En svenskättlings syn I

Lloyd Jorge Wickströms ambition har varit att dokumentera de svenska insatserna, i stort som smått, på basis av det arkivmaterial som fadern Lloyd samlat in sedan 30-talet, men också, som han säger i före30-talet, inspirerad av Gualdoni Vigos skrift. Han vill med bokens första del hedra de emigranter som lämnade Stockholm den 24 maj 1891 och som kom till dåvarande Yerbal Viejo 1913 (s. 13). Författaren är noga med att dokumentera sitt svenska ursprung (omslaget innehåller genealogi tillbaka till Per Persson f. 1632) men är till skillnad från fadern ej svensktalande, vilket tyvärr hind­

rat honom att gå till svenskspråkiga källor. Boken omfattar 30 kapitel med ett stort antal foto- och dokumentillustrationer (64 opaginerade sidor) och innehåller ett per­

sonregister i alfabetisk ordning (8 s. med många felstavningar).

Kapitlen är tematiska, alltifrån emigrationshistorisk bakgrund till avslutningska­

pitlets förteckning av de första nybyggarna enligt nationalitet, och behandlar i likhet med föregående skrift skolväsende, kyrkliga organisationer, föreningsbildningar jämte sociala och sportsliga aktiviteter, kommunikationer och prominenta besök.

Inledningskapitlet handlar om bakgrunden till emigrationen och emigranternas första tid i Brasilien, vilket bär sagoberättandets skimmer över sig. En del faktauppgifter är korrekta såsom vi känner dem från tidigare dokumentation, andra dubiösa, t.ex. att

"omkring 200 familjer, härrörande från Stockholm, Kiruna, Norrland, Uppland och andra lokaliteter samlades i Stockholms hamn för avresa med Bore med destination Brasilien den 24 maj 1891" (s. 20-21 min övers). Antalet kan enligt min mening

diskuteras; siffran är troligen hämtad från Nils Bååthe, jfr Olsson 1991:59. (Kiruna­

emigrationen ägde rum långt senare, 1909-11; de svenska, geografiska begreppen är osorterade min anm.). Kapitel 2 El Yerbal Viejo y Obera är ett av de mest omfångs­

rika kapitlen (24 s.) och behandlar utförligt, med dokumenthänvisning, hur jordlot­

terna förvärvades (inte minst av familjen Wickström s. 52), bakgrunden till den fin­

ländska emigrationen (112 personer) och framför allt de juridiska dokumenten kring Obéras grundläggning 1928, där Wickström på juridiska grunder går i polemik mot föregående författare.

Följande kapitel behandlar ortnamnet Obera (guarani overà) och kan vara av sär­

skilt intresse. Här omtalas inledningsvis övergrepp i argentinsk, nationalistisk anda, t.ex. att föreningen Svea år 1927 förbjöds att organisera fester på sin egen mark i Villa Svea och repressalier mot utlänningar som skulle tvingas att lämna sina jord­

lotter till förmån för argentinare (s. 71-72). Svensken Gideon Larsson t.o.m. häkta­

des och bland de övriga offren märktes Jonas och August Pettersson, N. Nilsson och norrmannen Arne Arnesen. Detta övergrepp kommenterades i pressen (La Prensa 19/12 1927; 27/1 och 28/1 1928), vilket försvarades med att en gränszon borde vara befolkad med argentinare och inte med utlänningar (s. 73), också en anledning till att stadsnamnet blev kompromissen Obera (7 december 1927) och inte Svea eller Nueva Argentina (jfr ovan). Jordlotterna i fråga återlämnades sedan Sveriges ambassad protesterat. Svenskarna bland stadens fäder (se ovan) uppmanade därefter de sina till solidaritet med det nya landet för att undvika nya konfrontationer. I kap. 4 relateras kriminella övergrepp mot utlänningar, bl.a. morden på tysken Herbert von Braun 1917 och på Tor och Victor Johansson i oktober 1921 (jfr intervju med sonen Va­

lentin, ULMA Arg 8 VJ). Då gick svenskarna man ur huse, tog lagen i egna händer och sköt den fargade gärningsmannen. Detta omtalas än idag och har levt kvar som muntligt traderad berättelse. (Från 1917 till 1927 fanns dock polis installerad på Herman Källstens ägor i Villa Svea.) Svenskarna hade redan 1915 utarbetat ett sys­

tem för självförsvar och utsett en signalkommitté.

Ganska snart aktualiserades frågan om en egen begravningsplats och pionjären Carlos J. Pettersson donerade 1917 en bit jord av sina ägor för ändamålet. Den be­

står än idag, kallas "El Cementerio Sueco"och är Sydamerikas enda svenska kyrko­

gård. Invigningen skedde långt senare (1954). Den första som kom att begravas där var Amanda Sand, hustru till pionjären Hilmer Källsten år 1920 (men Wickström hävdar utan källhänvisning att den förste i realiteten var en alkoholiserad luffare av spansk eller italiensk härkomst). Kyrkogården, avsedd för jordbegravning, var öppen för skandinaver och deras ättlingar samt för vissa pionjärfamiljer.

Under 1920-talet bröts isoleringen i och med det tidigare nämnda vägbygget, där många svenskar deltog, vilket Wickström visar med kopior på dokument och en namnlista (s. 103). Därmed inleddes också bilismens, T-Fordarnas och bensinstatio­

nernas tidevarv med detaljerade redogörelser. Post fungerade fram till 1927 i Käll­

stens handelsbod i Villa Svea men flyttades efter en brand upp till nuvarande Obera.

Telefonförbindelse kom först 1936 med 60 abonnenter, 1941 med 200; ett tillstånd som fortfarande rådde på 1960-70-talet, då telefon var en bristvara. Särskilt utförlig blir författaren när det gäller familjen Wickströms insatser, t.ex. som ägare till den första bensinmacken eller som initiativtagare i lokalflygets historia (från 1937).

Sedan beskriver författaren svenskarnas skolsträvanden med tradition från obli­

gatorisk svensk folkskola från 1832 (skall vara 1842, min anm). Enligt argentinsk lag var de därstädes födda barnen till de svenska emigranterna argentinare och det gällde att fostra och integrera dem till medborgare i landet, anser författaren. Detta skulle ske genom att starta en nationell skola (nr 84). Förberedelserna inleddes 1916 i Villa Svea och Juan Manuel Nilsson upplät en tobakslada för ändamålet, under förutsätt­

ning att föräldrarna hjälpte till med inredningen av skollokalen. 1918 anlände den första lärarinnan, varvid 33 elever skrevs in. Vid invigningen samma år uttryckte skolinspektören sin beundran över kolonins utveckling, dess nybyggares kultur och förundrades över att ha fatt höra Argentinas nationalsång korrekt sjungen (s. 125).

Det var dock svårt att rekrytera lärarpersonal till en skola utan möbler och hjälpme­

del och under 1922 stod den tom. Därtill hade läraren svårt att förstå eleverna som talade mer svenska än spanska och som först måste lära sig landets språk, liksom personalen som måste lära sig en del svenska (s. 126, min övers. o. kursiv.). Liksom Gualdoni Vigo har Wickström med en lista på de 33 första eleverna (s. 127, namnen överensstämmer ej men summan blir densamma, min anm.)

Följande kapitel ägnas den svenska sommarskolan, understödd av Svenska kyr­

kans mission, som kom att fungera i föreningen Sveas lokaler från 1922. Dess förste lärare var Gösta Nordin, 1924-28 undervisade Janne Tullberg och 1929-37 Hjalmar Holmström. 1937-39 fungerade en svensk-argentinsk partikularskola som stängdes p.g.a. dels oenighet inom föreningen, dels nationalistiska strömningar. 1961 åter­

upptogs skolplanerna och den privata grund-, senare gymnasieskolan "Institute Car­

los Linneo" byggdes upp i centrum av Obera. Här undervisas det inte i svenska, trots att det existerar såväl historiska som kulturella band med pionjärernas moderland och förekommer svenska festdagar, påpekar författaren.

Svenskarnas och nordbornas föreningssträvanden resulterade 1915 i bildandet av den skandinaviska föreningen Svea, som bildade bas för många aktiviteter. (Den hade 1911 föregåtts av den skandinaviska föreningen "Nytta och Nöje" i Bonpland, före överflyttningen till Yerbal Viejo.) Den kom att upphöra på 50-talet och ägnas litet utrymme i boken (s. 135-138). Vad som förvånar författaren mest är de direkta demokratiska spelreglerna som försvårade toppstyrning.

På platsen för det första föreningshuset i "Sveaparken" Villa Svea påstår författa­

ren att det står en minnessten i form av en runsten (sic!) som vittnesbörd om och som evigt minne av de första "vikingarna" på den röda jorden (s. 138). Det är en stor, grovhuggen natursten utan runor, enligt Olsson (1991:58) benämnd "Kummelsten", en beteckning som enligt min mening inte heller varit vedertagen inom kolonin.

Knapphändigt behandlas Obéras lutherskt svenska kyrkohistoria som omfattar ti­

den 1920-1973 (s. 153-156). Kyrkliga aktiviteter förekom redan på 20-talet med tillresta sjömanspräster från Buenos Aires (bland dem David Wahlberg, ej Wallgren

S.153), sedermera med månadslånga besök av den svenske sjömansprästen, senare kyrkoherden Nils Bååthe 1929-41. Den förste stationäre prästen blev Erik Janulf (1942-46), följd av Nils Henrik Mårdh (1946-50), Erik Åkerberg (1950-52), An­

ders Ruuth (1953-63) och Sven Arne Flodell (1963-73). Tidigast fungerade guds­

tjänsterna i föreningen Sveas lokaler, sedermera i "Hachas" (skall vara Hackås) i centrum av Obera. 1956 invigdes den nuvarande kyrkan "Olaus Petri". Liksom vid

Obéras grundande tvistade man om var kyrkan skulle stå: en falang hävdade i Villa Svea, en annan i Obéras nuvarande centrum. Den senare segrade. En speciell insats inom det diakonala området har utförts av den svenska församlingssköterskan Sigrid Bjurström-Holmström (verksam 1932-74; ej vigd diakonissa, min anm.). Från 1946 publiceras församlingsbladet "Budkavlen" (tidigare på svenska, senare på svenska och spanska, idag endast på spanska). Större utrymme (6 s.) far av naturliga skäl (författaren är katolik) den katolska kyrkan, som likaså startade med prästbesök 1919, vilka t.o.m. helt uteblev åren 1925-29 och 1930-31. Grundstenen till den nuvarande kyrkan lades först 1943, där det i protokollet f.ö. inte finns ett enda svenskt namn. Obéras svenskar förblev lutheraner.

Bland övriga svenska föreningsbildningar omnämns Nykterhetsföreningen Templanza, bildad 1923 på initiativ av pionjären Jonas Pettersson och dess ordfö­

rande fram till år 1946. I medlemsregistret figurerar många svenska pionjärnamn men också tyska (s. 139). En annan förening var "Vikingaklubben" (1927-1933), öppen endast för nordbor, varför den betraktades som exklusiv och sluten, jämförbar med frimureriets och vikingarnas sammanhållning, enligt författaren. (Initiativet skulle ha tagits av författarens farfar efter svensk-amerikanskt mönster från Wasaor­

den; samme man tillskrivs också initiativet till bildandet av Obéras sociala klubb 1938.) Andra sportgrenar var fotboll (inledd med Adolf Lindströms förslag till bollinköp 1917, vilket effektuerades först 1920) och bildandet av en fotbollsklubb 1921 med idel svenska namn. Vidare ger författaren fadern äran för att ytterligare en klubb bildades 1925 och en internationell match som ägde rum 1941 (s. 166f.). Nor­

diska namn figurerar också i boxningens historia (med anor från 1915) liksom i den lokala skytteföreningen från samma år med Carlos J. Pettersson som förkämpe.

När Obera blev eget municipalsamhälle 1945 fick det till följd att lokalval skulle hållas. Frågan skulle ha väckts av författarens far i dennes tidning "El Vocero Regi­

onal" (Regionala Språkröret). I municipets första exekutivkommitté (1946) finner vi endast ett svenskt namn, Adolfo Lindström (s. 181). Det dröjde dock till 1951 innan val kom till stånd, då peronistpartiet segrade och svenskättlingen Walter Carlzon blev borgmästare. Den senare svenskättade borgmästaren Lilliesköld omnämns inte.

Ett kapitel ägnas lokalbibliotekens historia, och det inleds med föreningen Sveas bibliotek, i funktion sedan 1916 med sedermera 5000 svenska volymer, inkl. läro­

böcker i de egna lokaliteterna. Som en partsinlaga bör betraktas beskrivningen av hur biblioteksböckerna senare slängdes. Författaren gör vidare stor affär av Prins Wil­

helms besök 1947, eftersom farfadern Wickström upplät sitt hus för de kungliga gästerna. Avfotograferat finns t.o.m. vykortet med tack på svenska, avsänt från slot­

tet Stenhammar (s. 190ff).

De resterande kapitlen utgörs av en grundlig genomgång av de olika yrkeskatego­

rier som varit representerade i Obera under historiens gång, alltifrån läkare och an­

nan hälsovårdspersonal till advokater och domare (kap. 27), vilket i kap. 29 följs upp av den förste vinodlaren, bibliotekarien, frisören, fotografen, hotellägaren, verk­

stadsmekanikern osv., där åtskilliga svenska namn förekommer. Som ett kuriosum i nationalistisk anda far betraktas kapitel 28 om stadens monument, men här nämns också "runstenen" som restes 1941 till minnet av den svenska utvandringen i Villa Svea (s. 206f.). I slutkapitlet "Symfoni av efternamn" redovisas sex sidor med fa­

miljenamn, uppdelade enligt nationalitet, även om de efterlevande idag innehar ar­

gentinska medborgarskap, som författaren inledningsvis påpekar. Den största grup­

pen utgörs av ukrainare, men exposén inleds med svenskarna, eftersom de varit först på plats. Många av namnen är felskrivna. Därefter följer tyskar, ryssar-ukrainare, fransmän, österrikare, spanjorer, italienare, schweizare, danskar, norrmän, polacker, portugiser, finländare, tjeckoslovaker, ungrare, litauer, libaneser, japaner, engels­

män, judar, paraguajare, "criollos" (= argentinare) och övriga nationaliteter. Den sammanställningen har författaren gjort för att visa på den etniska mångfald som kännetecknade nybyggarsamhället.

Att boken är skriven för att ära faderns och farfaderns minne är inte att missta sig på, eftersom det Wickströmska namnet lyser igenom, ibland på omotiverad detalj­

nivå, i många oväntade sammanhang. Att framhäva den egna familjens initiativ och insatser ger ett "osvenskt" intryck och hör till författarens familjehistoria. Trots att denne är en tredje generationens svenskättling tyder vissa uttalanden på att han i själ och hjärta är argentinare som anlägger ett utifrånperspektiv. I hans fall tog språkbe­

varandet och den etniska förankringen, i den mån den existerat, slut i fö räldragene­

rationen (blandäktenskap).

Bild 5. Fam. Olsson, 1965. Till vänster den tyskfödda modern Johanna med Elisabet f. 1914 och författaren Evald f. 1916. I bakgrunden Lars Carlzon, sedermera biskop i Stockholm.