Särskilt innan när jag sportade så mycket som jag gjorde, då kände jag att jag hade aldrig någonsin bytt mitt liv mot ett friskt liv, eller vad man ska säga. Det finns ingen motsats till ordet handikapp riktigt. Man skulle väl kunna säga frisk då men jag är ju inte sjuk. Men hellre frisk än vanlig eller normalför, det är ju inget fel på en. (Maria, 19 år, videodagbok)
I citatet lyfter Maria fram en viktig problematik. Det finns en uppsjö begrepp för att benämna deltagarna i min studie: krympling, lytt, han-dikappad, funktionshindrad, funktionsnedsatt, miffo och funkis för att nämna några. Deras innebörd och politiska laddning har skiftat med tid och rum, men gruppen är och har alltid varit benämnd. Då följer frågan: hur benämns de som inte har funktionsnedsättningar? Frisk, normal, nor-malför – blir då Maria sjuk, onormal och vanför? För den kategori män-niskor som på engelska kallas ”ablebodied” finns det ingen vedertagen svensk översättning, eller något motsvarande begrepp.
Även inom disability studies framstår det att vara ”ablebodied”, att inte ha någon funktionsnedsättning, som en icke-identitet, än mer
natu-raliserad än exempelvis heterosexualitet (Shildrick 2000: 1) eller vithet. Medan forskning om kön, klass, etnicitet och sexualitet har studerat både under- och överordnade grupper, exempelvis inom mansforskning och vit-hetsforskning är detta relativt ovanligt inom empirisk forskning om funk-tionalitet (Söder och Grönvik 2008: 19). Ett par försök att förflytta fokus till den icke funktionsnedsatta kroppen har dock gjorts inom humaniora. Garland-Thomson (1997) har myntat termen ”the normate”. Normaten refererar inte bara till kroppen och dess funktioner utan till den samhäl-leliga positionen i sin helhet:
The term normate usefully designates the social figure through which people can represent themselves as definitive human beings. Normate, then, is the constructed identity of those who, by way of the bodily configurations and cultural capital they assume, can step into a position of authority and whield the power it grants them. (Garland-Thomson 1997: 8)
Garland-Thomson kopplar normaten till det att vara en ”riktig” människa. Denna koppling gör även Goffman – men omvänt – som skriver att ”by definition we believe the person with a stigma is not quite human. On this assumption we exercise varieties of discrimination, through which we effectively, if often unthinkingly, reduce his life chances” (1963/1990: 15). Medan den stigmatiserade görs till den Andra och därmed hindras i sitt aktörsskap, får normaten auktoritet och makt. Termen betecknar ett ideal som endast ett fåtal människor uppnår (Garland-Thomson 1997: 8), och inkluderar flera maktordningar.
Även McRuer (2006) flyttar i Crip theory: cultural signs of queerness and
disability till viss del fokus från den problematiserade funktionsnedsatta
kroppen till den förment normala, heterosexuella, funktionsfullkomliga kroppen. Han lanserar begreppet obligatorisk funktionsfullkomlighet, i analogi med Adrienne Richs (1980) begrepp obligatorisk heterosexualitet (”compulsory heterosexuality”). McRuer undersöker hur den obligato-riska funktionsfullkomligheten producerar funktionshinder och hur den är sammanflätad med obligatorisk heterosexualitet. Två paralleller dem emellan lyfts fram. Båda definieras genom sin motsats eller negation, och båda är kopplade till en idé om normalitet (McRuer 2006: 8). Att en kropp och ett liv utan funktionsnedsättning är att föredra ses som själv-klart. Därmed underordnas den funktionsnedsatta kroppen och den funk-tionsfullkomliga kroppen blir tvingande. Äldre idéer om homosexualitet som en mental eller fysisk sjukdom eller avvikelse från den heterosexuella,
friska och sanna identiteten lever kvar, och tydliggör hur den obligato-riska heterosexualiteten är sammanflätad med funktionsfullkomligheten. Den funktionsnedsatta kroppen å sin sida konstrueras ofta som asexuell och könlös, eller – vad gäller intellektuella funktionsnedsättningar – som översexuell (Grönvik 2008: 53; Malmberg 2002; Marston och Atkins 1999: 89; Reinikainen 2004; Sandahl 2003: 45), men McRuer diskuterar inte hur dessa idéer kopplas till den tvångsmässiga heterosexualiteten.
Gemensamt för dessa författare är att de knyter den icke funktionsned-satta positionen till normalitet. Normaliteten definieras genom, och är på så sätt beroende av, sin motsats, det som anses vara avvikande. Ordningen dem mellan är hierarkisk: normaliteten är överordnad och innehar makt. I avhandlingen använder jag negationen ”personer utan funktions-nedsättningar” eller ”normala” när jag talar om faktiska människor och ”funktionsfullkomlig” när jag talar om den ideala kroppen. Begreppet funktionsfullkomlig har fördelen att den pekar på den överordnade norm som annars riskerar att förbli osynlig. Fokuset på den funktionshindrade kroppen gör sig också gällande när själva kategorin ska benämnas. Kön, klass, etnicitet, sexualitet och ålder rör alla, men används ofta i analogi med funktionsnedsättning. I föreliggande text talar jag istället om funk-tionalitet.
Inom såväl svensk funktionshinderforskning som disability studies görs en distinktion mellan funktionsnedsättning (impairment) och funktions-hinder (disability). I Socialstyrelsens (2011) terminologiråds rekommen-dation från 2007 definieras funktionsnedsättning som ”nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga”. I den efterföljande kommentaren står att läsa: ”En funktionsnedsättning kan uppstå till följd av sjukdom eller annat tillstånd eller till följd av en medfödd eller förvär-vad skada. Sådana sjukdomar, tillstånd eller skador kan vara av bestående eller av övergående natur”. Funktionshinder definieras som ”en begräns-ning som en funktionsnedsättbegräns-ning innebär för en person i relation till omgivningen” med tillägget:
Exempel på begränsningar är svårigheter att klara sig själv i det dagliga livet och bristande delaktighet i arbetslivet, i sociala relationer, i fritids- och kul-turaktiviteter, i utbildning och i demokratiska processer. Det handlar fram-förallt om bristande tillgänglighet i omgivningen. (Socialstyrelsen 2011). Definitionerna utgår med andra ord från det relativa handikappbegreppet. Kanske hade man kunnat önska en större tydlighet vad gäller innebörden
i begreppet tillgänglighet, vilket lätt för tankarna enbart till ramper, snö-skottning och anpassade toaletter. I FN:s standardregler (1993) inkluderas tillgång till yttre miljö, till information och möjlighet till kommunika-tion, medan representanter för funktionshindersrörelsen konstaterar att även omgivningens bemötande, attityder och kunskap spelar stor roll om tillgängligheten ska leda till delaktighet (Zoannos 2007), eller till diskri-minering och förtryck.
Distinktionen mellan funktionsnedsättning och funktionshinder är också problematisk så tillvida att den antyder att det går att skilja den fysiska kroppen, det vill säga den rena biologin, från det sociala. Med dessa invändningar gjorda, anammar jag Socialstyrelsens rekommenda-tion och använder ”personer med funkrekommenda-tionsnedsättningar” när jag syftar just på personens skada eller tillstånd. Då ett funktionshinder uppstår i mötet mellan den samhälleliga situationen och personen med funktions-nedsättning används ”funktionshindrade personer” istället för ”personer med funktionshinder”.
Inom disability studies används begreppet ”ableism” om den diskrimi-nering och marginalisering av den funktionsnedsatta kroppen som har sin grund i förgivettagandet av den icke funktionsnedsatta kroppen (Campbell 2008). Inte heller för detta begrepp finns det någon svensk översättning, eller motsvarande begrepp. Jag använder det svenska begreppet ”andrafie-ring” som beskriver det att göra människor till de Andra, de främmande. Begreppet, som har utvecklats inom postkolonial teori, beskriver en mer generell process men tydliggör likt ”ableism” ursprunget i normen – det ”vi” som kommer först.5
5 Uttrycket ”den Andre” härrör från Beauvoir som i Det andra könet skriver: ”Det är bara via andra som en individ kan konstitueras som den Andre” (2008: 325, kursivering i original).