N ORDISKA NAMN I STADSBILDEN

Den av svenskar grundade staden Obera är fortfarande centrum för svenskheten i Misiones och numerärt provinsen Misiones andra stad (enligt uppgift ca 60 000 invånare 1999). Av 30-talets och nybyggarepokens röda stugor kvarstår inte många, annat än som enstaka, pittoreska inslag i stadsbilden. På nutida kartor brukar Villa Svea finnas angivet, men Picada Sueca 'svenskstigen', svenskarnas vandringsled från Bonpland till Villa Svea, verkar idag vara ersatt av andra vägbeteckningar. Rakt igenom Villa Svea löper en stor genomfartsled, idag kallad Avenida Los Inmigrantes och Parque Svea blev 1987 förklarat för historiskt minnesmärke. Villa Svea fungerar fortfarande som postadress, enligt 1999 års telefonkatalog över Misiones.

Obéras tidigare stadsdelsnamn, innehållande svenska efternamn (se avsnitt 2.1), har allt eftersom stadsplaneringen fortskridit ersatts av gatunamn, men de gamla stadsdelsbeteckningarna lever fortfarande kvar i folkmun. Två av dem verkar enligt telefonkatalogen dock att bestå som adresser, nämligen Villa Tornens och Villa Vik som idag heter Barrio Sixten Vik. År 1999 kunde jag konstatera tillkomsten av ett nytt i stadens utkant Villa Lindstrom. Av relativt sent datum är också Parque de las Naciones, ett område som upplåtits för Obéras många etniska grupper, där den årliga immigrantfestivalen äger rum i september.

De äldsta gatunamnen i Obera bär argentinsk, nationalistisk prägel i form av namn på presidenter och guvernörer, nationaldagar, provinsnamn etc. men i och med att staden vuxit har nya tillkommit, erinrande om invandrargrupperna, såsom Alemania, Bèlgica, Francia, Italia, Japon, Polonia, Suiza och Ucrania. Bland dem, troligen av färskt datum, återfinner vi också de nordiska gatunamnen Dinamarca, Finlandia, Noruega och Suecia. Av dem torde Finlandia vara den äldsta och längsta (2,1 km = 21 kvarter), därefter Dinamarca (1,8 km), Noruega (0,7 km) och Suecia (0,7 km). Ett fatal nordiska släktnamn förekommer dessutom såsom gatunamn: Eras mie, Hultgren och Kleiven. I stadens centrum upptar den svenskgrundade lutherska kyrkan Parro-quia Luterana Olaus Petri och skolkomplexet Instituto Carlos Linneo ett helt kvarter.

Med undantag av några få firmaskyltar med nordiska namn, t. ex. Andersson

Maqui-narias, Casa Lindstrom, Sand y Albrechtsen SA eller Lillieskozd Automotores (skall vara Lilliesköld) är gatubilden för övrigt argentinsk.

Tidigare har vi sett hur staden fram till 1973 hade cirka 200 telefonabonnenter, knutna till en manuell växel. För att illustrera samhällsutvecklingen kan Misiones telefonkatalog användas: 1988 fanns det i Obera 2971 privatabonnenter (firmanamn ej medräknade), av vilka 115 hade nordiska efternamn (knappt 4 %). Bland dem var Andersson, Carlsson, Lindström, Nilsson, Pettersson och Sand de mest frekventa (se Flodell 1991:279). År 1995 hade hade antalet privatabonnenter ökat till 4497, av vilka 163 bar nordiska efternamn (2,8 %) och 1999 uppgick antalet till 5720 abon­

nenter med andelen 195 nordiska efternamn (fortfarande 2,8 %). Av dem domine­

rade Andersson (18), Lindstrom (13), Carlsson och Sand (12 vardera), följda av Kallsten och Nilsson (9 vardera), Abrahamsson och Hedman (7 vardera) och gren, Olsson och Pettersson (6 vardera). Att t.ex. Monica Olsson, boende på Hult-gren-gatan har svenskt påbrå är otvivelaktigt. Däremot kan stavningssätten vara högst varierande, t.ex. Abrahansson, Abramson, Abranson, Abrahsson, ibland för­

vanskade, t.ex. Johanrsom (för Johansson) till oigenkännlighet Sadorsquist (av Söderquist). Vem kan idag ana att ursprunget till släktnamnet Skittberg/Skittbreg är Skyttberg, en sundsvallsemigrant och f.d. båtsman?

Alla nordiska ättlingar bor dock inte längre kvar i Oberâ utan har flyttat till andra orter i Misiones, där de nordiska efternamnen sammanlagt uppgår till ett hundratal.

(Därav återfinns i Eldorado ett drygt trettiotal danska efternamn till följd av direktut­

vandring.) I ett nybyggarsamhälle som San Vicente i norra Misiones finns släktnam­

nen Hultgren, Lindstrom, Olsson, Pettersson och Sandberg representerade. Många svenskättlingar har också flyttat till Buenos Aires och andra provinser. Migration och giftermål är de faktorer som är utslagsgivande för kultur- och språkbevarande, såväl bland tvåspråkiga här nere som bland dialekttalande i Sverige (jfr Edlund 1994).

3.2 NAMN i NY MILJÖ

Namngivningen torde kunna rubriceras som en medveten identitetshandling, dock inte för namnbäraren utan för föräldragenerationen och borde konkret kunna av­

spegla dels kulturbevarande, dels kulturpåverkan. Först måste dock erinras om att de utvandrargrupper som ligger till grund för föreliggande namnmaterial tillhörde ar­

betarklassen eller kategorin hantverkare. Som vi sett hade ytterst få erfarenhet av jordbruksarbete, allraminst i subtropiskt klimat, vilket skulle komma att utgöra deras vardag i den nya miljön. Läs- och skrivkunnigheten varierade, men i allmänhet hade de sverigefödda några års skolgång bakom sig. Utvandrade minderåriga och de barn som föddes under den första tiden i Brasilien fick ingen officiell skolundervisning utan undervisades i hemmen eller privat (se 2.2.3.2 och bilaga II). Organiserad skolundervisning tillkom först i ett senare skede på bl.a. svenskt initiatv, t.ex. pastor Janssons skola i Guarany från 1915 och skolhuset i Porto Lucena som byggdes av svenskar. Detta nämns här eftersom namngivningsidéer kan ha kommit från läst litteratur. I det följande kommer jag att behandla namngivningsskicket avseende

personnamnen, men för att kunna göra det kommer jag inledningsvis att göra en sammanfattning av språkmiljön som skymtat här och var i framställningen ovan.

3.2.1 Den nya språkmiljön

Språkligt och kulturellt är Misiones med ca 700 000 invånare mångfacetterat och fortfarande en veritabel smältdegel. Det är det enda område i världen där vi kan stu­

dera resultatet av svenska i kontakt med spanska, portugisiska och guarani. Numerärt intar svenskan numera en undanskymd plats bland immigrantspråken, överträffad av bl.a. immigranttyska, ukrainska och polska. Provinsen Misiones kännetecknas av flerspråkighet och diglossi. Spanska är det officiella språket, administrationens, handelns och skolans språk, vilket till följd av det geografiska läget utsatts för främ­

mande påverkan från såväl urbefolkningens språk guarani (talas i Paraguay) som portugisiska (officiellt språk i Brasilien). Lantarbetarbefolkningen består till stor del av inflyttade paraguayare som talar spanska på guarani-substrat och benämningar inom flora, fauna och topografi utgörs ofta av guarani-ord, t.ex. Iguazü 'det stora vattnet'. Brasiliansk portugisiska har ett starkt fäste, speciellt i gränsområdena samt bland de äldre immigranterna, även de svenska - det var ju det första språket de kom i kontakt med på den nya kontinenten. På 1970-talet uppgavs 20 % av befolkningen tala spanska-guarani, medan spanska-portugisiska omfattades av 18 % (Sileoni de Biazzi 1977:24). I mitt inspelade material från 1970-talet finns åtskilliga belägg på interferenser från spanska/dialektal misiones-spanska, portugisiska, guarani och tyska hos de svensktalande (Flodell 1986:106).

Antalet svensktalande i Misiones uppgick år 1952 till 811 personer (Flodell 1986:25), enligt min skattning 1976 till 422 personer, 1988 till drygt 200 personer, företrädesvis svenskättlingar i Gen. 2 och 3. Antalet (som inte bör uppfattas som absolut) sjunker för varje år (jfr 173 personer hos Olsson 1991), eftersom ingen ny utvandring förekommer och kravet att tala svenska minskar i och med de äldre språkbärarnas frånfälle. Detta signalerar att ett språkbyte är nära förestående. Vad kommer sedan att kvarstå av "svenskheten"? I det föregående har vi sett omfatt­

ningen av de svenska släktnamnen. Med vilka dopnamn kombinerades de? En inven­

tering av de namngivningsprinciper som varit rådande kan kanske ge en ledtråd.

3.2.2 Namngivningen: Hur registrerades och kallades barnen?

När ett barn hade fötts skulle födseln så snart som möjligt anmälas till civilregistret, vars chef var municipets fredsdomare. Under de första pionjärtiden med bristfälliga kommunikationer kunde det dröja länge innan barnet registrerades. Långt senare kom kyrkliga dop in i bilden. Enligt brasiliansk/argentinsk lag erhöll barnet då lan­

dets nationalitet, enligt dåtida svensk lag, baserad på blodsband, förblev barnen svenskar fram till 21 års ålder, då de fick välja nationalitet, såvida inte föräldrarna redan ansökt om det nya landets nationalitet. Många valde dock att behålla sitt svenska medborgarskap, vilket den tidigare omtalade skrivelsen från 1901 (se bilaga

III, jfr avsnitt 2.3, Friborg 1988:54) vittnar om. Därefter och fram till 1970-talet har ett antal svenskättlingar ansökt om att fa tillbaka sitt förlorade svenska medborgar­

skap, bl.a. för att komma i åtnjutande av svenskt socialunderstöd som utgått till vissa obemedlade personer under de senaste decennierna.

I en av inspelningarna med kirunaemigranten Emilia Karlsson (f. 1896 i Älvsbyn d. 1977) berättas det hur "man gick till domarn och satte namn på pojken" (Pedro Helge A, f. 1961 kallad "Pilo"). Hur stor påverkan den lokale fredsdomaren haft över namngivningen har förmodligen varierat från fall till fall och mellan olika orter.

Fr.o.m. andra världskriget, till följd av de nationalistiska strömningarna, skärptes reglerna och endast förspanskade former godkändes (t.ex. Rolf Gustav f. 1953 som blev registrerad såsom Rodolfo Gustavo). En princip under senare år har varit att det första förnamnet skulle ha förspanskad form.

Det nedärvda bruket med två eller tre förnamn (jfr Otterbjörk 1979:34ff.) höll svenskarna fast vid. Alf Fredrik Olsson (f. 1903 i Porto Lucena, Brasilien) nämner i en inspelning (ULMA Bra 36) att i hans familj (kallad "Kul-Olles") fick alla sju barnen tre namn vardera: "Vi var ju så få svenskar, så därför fick vi så många namn."

Detta i jämförelse med "landets folk" som i allmänhet bara fick ett.

I denna språkmiljö var det och är det fortfarande ytterst vanligt med smeknamns­

former, hämtade från barnspråket. Mario K (f. 1942) kallas fortfarande "Bubben"

(av gubben) och Jan-Erik S (f. 1941) för "Ponte" (eller Ponté, av pojken), Irma Alida K (f. 1927) för "Pigan", men efterhand har mer spanskt klingande former tagit över­

handen, t.ex. Allan Walter K (f. 1924) kallad "Nito" eller Leonardo Ernesto A (f.

1937) kallad "Nene". De tre sistnämnda har vuxit upp i samma familj, vilket tyder på att smeknamnen varit vanligare i vissa familjer.