Efter den första genomgången av videomaterialet och transkriberingen har jag upprepade gånger sett om specifika klipp och skrivit ned vad som händer visuellt. Kulturgeografen Gillian Rose (2001) föreslår tre områden för analys av visuellt material: produktionen, det visuella materialet och publiken. Dessa tre kan i sin tur analyseras utifrån lika många aspekter: teknologi, komposition och den sociala kontexten (Rose 2001: 188–190). Relevanta frågor till mitt material rörande produktionen av det visuella materialet är hur genren videodagböcker ser ut, var, när och hur videodag-böckerna gjordes, samt i vilken social kontext informanten befann sig i. Medan Susanne, 22 år, och Maria 17 år, gjorde dagböckerna under lång tid, spelade Sara, 23 år, in sin under en natt och en förmiddag. Sara hade haft kameran i någon månad när hon hörde av sig och berättade att hon var gravid och hade så pass mycket komplikationer att hon inte kunde filma. När hon väl gjorde videodagboken hade hon ett litet småbarn och höll på att flytta, vilket gjorde det svårt för henne att hinna. Den fylliga dagboken tyder dock på att hon tänkt ut vad hon skulle berätta under tiden hon hade kameran. Det andra analysområdet är det visuella materialet i sig. Vad och vilka syns i bild, hur komponeras eller arrangeras bilden, vad har inkluderats respektive uteslutits och finns det några motsägelsefullheter
i materialet? Vilka vinklar används, vilken längd har klippen och vilken teknik har använts? Tidigt i dagboken visar Susanne sin katt, hund och lägenhet med kameran i handen. Sedan placerar hon kameran på ett stativ och låter den stå där under den tid hon gör dagboken. I såväl Susanne som Saras fall handlar analysen främst om små skiftningar i gestik och mimik. Maria videofilmar sin familj och vänner vid ett flertal tillfällen, på olika platser (i sitt hem, i en väns hem, på sjukhuset, i bilen), och vid olika tider på dygnet. Hon växlar mellan handkamera och stativ och låter även andra filma vid ett tillfälle. Kameran läggs på sned när Maria tycker att formatet är inte passar det hon filmar, hon ser igenom filmmaterialet, raderar och gör omtagningar. Slutligen lyfter Rose fram publikers skilda läsningar av materialet (2001: 188–190). I det aktuella forskningsprojektet tar jag som forskare del av det samlade materialet, mina handledare ser och läser utdrag, medan läsarna endast får del av ett urval transkriberade citat, ledsagat av mina tolkningar.
Förförståelse och social kontext spelar in såväl i de val jag gör, som i läsarnas tolkningar. I den analysmodell som Rose föreslår finns kom-ponenterna i den hermeneutiska cirkeln med. De båda första områdena inbegriper kontexten och det som ska tolkas, medan det sista området även inbegriper forskarens förförståelse.
Tystnader
Flera tidigare forskare påtalar vikten av att analysera tystnader: vad sägs inte under intervjuer, vad utelämnas i videodagböckerna (Harrison 2002; Holliday 2000; Riessman 2007)? Susanne tycks känna en viss ambivalens över att familjen och före detta pojkvännen inte ville vara med:
[Jag har] inte filmat när jag varit någonstans, på grund av att min familj vill helst inte vara med och [mitt] ex vill inte vara med. (Susanne, 22 år, videodagbok)
Det tråkiga kanske är att jag inte riktigt har kunnat filma min familj till exempel. Men visst, det kanske jag inte heller riktigt vill dela med mig av, om vi har våra grillkvällar. Att jag kanske inte vill helt plötsligt ta fram en kamera och sedan ge bort det materialet till någon annan, när det är på min familj. Det är väl klart, det får räcka med mig helt enkelt, mig på bild och min tråkiga lägenhetsvägg i bakgrunden. (Susanne, 22 år, videodagbok) Å ena sidan oroar hon sig för att dagboken kanske är tråkig, å andra sidan har hon varken lust att störa familjesammankomster med videokameran
eller lämna ut material som känns alltför privat. I dagbokens första klipp flimrar hennes dåvarande pojkvän förbi i ett par rutor, liggandes på soffan – jag förstår att det är ett klipp som Susanne filmat över, förmodligen på pojkvännens begäran.
Maria hade under det dryga år som gått från intervjutillfället till dess att hon började göra en videodagbok gått från träning cirka sju pass i veckan till att ha slutat helt. Hon beskriver det som tämligen odramatiskt: när hon började ta körkort hann hon inte med träningen. Nu hade Maria trots allt tränat i sju-åtta år. Men hur får man som forskare kontakt med dem som slutar att träna efter endast en kort tid? Goffman (1963/1990) påpekar att de som representerar stigmatiserade grupper och därmed får samhäl-leligt genomslag är de som i större utsträckning valt att ha exempelvis funktionsnedsättningen som bas för sin självuppfattning. Dessa är alltså inte representativa för gruppen som helhet, som också inbegriper de som inte fäster någon uppmärksamhet vid sin funktionsnedsättning (Goffman 1963/1990: 40). Även dessa personer är svåråtkomliga för forskare.
En annan typ av tystnad är de frågor som jag bedömde att jag inte kunde ställa. Hur formuleras frågor om känslor som fascination, rädsla och vämjelse? Exempelvis Sara kallar vid intervjun sig själv för skruppel och invalid. Hur förhåller hon sig till att ha en kropp som benämnts som skruppel och som historiskt visats upp som freak till exempel?
Att utnyttja makten eller avstå
Ytterligare en tystnad mötte jag då jag började med videodagböckerna. Som forskare är jag ansvarig för forskningsprocessen. Jag formulerar forsk-ningsfrågan, ansvarar för transkribering och urval från intervjuer och videodagböcker, analyserar och tolkar. Den slutliga produkten är min. I denna studie bjöd jag dock in deltagarna i en del av forskningsprocessen – datainsamlingen. De tre intervjupersoner som samtyckte till att göra videodagböcker såg tillfället att berätta sina historier. Susanne e-postade att ”Det här med videodagbok låter ju hur spännande som helst! Jag ställer gärna upp för det är väl inte varje dag som man får föra en videodagbok”, och Maria talade om förfrågan som ”smickrande”. Den tredje intervju-personen, Sara, såg videodagboken som en möjlighet att låta andra män-niskor få kunskap om hur det dagliga livet är för en kvinna med hennes specifika diagnos. Hon använde explicit autonomin för att berätta om sin erfarenhet av att leva med en funktionsnedsättning. Att få dessa berättelser
är ett förtroende som måste behandlas med respekt och ansvar genom forskningsprocessen.
Fyra av intervjupersonerna var tämligen tystlåtna och deras svar på mina frågor var korta. Jag tänkte att eventuellt kunde en möjlighet att få ta del av deras erfarenheter vara genom videodagböcker. Kanske skulle de bli mer talföra då de själva fick ta kontrollen. Det hade gått ett år sedan intervjuerna, men jag hade deras e-postadresser kvar. Jag kontaktade två av dem med en förfrågan om de var intresserade av att göra en videodag-bok. Men ingen av dem svarade på mitt e-postmeddelande, trots att jag bad dem bekräfta att de fått det oavsett om de ville delta och trots en påminnelse. Kanske nådde helt enkelt inte meddelandet dem. Alternativa tolkningar är också möjliga. Under dessa unga kvinnors uppväxt har de mött många vuxna experter som granskat deras kroppar och liv. Jag kan ses som ännu en vuxen som vill ha något från dem och deras tystnad blir då ett sätt att göra motstånd.
Sociologen Jane Ribbens diskuterar forskarens makt i forskningsrela-tionen: ”While we may seek strategies to minimise this power, groups without power more generally in society are not in a position to assert power over the research process either” (1989: 590, kursivering i original). Jag ville ge deltagarna kontroll över en del av forskningsprocessen som några av dem över huvud taget inte ville delta i – antingen för att de inte hade någon röst eller för att de misstrodde möjligheterna.