begreppet talgemenskap därmed uppfyllts (jfr avsnitt 1.3. Krite
riet för gemensamt ursprung var redan på förhand uppfyllt i och med urvalet av in-formanter, se Fishman 1972). Till denna grupp hör alla de som förstår och talar svenska utan svårighet eller med någon svårighet (språkprofil ABl 1 eller näst intill).
Vart hör de övriga som inte anser sig ha så god språkbehärskning längre och använ
der svenska ytterst sällan eller aldrig (t.ex. K8, K9, K20, se tabell 10)? Kan de räk
nas till talgemenskapen? Här måste rimligtvis inkluderas de som sökt sig till
"Svenska Cirkeln", vilket är ett resultat av en viljeakt att reaktivera sin glömda svenska (t.ex. K10, Kil, Kl2). Hur ska vi sedan räkna språkbytarna med några rester kvar av sin barndoms svenska som de numera sällan använder (t.ex. Ml, K5, K14, K25, K26)? De erinrar om Nancy Dorians "semitalare" (se Dorian 1982), vilka trots bristande språkfärdighet ändå uppfattades och själva ansåg sig som fullvärdiga medlemmar av talgemenskapen, eftersom de fungerade kommunikativt och behärs
kade de sociala normerna för språkanvändningen. (För talgemenskap och diskussio
nen om dess gränser se Hyltenstam & Stroud 1991:41). I detta fall kan vi inte rela
tera till specifikt uttalade samstämmiga normer och värderingar för misionessvens-kan (vilka dock existerat, se Flodeli 1986), utan får gå till etnicitetsfaktorerna och se vilken grad av samhörighet informanten kände med gruppen svenskättlingar och där rådande normer. Den var optimal för de fyra kvinnliga informanterna till skillnad från den manlige (se tabell 10) som endast "kände sig hemma" bland andra svensk
ättlingar utan någon starkare samhörighets- eller lojalitetskänsla. I detta fall skulle inte någon drista sig till att utesluta honom (eller andra språkbytare) ur talgemenska
pen, dubbelt svenskättad, med svenskt efternamn och med rester av sin barndoms svenska som han dock sällan använder. På annat sätt förhåller det sig med de yngsta informanterna (M5, K27) som aldrig ägt någon svensk språkkompetens men likväl är välkomna i den etniska gruppen som svenskättlingar. Centralt för en talgemenskap måste enligt min mening därför vara språket och dess funktioner i gruppsamman
hang, varför gränserna för den måste dras snävare än för etniska grupper.
Varför har man behållit sin svenska? Tre informanter har angett att det fortfarande är hemspråk eller tradition (K13, K17, K24), vilket egentligen är en koppling mellan språk och person (oftast till föräldrar eller syskon) som utvecklats till en vana eller tradition i hemmet. Ytterligare tre (Kl, K4, Kl5) har uppgett skälet att svenskan är förstaspråk, med allt vad det innebär, något som man ej vill glömma och som blir en medveten viljeakt (Kl, K7, K15, K20) eller något "affektivt" som man "gillar" (K10, Kl 1, K20). Tre av de äldre informanterna i denna undersökning står för den kanske mest intressanta deklarationen att språket utgör en del av deras identitet (K2, K3, K4) eller bara finns där, något som också bör kopplas ihop med vissa av svaren på vad det innebär att vara svenskättling, t.ex. att vederbörande "känner sig så" (K2) eller att det är en "särskild identitet" (K24), hur denna utsaga nu skall tolkas.
Som en identitetsdeklaration från näranog samtliga informanter måste vi också betrakta utsagorna att de är argentinare men svenskättlingar, i ett fall argentinska och svenskättling, i ett annat skandinavisk ättling, dvs. ett slags bindestrecksidentifi
kation som är vanlig i länder med stor invandring. Det är ingenting man döljer utan
manifesterar genom att tala svenska eller påpeka att man tidigare gjort det (18 in-formanter). Språkbruket är alltså en identitetshandling (jfr Le Page & Tabouret-Keller 1985). Vidare visar de sin identitet genom att hålla på seder och traditioner (3 inf.) eller delta i aktiviteter där sådan synliggörs. Att vara svenskättling betydde för samtliga informanter något positivt som man är stolt över, en förutsättning för att etnicitet skall kunna uppstå.
Existerar det en grupp svenskättlingar på etniska grunder? Säkert är att alla inter
vjuade känner sig hemma med andra av svensk härkomst (32 inf.), att 29 av dem också känner samhörighet, vilket 25 informanter utsträcker till lojalitet eller solida
ritet med gruppen svenskättlingar. Även om det finns invändningar av olika slag (se 4.3.1) är det här fråga om en förhållandevis stor etnisk grupp, vars etnicitet är varia
bel (jfr Fishman 1989). Den manifesteras också på olika sätt: ur individperspektiv genom att fortsätta att tala svenska så ofta som tillfälle ges (11 inf.), att behålla seder och traditioner (3 inf.) jämte hemkultur (2 inf.). I yttre mening handlar det om att delta i svenskättlingarnas traditionella aktiviteter (6 inf.), mer preciserat som att gå i kyrkan (8 inf.), delta i kyrkliga aktiviteter (6 inf.) kyrkliga fester (3 inf.) och Svenska Cirkeln (4 inf.). Här nämns också den stora immigrantfesten (5 inf.) som engagerar åtskilliga av dessa informanter men också andra i en "nordisk" arbetsgemenskap som inte till fullo kan betraktas som etnisk. Här ser vi också religionens och kyrkans betydelse för etniciteten; alla utom två är lutheraner (och en av de sistnämnda har enligt uppgift återvänt till sin barndoms kyrka).
Den etniskt svenska gruppen har inte sett likadan ut under det gångna seklet utan förändrats med generationerna. Till en början var den sluten med endogami, men med tiden blev blandäktenskapen vanligare och svenskättlingarna idag anses öpp
nare, mer integrerade, somliga mer uppblandade både till blodsband och seder. Likså hade traditionerna förändrats (5 inf.). Att vara "riktigt svensk" i Obera idag betyder:
att kunna tala svenska (13 inf.), att ha svensk mentalitet (9 inf.), att bevara kultur, traditioner, seder (6 inf.) och hemkultur (4 inf.). I det sistnämnda torde också kunna inräknas ordentlighet (2 inf.), renlighet (2 inf.) och matlagningskonst (1 inf.). Till mentalitet kan vidare hänföras tystlåtenhet och tillbakadragenhet (2 inf.). Återigen har språkets betydelse således blivit bekräftat.
Betraktas svenskättlingarna som en grupp av andra? Det tillstår 16 informanter, medan det förnekas av 14 som refererar till nutida uppblandning och integration.
Gruppen värdesätts p.g.a. arbetsamhet (6 inf.) och kännetecknas av egen kultur, egna traditioner och seder (7 inf.). Vidare nämndes några etiska koncept som snarare hör hemma under mentalitet: pålitlighet (2 inf.), ärlighet, korrekthet, tålamod och artig
het av vardera en informant.
Hur stämmer de hittills anförda särdragen för denna grupp svenskättlingar med de markörer som vanligtvis brukar tillskrivas etniska grupper (jfr avsnitt 1.4)?
1) Det objektiva kriteriet om gemensamt ursprung (jämte historisk och genealogisk dimension) torde till fullo vara uppfyllt.
2) Likaså uppfyller svenskättlingarna kravet på territorialitet. Det rör sig om en grupp svenskättlingar som finns i Misiones, i synnerhet i staden Oberâ med om
nejd (med historiska förgreningar tillbaka i Rio Grande do Sul, Brasilien).
3) Att gruppen värnar om en gemensam kultur med seder och traditioner framgår av resultatet från 1999 års undersökning.
4) De flesta är lutheraner (se tabell 10).
5) De flesta av informanterna 1999 hade vuxit upp med svenska som förstaspråk, vilket knappt hälften bevarat intill dags dato och fortfarande använder. Dessutom har namngivningen och principerna för den delvis bevarats men också undergått assimilation till latiniserade former, vilket framgått av redovisningen i kapitel 3.
6) Gruppen uppvisar till största delen såväl samhörighet som lojalitet, vilket också gällt tidigare generationer som åstadkommit kyrka, skola och samlingsplats med föreningshus i Villa Svea jämte en egen begravningsplats. Att detta skulle orsaka chauvinism skulle betraktas som något "osvenskt", vilket i så fall snarare skulle hänföras till majoritetskulturen.
9) Endogami har varit rådande under de första decennierna av 1900-talet när den etniska gruppen var sluten. Numera är förhållandena snarast omvända och gifter
mål mellan svenskättlingar sällsynta, men förekommer. De har inte i något fall or
sakat språkrevitalisering, såvitt jag är rätt informerad.
10) Det subjektiva kriteriet om att viljeyttring fordras för medlemskap torde bekräf
tas av 1999 års enkätsvar, där mer än 75 % tillstått såväl samhörighet som lojalitet (jfr punkt 6 ovan), vilket också manifesteras på olika sätt i form av språk- och tra
ditionsbevarande samt deltagande i olika aktiviteter.
11) Utåt framstår gruppen svenskättlingar som enig och arbetsam och den har blivit synliggjord i lokalmiljön i och med vad den med gemensamma ansträngningar åstadkommit (se punkt 6 ovan). Vissa svenskättlingar ingår också i arbetsgemen
skapen "Los Nordicos", som står för manifestationerna vid de nuvarande immi
grantfestligheterna, vilket innebär ett vidare synliggörande.
Det råder alltså inte någon som helst tvekan om att vi har att göra med en etnisk grupp, eftersom den uppvisat de flesta markörer som brukar tillskrivas en sådan. Vi har mött en "svenskhet" med hundraåriga anor på ett avsevärt geografiskt avstånd från moderlandet, vilket för de flesta av misionessvenskarna och deras ättlingar omöjliggjort direkta kontakter annat än per brev. Dagens etnicitet är dock inte den
samma som utvandrargenerationens utan har utvecklats och påverkats under decen
niernas gång.
Människor brukar hålla fast vid sitt språk lika starkt som vid sin religion, har en sociolog yttrat angående Texas-svenskarnas ackulturation (Rosenquist 1932) och så verkar också vara fallet med misionessvenskarna och deras ättlingar. I andra emi
grantsammanhang, främst i USA, har kyrkan haft en betydande roll som en etniskt samlande faktor, och så har det även varit i Misiones, så länge som församlingen betjänades av från Sverige utsända präster. Men tiderna förändras och religionsutöv
ningen sker inte längre på svenska och inte heller enligt svensk gudstjänsordning, en utveckling som språkbevararna inte bejakar (se Flodeli 1997). Idag omfattar tradi
tionsbevarandet språket och vissa seder såsom firande av julotta, Lucia och mid
sommar, arrangerat av kyrkan, folkdansaktiviteter i skolans regi samt viss hemkultur, till vilken vi får räkna handarbeten och vissa maträtter (köttbullar, Janssons frestelse, kroppkakor etc.), vilket kan te sig selektivt. Föregående generationer hade t.ex. skilt
sig från sin omgivning för sitt humana sätt att behandla både anställda och husdjur, speciellt sina mjölkkor. I enkätsvaren har också framkommit mentala skillnader i förhållande till "landets folk", även om de skarpa gränserna numera är utsuddade till följd av uppblandningen, vilket många enkätpersoner påpekat.
Bild 9. Lucia i Olaus Petri-kyrkan, Obera o. 1970.
Det brukar hävdas att svenskheten utomlands är en syntes av den gamla och den nya världen. Flera av enkätpersonerna har betonat att de som argentinare är integrerade i sin omgivning och att det inte innebär någon konflikt att också vara svenskättling.
För deras emigrerande förfäder hade Sverige representerat det ärorika förflutna och Sydamerika en blomstrande framtid och utvecklingsmöjligheter. Så blev nu inte fallet, få har skördat några större materiella fördelar, men tillsammans har denna folkspillra trots allt åstadkommit något bestående, som inte bör förringas.
Finns det några likheter mellan svenskheten t.ex. i Canada och Misiones? Emi
grationen skedde vid ungefär samma tidpunkt, men den kanadensiska är numerärt större (ca 60 000). I ett jämförande perspektiv skiljer sig dock svenskheten i Canada från sin motsvarighet i USA, konstaterar Rönnqvist (1999:94). Medan svensk-ameri-kanerna utvecklade sina egna traditioner och en identitet, baserad på en dubbel kul
turell tillhörighet jämte samhörighet p.g.a. släktskap, vänskap och etniskt befryn-dande, inte olikt misionessvenskarna, verkar svenskarna i Canada, huvudsakligen ensamutvandrade män, att samtidigt ha varit mer traditionellt svenska och på samma gång mer kanadensiska, vilket säger något om komplexiteten i identitetsbegreppet. I likhet med andra betonar Rönnqvist (1999:112) att etnicitet är en flexibel kostruktion som är beroende av interaktionen med andra, vilket innebär att dess gränser ständigt
måste omförhandlas. Om de svenska etnicitetsbevararna i Misiones tenderar att bli alltför fa, blir det kanhända "Los Nordicos" med nya förtecken som kommer att bli bestående i en nära framtid? Längre än till tre generationer brukar man vanligtvis inte räkna med etnicitet i emigrantsammanhang (Fishman 1989), vilket bekräftats i denna studie.
Bild 10. Midsommarfest i Svea-parken o. 1970. Bakom majstången syns urskogs
träd.
4.6 SAMMANFATTNING
I detta kapitel om svenskhetens nya gränser har redovisats resultat från två under
sökningar bland svenskättlingarna i Misiones som gjorts under 1990-talet. Den om
fattande enkätundersökningen från 1999, utförd i longitudinellt syfte bland 32 infor
manter, rörde språkbevarande och etnicitet att jämföras med en tidigare undersök
ning från 1988 (se Flodell 1991). Den redovisades i avsnitt 4.1 - 4.3.
Den andra undersökningen från 1997 fokuserade svenskättlingarnas mentala kul
tur och etiska koncept och redovisades i avsnitt 4.4. Den företogs bland 12 kvinnliga informanter i syfte att jämföras med material hämtat från tysktalande i Misiones och Rio Grande do Sul i Brasilien. Metodiskt följdes i båda undersökningarna frågefor
mulär som sedan kompletterades med bandinspelade intervjuer, där t.ex. uppgivna
språkkunskaper kunde jämföras med faktiska. Metoderna har varit kvalitativa, efter
som t.ex. data från enkätundersökningens 32 informanter inte uppfyllde kravet på statistisk representativitet vare sig i fråga om kön eller ålder. Därför måste resultaten tolkas som tendenser. Svaren uppvisar likaså stor variation på individnivå men ger sammantagna ett underlag för uttalanden om den etniska gruppen.
Ett nyckelbegrepp i ett kulturkontrastivt sammanhang är begreppet svenskhet, vilket diskuteras inledningsvis. I det följande avsnittet redovisas språkbevarandet på individnivå. Av de 32 informanterna hade 24 (75%) vuxit upp med svenska som förstaspråk och hemspråk fram till skolåldern, men numera använder bara 15 (47%) den regelbundet. Av dessa talar 7 personer svenska dagligen, de övriga mindre ofta.
De starkaste domänerna för minoritetsspråket är hem, släkt och vänkrets med en nytillkommen sådan: Svenska Cirkeln, där det ges tillfälle att reaktivera en svenska som håller på att falla i glömska.
Identitetsmässigt förklarar sig dessa informanter som argentinare men svenskätt
lingar, där svenska språket för åtminstone tre informanter är en del av deras identitet.
Denna s.k. bindestrecksidentifikation manifesterar 18 informanter genom att tala svenska eller påpeka att de tidigare gjort det. Vissa informanter betonade kyrkans betydelse. Likaså betraktades den svenska härkomsten som positiv av samtliga in-formanter, en grundförutsättning för att etnicitet skall kunna uppstå.
På frågan om det existerar en grupp svenskättlingar på etniska grunder måste sva
ret bli jakande. Alla informanter förklarade att de kände sig hemma med andra av svensk härkomst, nästan alla att de också kände samhörighet och 25 informanter utsträckte det också till lojalitet och solidaritet med gruppen svenskättlingar. I de svaren ligger alltså en gradskillnad, eftersom etnicitet är ett variabelt begrepp. Den etniska gruppen ansågs också ha förändrat sig med generationerna. Att vara "riktigt svensk" i Obera på 1990-talet implicerade att kunna tala svenska, att ha svensk mentalitet, att hålla på kultur, traditioner och seder, liksom att bevara hemkulturen, enligt vissa enkätsvar.
Hälften av informanterna tillstod att svenskättlingarna betraktas som en grupp av utomstående, medan de övriga framhävde nutida uppblandning och integration så
som att ha svenskt efternamn men andra seder. Skillnaderna mellan svenskättlingar och landets folk ansågs inte vara så stora nuförtiden, tidigare hade de varit större.
Mest rörde de mentaliteten. Några större skillnader gentemot de andra immigrant
grupperna existerade inte heller. Närmast svenskättlingarna ansågs tyskättlingarna stå.
Eftersom en ny gruppbildning Los Nordicos uppstått 1989 i och med de årliga immigrantfestligheterna intervjuades några informanter speciellt därom. Här uppgavs att syftet med gruppens aktiviteter var traditionsbevarandet, där de svenskspråkiga var viktiga nyckelpersoner. I så måtto kan gruppen kallas etnisk, men den påminner snarare om en arbetsgemenskap eller en föreningsbildning som även lockar medar
betare av annat ursprung än nordiskt. Vissa informanter ville t.o.m. göra skillnad mellan dessa immigrantfestligheter och kyrkans eller skolans fester i Villa Svea, vilket kanhända kan förklaras etniskt.
Den sista bandinspelade frågan rörde informantens kännedom om familjens svenska bakgrundshistoria. Den visade sig i de flesta fall vara knapphändig, medan andra visade sig ha förvånansvärt god kunskap, vilket framgår av en del textutdrag.
Vissa av enkätsvaren ovan har berört mentalitet, karaktärsegenskaper och etiska koncept och överlappar 1997 års undersökning, där även skillnaden gentemot landets folk och andra immigrantgrupper berördes (det var en förstudie till enkätundersök
ningen ovan). Rasblandningen speciellt med "negrer" ansågs negativt och störst var avståndet till paraguajarna. De viktigaste egenskaperna som betonats under infor-manternas uppväxt var följande i f allande skala: flit, ärlighet, lydighet, tacksamhet, förnöjsamhet, sparsamhet, ordentlighet (belagt hos fler än 5 informanter), de övriga avsåg att vara snäll, ense, renlig och hjälpsam.
I det sista avsnittet diskuteras ovanstående resultat och länkas till inledningska
pitlets genomgång av etnicitet och identitet samt de etniska markörerna och kriteri
erna för dem. Vidare dryftas gränsdragningarna för en etnisk grupp respektive en talgemenskap som i det senare fallet måste bli snävare. Avslutningsvis görs några ut
blickar till svenskheten i USA och Canada.
De svensktalande som vi mött är alla tvåspråkiga i varierande utsträckning. Jag har inte funnit anledning att betvivla deras kunskaper i majoritetsspråket spanska utan nöjt mig med att förhöra mig om det hotade minoritetsspråket svenska. Misio-nessvenskan befinner sig i samma situation som många invandrarspråk i dagens Sverige. Frågan är om de kommer att förmedlas till tre generationer och i så fall under vilka omständigheter?
En annan inomspråklig parallell till de ovan beskrivna tvåspråkigheten bör finnas i bidialektismen hos talare av en från standardspråket starkt avvikande dialekt. I kapitel 11 kommerjag att jämföra tvåspråkighet och bidialektism genom att inven
tera likheter och olikheter och samtidigt beröra övriga etnicitetsfaktorer. Men först skall vi i denna monografis andra del (kap. 5-10) närmare studera dialektförhållan
dena i ett gränsområde i Västerbottens inland.
DEL II
5. "DET LILLA SPRÅKET" SOM GRÄNSMARKÖR. EN DIALEKTUNDERSÖK-NING I BJURHOLM, VÄSTERBOTTEN