En svenskättlings syn II

Etniskt förankrad är den tredje skribenten Evald Olsson (f. 1916, d. 2000). Det är också han som står för citatet i titeln till denna studie. Han var svenskättling i andra generationen och har kännetecknats som en god språkbevarare (se Flodell 1996 och 1997), vilket möjliggjort hans tillgång till svenskspråkiga källor. Olssons bok om­

fattar 201 sidor, av vilka 129 utgör huvudtext uppdelad på fem kapitel och de sista femtio sidorna uppdelade på fem olika bilagor. Därefter följer bibliografi och käll­

förteckning. Sin bok har författaren tillägnat sin sverigefödde far John Albin Olsson, som lämnade Stockholm den 24 maj 1891 tillsammans med föräldrar och syskon.

Genom att utge boken på majoritetsspråket spanska vill han bidra till ökad kunskap, så att "minnet segrar över glömskan" hos efterföljande generationer.

Inledningskapitlet om bakgrunden till emigrationen och de båda utvandringsvå­

gorna (1890-91 resp. 1909-11) är kort (10 s.) och summariskt; mycket är hämtat ur S.A. Flodeils avhandling (se Flodell 1974). Liksom hos Wickström ges en noggrann förteckning över de lotter som pionjärsvenskarna förvärvade (s. 26), men här med nära nog korrekt skrivna för- och efternamn.

Angående svenskarnas skolsträvanden och den första argentinska skolan i Villa Svea (nr 84) stämmer antalet 33 först inskrivna elever med tidigare (jfr Gualdoni Vigo s. 131; Wickström s. 127) men skiljer sig de facto (s. 30 not; här är fördel­

ningen 21 svenska barn mot 12 av annan nationalitet och Olssons uppgifter förmod­

ligen de korrekta.). Vidare skildras den svenska sommarskolan från 1923 (jfr Wick-ström 1922) och dess undervisning (understödd av Svenska Kyrkans Missionssty­

relse m.fl.), vilken torde ha haft avgörande betydelse för språkbevarandet. Av de första eleverna var 13 samtidigt elever i den argentinska skolan (nr 84), men här tillkom yngre syskon och nya, längre bort boende barn, allt eftersom skaran av in­

flyttade svenskar ökade och kolonin växte med därstädes födda svenskättlingar, vare sig de enligt svensk lag juridiskt var svenskar eller enligt inhemsk lag argentinare.

Dessutom fungerade två svenska söndagsskolor. Den svenska sommarskolan hade 1932-33 ett elevantal om 52 barn (5-18 år), följande år 72. Vid denna tid uppgick (enligt census av Nils Bååthe) den svenska kolonin till 927 personer, av vilka 350 var ungdomar under 15 år. Ett prominent veckolångt besök av svenske ministern Einar Modig 1936 beskrivs detaljrikt, varvid tillkännagavs donationen från svensk­

amerikanen Alarik Myrin som skulle möjliggöra den svensk-argentinska partikular-skolan (1937-39, med 35^4 elever). Detta kan ses som ett första integrationsförsök som blev motarbetat på grund av inre motsättningar. Som skäl anförs (enl. Bååthes skrivelse s. 41) dels oenighet och bristande förståelse för syftet mellan de svenska och argentinska lärarna, dels bristande föräldrastöd och rent av motarbetande från vissa svenskar. Detta analyserades också i föreningen Svea, där ett skäl angavs vara nya, rigorösa lagar för privatskolor (månne i nationalistiskt syfte?), ett annat bristande relationer mellan skolledningen (inkl. pastor Bååthe) och föreningen. Men många önskade fortsatt skolverksamhet på svenska och 1941 återuppstod den svenskspråkiga sommarskolan, nu också med argentinska inslag i historia, geografi och samhällskunskap. Den kom att existera fram till 1952 och måste varje år ansöka om nytt tillstånd hos skolmyndigheterna för sin verksamhet. År 1945 anhöll Hjalmar

Holmström, sedermera svensk vicekonsul, om permanent tillstånd för skolan, vilket tillbakavisades, eftersom denne ej kunde uppvisa argentinskt medborgarskap. Pro­

blemet löstes så att en behörig, svenskättad lärarinna utsågs till "directora". De svenska skolsträvandena seglade inte längre i medvind och kom att upphöra, när peronisterna innehade makten på 50-talet.

Bland föreningsbildningarna ägnas föreningen Svea och den svenska kyrkogården förhållandevis stort utrymme (s. 45-54). Inledningsvis ges också en bild av språksi­

tuationen: de som kommit via Brasilien talade portugisiska, vilket var vanligt i denna gränszon och möjliggjorde kontakter över språkgränserna, medan nyligen anlända direkt från Sverige enbart var svenskspråkiga (s. 45f., min kursiv.). För föreningens tillkomst redogörs detaljerat och vi far en lista på de 21 första medlem­

marna (15 män + 6 kvinnor, s. 47; styrelsesammansättningarna 1915-49 framgår av skriftens bilaga II). Vid ministerbesöket 1936 höll Conrad Falk (Sveas ordförande under 11 perioder) ett tal på svenska som författaren översatt (s. 50-52). Här berörs medborgarskapsfrågan: barnen föds till argentinskt medborgarskap, då de argen­

tinska myndigheterna vill assimilera och på sikt förena individer av olika nationali­

teter till en enda nation (min kursiv.). Det kan inte ske på annat sätt, ansåg talaren, även om vi äldre håller fast vid våra ursprungsländer, men vad vi kan lämna i arv är ärbarheten (sp. honradez) ett karaktärsdrag som kännetecknar alla skandinaver (s.

51).

Föreningen Svea var mansdominerad; de ledande styrelseuppdragen innehades av män, även om kvinnor initiait valts till hedersmedlemmar. Redan 1917 figurerade Lovisa Nilsson som vice sekreterare och 1923 Leonor Källsten som revisor. Det skulle dröja ända till 1933-37 innan kvinnor innehade poster som bibliotekarier, revisorer eller som indrivare av medlemsavgifter, dvs. på lägre styrelseposter. År 1929 bildade kvinnorna sin egen förening Verdandi, som t.ex. 1954 hade 119 med­

lemmar. I den första styrelsen förekom kända namn som Alma Christen, Lovisa Nilsson och Ester Källsten (s. 54) och de följde strikt dagordningen. Dess uppgift var att samla medel till föräldralösa barn och åldringar och ta ansvar för dem. Medlen insamlades via kollekter och tombolor, fester och basarer, där handarbeten försåldes.

Verdandi åtog sig också att förbereda Sveas föreningslokal för gudstjänster och barnfester vid jul och trettondag. Vidare assisterade medlemmarna som tolkar åt den svenska sjuksköterskan i hennes diakonala arbete och hjälpte ensamstående och fattiga i kolonin. Dem bistod också föreningen med begravningskostnader. År 1935 fick de en husdonation "Tillflykten" som fungerade som ålderdomshem för tre per­

soner. Där tillbringade t.ex. Anton Stiberg sina sista dagar, understödd av föreningen med 25 pesos/mån. (se avsnitt 2.2.2). Föreningen arrangerade också kurser i huslig ekonomi såsom textilslöjd och matlagning, och deltog i världsvida insamlingar, t.o.m. för europeiska krigsoffer (enligt information av Agda Olsson vid 70-årsjubi-léet 1999). I mitten av 50-talet blev det en nedgång och 1958 inkorporerades Verdandi i den kyrkliga syföreningen. På detta sätt tog alltså kvinnorna sitt sociala ansvar för de marginaliserade inom kolonin med i många stycken beundransvärda insatser.

År 1954 bildade kolonin i Obera Asociación Concordia, en förening med rättig­

heter som juridisk person för att säkerställa de kyrkliga aktiviteterna och äganderätts­

förhållandena. Föreningen hade som uppgift att stimulera de kulturella och vänskap­

liga förbindelserna mellan argentinare och svenskspråkiga invånare och deras ätt­

lingar genom konferenser, sociala samlingar och biblioteksverksamhet samt genom evangelisk-lutherska gudstjänster för att höja den moraliska utvecklingen och utöva välgörenhet bland där bosatta svenskar (s. 63, min övers.). Föreningens första upp­

gift blev att bygga en kyrka (Iglesia Sueca), invigd 1956. För dess tillkomst och donationer för konstruktion och inventarier redogör författaren grundligt. Där före­

kom regelbundna gudstjänster på svenska fram till 1973, sedan dess endast spora­

diskt. (Kyrkan är idag inlemmad i den argentinska lutherska kyrkan och kallas Par-roquia Luterana Olaus Petri, min anm.) Sedan fortsatte skolsträvandena som 1962 kom att realiseras i form av grundskolan Instituto Carlos Linneo, vilken 1971 utöka­

des med en handelsgymnasiedel, kursverksamhet i språk etc. Idag förekommer t.o.m.

akademisk undervisning inom dess väggar.

Närvaron av från Sverige utsända präster måste författaren ha ansett viktig, efter­

som ett tjugotal sidor (s. 73-91) ägnas beskrivning av de aktiviteter som förekommit under Obéras "svenska" kyrkohistoria 1920-73. Här redogörs ingående för de första dopen, sjömansprästbesöken etc. till dess att församlingen fick en egen, stationär präst 1942. Därefter skildras aktiviteterna i präst-kronologisk ordning med hjälp av församlingsbladet "Budkavlen", annat källmaterial samt författarens egen insides-information fram till 1990. Här liksom tidigare är stoffet också hämtat ur Flodell (1974).

Kapitel 4 bär titeln protagonisterna, dvs. huvudrollsinnehavarna (s. 93-122), och är en biografisk förteckning med kortfattad personhistoria i alfabetisk ordning, en Obéras nordiska "Vem är vem?". Efter vilka kriterier urvalet skett redovisas inte.

Den är, av likaså okänd anledning, uppdelad i två perioder 1913-20 och 1920-37 och behandlar såväl sverigefödda som svenskättlingar, födda i Brasilien. Av de 25 personerna under den första perioden är 24 män och en enda kvinna; av dem är 18 födda i Sverige, 6 i Brasilien och en i Finland. Författaren skiljer därvid inte mellan vuxenutvandrade och de som utvandrat som barn. Den andra perioden (1920-37) omfattar totalt 18 personer (12 män, men nu 6 kv.), av vilka 11 är födda i Sverige, 4 i Brasilien och 3 i Norge. Om detta personurval skett på basis av att de varit förtroen­

devalda inom kolonin saknas en del namn. En jämförelse mellan de båda tidsperio­

derna visar dock att den första perioden dominerats av de som utvandrat som barn (många av de vuxenutvandrade hade tidigare avlidit i Brasilien), den senare däremot av vuxenutvandrade som i de flesta fall utvandrat direkt från Sverige. De senare har med säkerhet förstärkt den svenska gruppidentiteten och medverkat till språkbeva­

randet. Svenskheten torde ha stått i sitt flor på 30-talet fram till andra världskriget.

Det sista kapitlet utgörs av personliga vittnesbörd på svenska, en del publicerade i tidskrifter och böcker, som författaren samlat och översatt. Det inleds med en artikel från 1935 av Hjalmar Holmström (6 1/2 s.). Här sägs bl.a. att även om de materiella förutsättningarna förbättrats på sistone präglades bostadsstandarden fortfarande av primitivism. Som skäl för svenskarnas överflyttning från Brasilien angavs Argentinas politiskt lugna förhållanden samt dess propaganda för storskalig odling av yerba mate. Vi far också en uppgift om att antalet svenskar i Misiones var 800 (endast tyskarna var fler, ca 1000 personer), av vilka de flesta hade yerbaodling som sin

utkomst. I Obéras historia figurerar alltid två svenska namn: Lindström och Petters­

son och svenskarna hade alltid blivit väl sedda av de argentinska myndigheterna, sägs det i rapporten.

Någon svensk kyrka existerade ännu inte utan den svenske sjömansprästen be­

sökte kolonin en månad om året och förrättade t.ex. 50 dop (1934). Alla svenskarnas barn går i argentinsk, spanskspråkig skola men glömmer ej sitt modersmål (s. 125, månne en överdrift? min kursiv.), då Svenska Kyrkans Sjömansvårdsstyrelse under­

stödde den svenska sommarskolan, där Holmström undervisat i då åtta år. Här far vi också den språkliga upplysningen att i den argentinska skolan lär sig de svenska barnen spanska, vilket de också brukar på rasterna, men hemma talar de svenska med föräldrarna (s. 126); det rådde alltså ett diglossiförhållande. I blandäktenskapen med svensk far och tysk mor kunde man förvänta sig att hemspråket blivit spanska eller tyska, men det hade blivit svenska, när barnen gått i svenska sommarskolan. Det är en ära att dessa icke-svenska mödrar lärt sig vårt språk och använder det i hem­

met, säger Holmström. (Har han möjligen haft författarens familj Olsson, där barnen blev trespråkiga i åtanke?; min anm.) De svenska sångerna och ringlekarna som bar­

nen lärt sig använde de också under rasterna i den argentinska skolan. Därefter redo­

görs för den svenska sjuksköterskans verksamhet och hur hon 1932-33 hade tillryg-galagt 300 sv.mil till häst för sjukbesök och förlossningar. I slutet av artikeln be­

skrivs stadskärnan Obéras utveckling under de senaste tio åren, där ett fyrtiotal svenskar befann sig i en kosmopolitisk omgivning bestående av argentinare, tyskar, italienare, spanjorer, ryssar, polacker, tjeckoslovaker, japaner, turkar m.fl. Trots detta ser staden svensk ut med sina röda hus (argentinarna vitkalkar sina, s.128); den förste svensken som rödmålade sitt hus döpte det också till "Torpet". Avslutningsvis anför Holmström att svenskarna då hyste positiva känslor gentemot sitt fädernesland, även om de tidigare, strax efter emigrationen 1909-11 känt bitterhet och att det svenska språket, svensk kultur och religion säkert skulle komma att överleva i många kommande generationer i Yerbal Viejo. Hur det förhåller sig med den saken skall vi granska i kapitel 4.

Därefter följer muntliga, nedskrivna berättelser samt Larssons emigrantvisa, för vilka redogjorts i avsnitt 2.2. Skriftens bilaga I omfattar medlemsmatrikel för före­

ningen Svea med inträdesdatum; bilaga II och III en kronologisk förteckning av styrelsesammansättningarna i föreningen Svea resp. Asociación Concordia (1915—

1990). Personhistoriskt värdefulla är bilaga IV och V: ett försök till personregister över de första svenska emigranterna som kom till Yerbal Viejo och deras ättlingar resp. ättlingar till svenska invandrare med uppgifter om generation och språkbeva­

rande. De sistnämnda är sammanställda av författarens syster Agda Olsson. Om de utsätts för detalj granskning visar sig en del uppgifter vara inkorrekta angående födel­

seår, att de kom till Yerbal Viejo eller noteringen svensktalande (s. 177ff.). I bilaga V är generationsbegreppet för svenskättlingar förvillande (utvandrargenerationen brukar betecknas som Gen. 1, min anm.). Beteckningarna svensktalande är tveksam­

ma, liksom att de saknas för andra dokumenterat svenskspråkiga. (Att här inkludera personer numera bosatta i Mexico, USA eller Sverige förefaller inte adekvat.) De noterade svenskspråkigas antal uppgår i varje fall till 173 (1991), vilket verkar rim­

ligt. Frågan är sedan vilka kriterier som råder för beteckningen (jfr Flodell 1986:26).

Här måste man skilja mellan passiv läs- och hörförståelse och aktiv förmåga att tala;

att skriva svenska förmår ytterst fa.

Olssons skrift är faktaspäckad och har i spansk språkdräkt förmedlat en rad fakta till eftervärlden. Kriterier för urvalet av material borde dock ha presenterats liksom källhänvisningar. Vidare kan vissa sakuppgifter i bilagedelen ifrågasättas; de måste kompletteras, kontrolleras och göras till en pålitlig genealogi, som säkert skulle upp­

skattas av många som idag söker sina rötter.