Informanternas tidigare språkförhållanden

Av de 32 informanterna hade 30 vuxit upp med en svensktalande mor, 27 haft för­

äldrar som brukat svenska sinsemellan och 24 vuxit upp med svenska som hemspråk, åtminstone fram till skolåldern. För 12 informanter hade svenskans närvaro förstärkts genom att någon, oftast enspråkig, sverigefödd far- eller morförälder bott med fa­

miljen eller i dess närhet fram till sin död under informantens uppväxttid. För 8 in-formanter rörde det sig om en mor- eller farmoder, i två fall om en farfader, i ett om en morfader och slutligen om en äldre, sverigefödd, närstående släkting som dock hade blandat portugisiska, spanska och svenska. Med tiden växte sig spanskan star­

kare i familjen, vilket resulterade i att de äldre syskonen i en stor syskonskara var svensktalande, men efter hand hade de yngre helt övergått till spanska, ett faktum som påpekas av 4 informanter.

En yttre förstärkande effekt för det individuella språkbevarandet har möjligheten att delta i svenskspråkiga skolaktiviteter, dvs. den svenska sommarskolan i Villa Svea, inneburit. Det tillstod 5 av de äldre informanterna och två nämnde också den tidigare svenskspråkiga söndagsskolan i kyrkans regi.

Att hemspråket varit svenska betyder dock inte att informanten är språkbevarare idag. Beroende på ålder och ställning i syskonskaran kunde vederbörande vid tilltal ha svarat på spanska, vilket intygas av tre informanter. De hemmen har tydligen varit tvåspråkiga. Som regel har modern stått för språkbevarandet och varit den som vis­

tats mest med barnen, men även fäder kunde framstå som språkbevarare. Modern var siempre ocupada 'alltid upptagen', nämner en informant som vuxit upp i en 12-barnsfamilj. En annan informant anser sig delvis ha vuxit upp med svenska som varit moderns språk, även om danskan dominerat (faderns och farmoderns språk), efter­

som modern gärna talade svenska och höll svenskan och danskan isär (se inspelning 1991:6 HN). Närvaron av den sverigefödda mormodern torde också ha inverkat, men hon talade också spanska. Två informanter hade tysktalande mödrar (tillika systrar) som lärt sig god svenska, vilket varit hemspråket i båda fallen, men omväxlande med tyska för den ena av dem (som idag inte heller anser sig fullgott svenskspråkig).

På frågorna 6 b) varför man behållit svenskan eller 7 c-d) ansåg sig ha kommit ifrån svenskan, och i så fall när och varför är svaren högst varierande. Inte mindre än 11 informanter, alla kvinnor, förklarade att de inte kommit ifrån svenskan och det överensstämmer i de flesta fall med deras uppgivna språkprofil AB 11 eller aB12. (I 1988 års undersökning bestod den svarskategorin av 7 informanter.) Vidare uppgav sig 13 informanter delvis ha kommit ifrån svenskan (att jämföras med 15 informanter 1988), medan resten, dvs. 8 informanter ansåg sig helt ha kommit ifrån svenskan i den mån de någonsin ägt någon svensk språkkompetens.

Här kan det vara på sin plats att skilja mellan inre och yttre orsaker. Som en inre orsak har jag tolkat tre språkbevarare som svarat att svenskan är deras förstaspråk, två att det fortfarande är hemspråk eller en att det "jämt talades svenska", det är alltså en nedärvd tradition. Samtidigt ser några det som en viljeakt: tre vill helt en­

kelt inte glömma svenskan, en har behållit den för att hon själv vill, en annan för att det är affektivt och ytterligare två därför att det helt enkelt tycker om svenskan och att det gör den enas mor glad. Att svenskan är en del av deras identitet eller att den naturligt "bara finns där" understryks av tre informanter, varav en underhåller den via läsning. Några informanter har i detta sammanhang också uppgivit att de läser, ytterligare tre att de både läser och skriver svenska, vilket innebär aktiva insatser för språkbevarandet.

Yttre orsaker som besök i Sverige eller Skandinavien har inneburit reaktivering av förstaspråket för 4 informanter. En manlig informant förklarade att den bevarats tack vare modern och en mångårig förtroendepost inom kyrkoföreningen men att han numera ansåg sig delvis ha kommit ifrån svenskan. I samband med att dagliga svenskspråkiga aktiviteter upphörde 1973 tyckte sig en kvinnlig informant tillfälligt ha kommit bort från svenskan, men situationen hade förbättrats i och med tillkomsten av "Svenska Cirkeln" 1989. Giftermål och flyttning hade bidragit till att en annan kvinnlig informant delvis hade kommit ifrån svenskan i ett tidigare skede. De båda sistnämnda har detta till trots fortfarande den optimala språkprofilen AB11, dvs. de är balanserat tvåspråkiga och förstår och talar svenska utan svårighet.

Det faktum att den svenskättade modern inte talat svenska till barnen eller att inte föräldrarna krävde att barnen skulle tala svenska har naturligtvis inneburit språkbyte för 4 informanter. En manlig informant relaterar att han kom bort från svenskan redan som liten, eftersom fadern ansåg att barnen skulle lära sig landets språk (fadern var tolk vid uppmätningen av jorden i Villa Svea, se avsnitt 2.4.1). Bland språkby-tarna är f.ö. den oftast angivna orsaken yttre faktorer som giftermål och flyttning (5 inf.), även om fyra av dem som ensamstående senare återvänt. Tre informanter tyckte att "det fattas praktik" för svenskan eller som en av dem sade att "det inte längre är nödvändigt" med svenska. Ytterligare två förklarade att de talat svenska till skolål­

dern men sedan lagt bort eller glömt den. För den ende informanten i Gen. 4 gällde detta redan i föräldragenerationen: fadern hade talat svenska fram till 5 års ålder, när hans mor dog. Det definitiva steget bort från svenskan sätts f.ö. också i samband med dödsfall av 5 informanter, antingen det rör sig om mor- eller farföräldragenerationen eller föräldrarna såväl för språkbevarare som språkbytare.

Tabell 10.

Svenskhetens nya gränser Enkätundersökningen 1999