MLSIONES-SVENSKARNAS KOLLEKTIVA BAKGRUNDSHISTORIA

"Det var det stora minnet som alla ännu språkade om. "

(Per Olov Enquist, Kartritarna s. 101) Varje koloni med självaktning skriver sin egen historia och därvid utgör Misiones-kolonin inget undantag. Intill dags dato har två publikationer utkommit i tryck på spanska, nämligen den svenskättade advokaten Lloyd J. Wickström med Del Yerbal Viejo a Obera (Los suecos en Misiones, 1989) och kolonisten Evald Guillermo Ols­

son med Suecos en la selva (1991). Men också argentinaren Enrique Gualdoni Vigo utgav med stöd från kommunen staden Obéras historia i Resena Historica de Oberå (1987), där svenskarna erkänns som pionjärer. Några av dem stod faddrar, när staden Obera grundades 1928 på de jordlotter som tidigare tillhört svenskarna i kolonin Yerbal Viejo, varför stadsdelarna burit svenska namn såsom Villa Erasmie, Villa Falk, Villa Fredriksson, Villa Kindgren, Villa Stenberg, Villa Torneus och Villa Vik.

fr

ringt» år j*»ta jordbruk* 4# viktigaste

ni-lingarniL Ito&oœiskt betydelsefull är ock­ d«n köleaåsatiöxs som Igde rum i bêlait m 1900-talet. Huvudstad Sr Bssadaa.

Figur 1. Karta över Sydamerika med infälld text om Misiones från 1913 (NF XVIII) resp. 1994 (NE 1994).

Bild 1. Minnesstenarna i Villa Svea. I förgrunden 1 OO-årsminnets, rest 1991, i bakgrunden 5 O-årsminnets från 1941.

Den 24 maj 1991 firades 1 OO-årsminnet av svensk utvandring till Sydamerika i Villa Svea, den ort belägen ca 3 km utanför Obera som koloniserades av en handfull svenskar redan 1913 och som alltsedan 1915 varit svenskarnas naturliga samlings­

plats. Här restes ett monument med en nordisk och en indiansk ansiktsprofil, sam­

manbundna i form av tio veck (= årtionden), symboliserande rasblandningen och integrationen. Överst pryds det av en glänsande sten, som syftar på Obera (eg. gua­

rani overä) 'något som lyser', enligt dialektologen Amable (1975:43) namnet på en urskogsglänta, där ljuset faller in. Men detta var inte första gången man firade minnet av utvandringen. Det hade man gjort också 50 år tidigare den 24 maj 1941 och rest en "kummelsten", förfärdigad av stenhuggaren och emigranten August Hagelin från Stockholm (se Olsson 1991:61). I dess sockel infogades ett dokument i en blytub (sp.

pergamino) med följande text: "El 24 de may o de 1941, cuando el rey de Suecia era Gustavo V; el Dr. Roberto Ortiz, Presidente de la Argentina y el Dr. Luis Romana, Gobernador del Territorio de Misiones, colonos suecos levantaron esta piedra para recordar la primera emigración al Brasil del ano 1891. De esos primeros emigran­

tes existen todavîa entre nosotros représentantes de las siguientes familias: Abra-hamsson, Bergquist, Björklund, Danielsson, Fredriksson, Hagberg, Hansson, Hen­

riksson, Hagelin, Holm, Hultgren, Jakobsson, Jansson, Jonsson, Johansson, Karls­

son, Kratz, Källsten, Larsson, Lindström, Lindquist, Lundkvist, Lundin, Nilsson, Olsson, Persson, Pettersson, Pettersen, Roos, Sandberg, Samuelsson, Skyttberg, Söderquist, Vik, Villing y Zetterlund. " (Olsson 1991:60. I svensk översättning lyder dokumenttexten: Den 24 maj 1941, när Sveriges konung var Gustaf V, Argentinas president Dr Roberto Ortiz och territoriet Misiones' guvernör Dr Luis Romana reste svenska kolonister denna sten för att hugfästa minnet av den första emigrationen till Brasilien år 1891. Av dessa första emigranter finns fortfarande bland oss represen­

tanter för följande familjer:... min övers.)

Var det verkligen den första utvandringen till Brasilien och varför firade man just den 24 maj 1891? För dessa människor var det naturligtvis en adekvat beteckning, men emigranthistorikerna har påvisat att en tidigare, föga uppmärksammad grupput­

vandring ägt rum redan 1868-73 till Brasiliens näst sydligaste delstat Santa Catarina (se t.ex. Prins Wilhelm 1948:93f.; Friborg 1988), men den har inte avsatt några spår i Misiones, varför också jag lämnar den åt sitt öde. Den således historiskt andra ut­

vandringen kulminerade 1890-91, men hade föregåtts av emigration under hela 1880-talet och omfattade totalt ca 2500 personer, vilka emigrerade från Stockholm, Sundsvall eller Sydsverige men med födelseorter runt om i landet.

Det rörde sig alltså om olika resor, också för de emigranter som nämnts i ovanstå­

ende dokument. Detta har svenskättlingarna i Gen. 2 varit medvetna om (se t.ex.

ULMA: Arg 7 VN, f. 1911, avsnitt 2.2.4), medan Gen. 3 inte har någon större kän­

nedom om sakförhållandena (se enkätsvar 1999 i kap. 4). Vissa familjer hade lämnat Sverige redan 1889 (Lundin), andra 1890 (Andersson, Hagelin, Jansson, Kratz, Willing) och under 1891 gick åtminstone fyra resor: i april (Danielsson, Karlsson, Jansson, Zetterlund), den 24 maj (Andersson, Jonsson, Johansson, Källsten, Larsson, Lindström, Lundkvist, Olsson, Pettersson, Pettersen, Roos, Sandberg, Samuelsson, Wik), i juni (Bergquist) och i augusti-september (Abrahamsson, Björklund, Nilsson, Persson, Söderquist). Man har troligen enats just om majdatumet, eftersom det om­

fattade majoriteten. I den kontingenten återfinner vi också de ledande namnen i den tidiga kolonisationshistorien: Källsten, Lindström och Pettersson (jfr Gualdoni Vigo 1987:19). Observeras bör att efternamnen Andersson, Nilsson, Olsson och Pettersson kunde bäras av flera, olika familjer, utvandrade vid olika tidpunkter, varför behov av särskiljande i form av öknamn aktualiserades (jfr ovan 1.2).

Bild 2. Utvandrargenerationen vid minnesakten 1941. Till vänster om stenen står

"Dal-Olles gumma" som höll tal (se avsnitt 2.2.3.2), till höger (i hatt) församlings-sköterskan Sigrid Bjurström Holmström.

För de s.k. norrbottensutvandrarna från den tredje emigrationsvågen 1909-11 blev mötet med de nya förhållandena i Sydbrasilien så negativa att en bön om återresa för de överlevande hörsammades av regeringen Staaf 1912. Dessförinnan hade minister Axel Paulin gjort ett besök hos de svenska emigranterna i Erechim, Guarany das Missöes och i gränsområdet mellan Brasilien och Argentina vid Uruguayfloden och rapporterat om de prekära förhållandena (materialet förvaras på Riksarkivet). Men inte alla valde att återvända till Sverige. Ett 30-tal familjer stannade kvar (se G.Flodell, 1986:15ff.).

Hur ser då minnena ut från själva resan och från den första tiden i Brasilien? Vil­

ken möjlighet har vi att ta del av dem idag? Företer de samstämmighet? Förekommer de fortfarande i muntligt traderad eller nedskriven form? Hur upplevdes kulturmötet?

Ett försök att besvara dessa frågor kommerjag att göra i följande avsnitt.