S PRÅKPROV MED KOMMENTARER

Språkprov 1 och 2 är hämtade ur inspelning 9.1b med makarna EJ (kv.) och AJ (man), födda 1910, bosatta i den övre delen av Öredalen, någon mil från Lapplands­

gränsen. Närvarande är också sonen HBJ, född 1948, som tillsammans med I (=

intervjuaren Gunvor Flodell) agerar utfrågare. Elicitationsinstrument: ett gammalt fotoalbum, där fotona kommenteras.

Uttalsbeteckningar: A = öppet, långt, främre /a/. Ö = slutet /ö/ framför /r/. L = s.k.

tjockt /L/. Speciellt riksspråkliga markeringar inom citationstecken.

Förklaringsnvckel 1 Prepropriell artikel n 7a ' 2 Variabeln ADV (här, där) 3 Best. f. dialektal böjning

4 Kodväxling från D(ialekt) till R(iksspråk) 5 Variabeln DE (subjekt)

6 Variabeln INTE (int) 7 Variabeln PRES(ensändelse) 8 Kortstavigt

9 Variabeln DET (formellt) (he/hä) 10 Variabeln DEMONSTR(ativt pron.) 11 S.k. norrländsk sammansättning

12 Adj.+ ändelse (jfr Dahlstedt 1980:269 f.) 13 Naturligt genus (mask/fem i st. f. utrum) Språkprov 1: EJ och HBJ:

EJ: Jaa, å hinna ha ve n'OH (1), å e hinna (2) er n'HK (1) å barna (3) där, ser du? (I Jaha) Hon va ju en syster åt'n. Jaa, hinna (2) var e då a/E (1) "tog studenten" å hinna (2) var e då rom, R å hon, dämm (3) to studenten.

I: De va 1959, va?

EJ: Jaa, no kan de hända, ja minns int (6). Här ha ve, här ha ve, däre kammarn här, Farfarn å Farmora å n7 (1) å, å der alltihopen, å se hadd ja, sto ja här, för ja sku ju aliti ha, för ja hadd dämm ju här så ja sku ju ordna öm allting, å se far dämm (5) hit å ja få aller vara me - ja tror ja är e dinna (2) å sitt (7), bara e barn, dom såg int (6) åt dämm söm (skratt)

HBJ: Fick du int (6) va me på korte? (I Nä, typiskt) Å du feck ordna å stöka mest?

EJ: Å sen då feck ja int (6) vara (8) ve då dämm (5) sku... Men n'B (1) i P han hadd kLämt in se här. Han wA då ingen sLäkt, men se han wA der (—) Ja, han ä dänna (2), han skull ha låte bLi å vara...

I: Var e alla As syskon där, dom va ju så hemskt många?

EJ: Ja visst, he (9) va ju, dämm (5) fyllde år.

HBJ: Vem ä e hänne (10) för vitskäggegöbb (11)?

Språkprov 2: AJ och HBJ

AJ: Å ve komme å hadd ttjört, dämm (5) hadd ju hugge fârdit å, men he (9) va ju finnt-e för (12) å he (9) bLev påskhäLia (3), å då fundére ve om vi sku stanne där å ha ttjört, å om vi ha ttjört på långfreda ha vi ju ttjört ner'e, å före (8) hem på lördas-möran. Men då sa dåmm, ja inte behöv (7) ve då he (9) ä påskhäLia (3), vi ttjÖr hem. Men då börje he (9) ju å tö (HBJ: Jaa) då töe ne se ju se då vi kömme dit då (HBJ: Etter häLia (3)?) Jaa, då dänn (10) Metjännbäcken da, då sto ju han (13) full å vattn å ibLann va'n (13) inpå vägen å, men då to vi ju å ttjörd å la opp' e utme koja (3) å hon (13) va väl då unjefärligen kanske en ja nan par tre ttjilometer från skifte.

Men då vi då sku fera (8) hem då, då bLev vi ju utan mat både sjäLv å åt hästa (3) å, å se då, då fröss he (9) ju å't, men då tycktes ve int (6) kunna fera (8) hem ve virke, se da ttjörd vi ju om dagen å ttjörd om natta (3) å, å då ttjörd ve - från Kärringberje jick en väg från Örträ'sk å över åt Fredrika å - så ve ttjörd norrut åt e dänn (10) vägen å då var' e en enstaka gård där - va het (7) e dänn (10) ställe där göbben bo däre...? (HBJ: Var'e Hedlunda?) Nää, he (9) va no (HBJ: Abbarrtjännslia?

Kommentar:

Redan dessa förhållandevis korta (ca 7 min.) språkprov innehåller flera exempel på de allra vanligaste norrländska dialektmarkörerna i vid mening: den prepropriella artikeln, dialektal substantivböjning, ändelseförsvagning eller bortfall såväl vid sub­

stantiv och verb som vid negationen inte, s.k. norrländsk sammansättning och natur­

ligt genus (jfr Wessén 1960:39ff.; Bergman 1995:226). En mer begränsad utbredning har kortstavigheten (Nordmalings- och Piteområdet). Pronomen är en frekvent kate­

gori småord med många varierande former bara inom det västerbottniska målområ­

det, medan däremot pronomenet dämm som subjekt är gemensam. I detta språkprov förekommer inte exempel på förmjukning, vilket däremot finns belagt i inspelningen som helhet (t.ex. mytjtje, se bilaga X), och inte heller supinum med prefixet o- (t.ex.

oätit, okommit), vilka brukar räknas till de mest karakteristiska dragen i de norr­

ländska målen.

Däremot kan vi konstatera en subtil kodväxling hos den kvinnliga informanten EJ, först i frasen tog studenten som är betonat och inger känsla av citat och som, i jämförelse med upprepningen dämm to studenten, far betraktas som rikstalspråklig i förhållande till den senare, mer dialektala versionen. Skillnaden ligger alltså i uttalet av tog/to och i prosodin (betoningen). Vi kan hänföra exemplet till kodväxling bero­

ende av ämne (jfr 7.3), vilket senare i inspelningen också finns belagt när det gäller samtalsämnet bilar. Denna informant är ömsom dialektal, ömsom mer rikstalspråklig, vilket däremot inte mannen i språkprov 2 är; han ger intryck av att inte nämnvärt förändra sin dialektala talspråkskod. (Detta har också barnbarnet, informant nr 12, se tabell 14, påpekat.)

Kodväxlingsfenomenen i hela inspelningen (se bilaga X) fördelar sig enligt föl­

jande:

Informant Ettordsnivå Fraser Sekvenser Summa

EJ 3 3 9 15

AJ ^- 1 1 2

HBJ 1 - - 1

Exempel på EJ:s kodväxling på ettordsnivå är sedan, militär, Umeå och fraserna våran bil och i unga dagar, hos AJ frasen åkande post samt hos HBJ urinvånare.

Dessa språkprov härrör från informanter födda 1910, alltså från den allra äldsta dia­

lekttalande generationen jämte mycket knapphändiga frågor från sonen, f. 1948.

En nästan 50 år yngre person far avlägga följande språkliga vittnesbörd, hämtat från inspelning 9.1g) med en mansperson, född 1962, bosatt vid Öreälven 8 km upp­

ströms från Bjurholms centralsamhälle. Samtalet utspann sig vid köksbordet. Uttals­

beteckningar som ovan. Intervjuare (I) Gunvor Flodell, känd för informanten.

Språkprov 3: BH

BH: Då for ja upp te en dänn lAden, ja tänkt där finns' e väL nan brä eller nan pLank eller nånting se att ja könn väga öpp en dänn (I: Hm) växellåa. (I: Hm) Så for ja dit å se te göLve vart ja vi s en pLank söm var lämpLi dimensjon, då använd ja den. (I: Hm) Å då (då) tänkt ja, ja ta en dänn pLanka. Å vaför ja to just en dänn pLanka he va därför att när ja steg på na vAr hon lös, he tjänt ja (I: Hm) se hon sku ju va lätt å få ve se ut. (I: Hm) Ja ja to te pLanka å sku Löft öpp'a å int vA hon lös int. Ja fick öpp'a lite grann men... Å ja si Let to ju till allt va ja sku töL (I:

Hm) ja tänkt om ha sett en spik eller nånting se ta ja ju lös'e. Å när ja fick öpp pLanka se ja såg unner pLanka, då såg ja ju va söm höll fast'a.

I: Å de va...?

BH: Ja hä va en vit hann, en där långkrokefingra, långa nagLa på fingra - fämm fingra, å så en hann å så en bit borte te hannledn. Alldens vit va ha nna.

I: Karl- eller kvinnohand?

BH: Nja, dämm va ju lång å spe, fingra, å kroke, söm su^nnervärkt på na vis, knote, mager, knotia fingra. Å när ja vart vis en dänn hanna då (då) 1A ja tebaks pLanka å trampe fast'a der hon hörd hämma å se siönt ja me därifrån.

I: Å sen har du aldri satt din fot där?

BH: Inte då närmare lAden än en fämm-tie meter. Å absolut aldri ensammen fer ja dit.

Kommentar:

I denna livfulla berättelse framträder den för detta dialektområde utmärkande kort-stavigheten tydligare, framför allt i exemplet laden uttalat med främre, kort /a/, följt av kort konsonant, men också i övriga inspelningen i vissa verb som väga, vöre Ivare och i sammansatta substantiv, som t.ex. haraong 'harunge' (se bilaga XI). Språkpro­

vet förefaller genuint dialektalt; det gäller främst substantiv- och verbböjningen, t.ex.

best.f. planka och verbformerna könn, löft, töl, sjönt och fer för 'kan', 'lyfta', 'tåla',

'skyndade' och 'far'. Men vi kan också konstatera prepositions- och adverbformer i växling, t.ex. upp/öpp och så/se av okänd anledning. I exemplet sunnervärkt finner vi ett mellanting mellan ett kort /u/ och /ö/. Uttalet av konsonantförbindelsen si med sje-ljud och tjockt /l/ är dialektalt (sjLet). Språkprovet innehåller vidare prov på s.k.

norrländsk sammansättning (långkrokefingra) och oböjd predikativ, t. ex. dämm va ju lång å spe, fingra, något som också brukar räknas till norrländska dialektdrag men som på sistone antagit ökad geografisk spridning. Vi finner, liksom i de ovanstående språkproven, också exempel på naturligt genus, t.ex. planka med referensen hon eller (a, vilket innebär feminint genus, liksom hanna 'handen' (där jag hade förvän­

tat mig uttal med främre, långt /a/). Vi kan också konstatera en syntaktisk konstruk­

tion varda vis ung. 'bli varse', 'fa syn på' som kan betraktas som dialektal.

I dessa språkprov förekommer avvikelser från riksspråket på alla språkliga nivåer, fonologiskt, morfologiskt, lexikalt och syntaktiskt, ett villkor som bör uppfyllas för att en talspråkstext ska kunna klassificeras som dialektal (jfr Dahlstedt 1978). Men de dialektala dragen kan också förekomma i växling med mer riksspråkliga tal­

språksformer och då måste kvantitativa metoder till för att fastställa proportionerna mellan dialektala och mer riksspråkliga drag.