Nästa citat handlar om Ingelas basketrullstol – en specialbyggd rullstol som är lättare än en vanlig rullstol och har snedställda hjul som gör att spelarna kan svänga snabbare. Rullstolsbasket beskrivs som ”en av handi-kappidrottens snabbaste och hårdaste idrotter” (www.malmo-open.com) och det är inte ovanligt med hårda krockar som leder till att stolarna välter. Ingela hade känslan av att hon inte var helt accepterad av sina klass-kamrater. Detta förändras när hon tar med sin basketrullstol till skolan. Ingela berättar:
De gånger jag har haft med basketrullstolen. När de [mina klasskamrater] har haft basket. Då har de liksom… ”wow, jag vill testa”. Och då har de blivit helt annorlunda.
Kompisarna?
Ja, och när jag är med min bror, alltså när min storebror är med. Och när vi var på skolan då var de helt, alltså de förändras. Det är svårt att förklara, de förändrades då när jag, alltså, de blev, nästan ”åhh”, precis som ”jag är din bästa kompis”. Alltså så. Då vände de liksom. För att de ville väl testa på den [rullstolen], det var därför de fick ändra sig. Alltså så. Sedan dagen efter var de likadana igen som de var innan. (Ingela, 17 år, intervju)
Från att inte vara accepterad, det vill säga subjektspositionen som funk-tionshindrad, förflyttas Ingela till en annan subjektsposition, som ung idrottande kvinna och innehavare av åtråvärd sportutrustning. Basketrull-stolen ger tillfälligt Ingela den status som hon annars saknar, och öppnar för en möjlighet till identifikation. Även hennes äldre bror, som tränar fotboll på elitnivå, bidrar till statushöjningen. Å ena sidan är idrott ett fält där gränsen mellan de två kategorierna funktionsnedsatta/avvikande kroppar och icke funktionsnedsatta/universella kroppar (som inbegriper både normala och enastående kroppar) är skarp. Swartz och Watermeyer påpekar att idén om den perfekta, idrottande kroppen inte omfattar de kroppar som ses som avvikande:
The idealized, mythic valuing of the perfect body, with its association of personal virtue, carries as its counterpoint the denigration of persons with different bodies. The unspoken assumptions about these bodies, and their inhabitants, relate to undesirability, psychological damage, abjection and
failure.(Swartz och Watermeyer 2008: 189)
Inkludering av människor med funktionsnedsättningar skulle hota att destabilisera konstruktionen av den normala, mänskliga kroppen och gränserna mellan de två kategorierna (Swartz och Watermeyer 2008: 188).2
Å andra sidan är sportutrustning och hjälpmedel två fält som ligger nära varandra. Skor för olika sporter, kanoter och cyklar används för att ta sig fram lättare, snabbare och smidigare. Likaså används hjälpmedel av olika slag som rullstolar, proteser och kryckor för att ta sig fram lättare, snabbare och smidigare. Ingela kämpar inte, på det sätt som Maria gör, aktivt och explicit mot kategoriseringen av funktionsnedsatta. Men som kvinnliga rullstolsbasketspelare utmanar både Ingela och Maria synen på människor med funktionsnedsättningar som karaktäriserade av passivitet, brist och personlig tragedi genom att vara aktiva och kapabla. De utmanar även idrottens könsordning i egenskap av unga kvinnor som utövar en tuff kontaktidrott vilken involverar styrka, uthållighet, fara, risktagande och våld (se Koivula 1999: 54). Teknologi är av avgörande betydelse i dessa ifrågasättanden.
Maria, i det tidigare citatet, använder sig av närheten mellan hjälpmedel och sportutrustning då hon karaktäriserar sin rullstol som sportig och på så vis förflyttar rullstolen från ett fält till ett annat. Hon förflyttar också rullstolen från teknologins maskulina fält till accessoirernas feminina fält då hon talar om den som ”fruktansvärt fin”, ”skitsnygg” och ”sportig på ett snyggt sätt”. Detta tal är ett sätt för Maria, användare av en maskulint kodad rullstol, att konstruera femininitet.
Garland-Thomson påpekar att den kulturella bilden av kvinnan med funktionsnedsättning stör två motsatta paradigm: ”Seen as the opposite
2 Swartz och Watermeyer diskuterar detta i artikeln Cyborg anxiety: Oscar Pistorius and
the boundaries of what it means to be human (2008). Den sydafrikanska friidrottaren
Oscar Pistorius uppmärksammades internationellt då han vid OS 2008 ville tävla mot icke funktionshindrade löpare. En debatt uppstod rörande om Pistorius fick en orättvis fördel av sina båda fjädrande underbensproteser. Var det Pistorius kropp som hade framgång eller teknologin? Författarna menar att fallet på ett mer grundläggande plan hotade gränsdragningen mellan vanliga kroppar och de funktionsnedsatta.
of the masculine figure, but also imagined as the antithesis of the normal woman, the figure of the disabled female is thus ambiguously positioned both inside and outside the category of woman” (1997: 28–29). Maria motsätter sig bilderna av den funktionsnedsatta kvinnan som könlös och asexuell då hon beskriver sin rullstol och konstruerar därmed en mer tra-ditionell femininitet.
Haraways cyborg är en kvinnlig figur som ifrågasätter det normala; den är vad Moser kallar en ”bad girl” som vägrar att vara kvinna (1998: 215). Mina intervjupersoner vägrar inte att vara kvinnor, men är ”bad girls” i det att de inte accepterar den tillskrivna subjektspositionen som könlös och som definierad utifrån funktionsnedsättningen. I följande citat berättar Ingela om njutningen i fysisk aktivitet:
Jag kanske blev opererad på tisdagen. Vi hade träning på träningsläger i Stockholm på fredagen till söndagen [helgen innan]. Så det var min sista rullstolsbasketträning om man säger. Det var rätt roligt. Jag körde som bara den på söndagen. Och sedan så låg jag helt, kunde inte röra mig. (Ingela, 17 år, intervju)
Kontrasterna i citatet är stora. Minnet av hur hon ”körde som bara den” under träningslägret ger njutning och styrka när hon ett par dagar senare ligger orörlig efter en ryggoperation. När intervjun äger rum har Ingela inte tränat på nästan ett år på grund av operationen. Min tolkning är att det då blir viktigt för Ingela att framhålla sin kapacitet och skicklighet som rullstolsbasketspelare för mig, den icke funktionsnedsatta forskaren, och i denna självrepresentation har teknologi en betydande roll.
Susanne berättar att hon älskar att köra sig genomsvettig med sin rull-stol, med hunden springandes vid sin sida. ”Det är kul. Och det är ju hög fart, det är ingen promenadgång […] Om man varit ute en jättelång runda med hunden och man kommer hem helt svettig liksom, alltså det är en underbar känsla”, förklarar Susanne. Genom Susannes fokus på lust och på att ha kul motsätter hon sig den negativa synen på funktionshin-drade som kännetecknade av brist och personlig tragedi eller, annorlunda uttryckt, vad funktionshinderforskarna Naomi Sunderland, Tara Catalano och Elizabeth Kendall kallar för ”missing discourses of joy and happiness in relation to disability” (2009: 703). När Susanne poängterar att det inte rör sig om ”promenadgång” är det också tänkbart att hon distanserar sig
från och nedvärderar icke funktionsnedsattas sätt att rasta sina hundar, för att istället uppvärdera sin egen betydligt snabbare framfart.3
I Ingela och Susannes berättelser om hur kroppsliga känslor av fart, styrka och njutning uppstår är teknologi och kropp omöjliga att separera. De är sina kroppar och teknologin är införlivad i dessa kroppar. Liksom för Alf, i Mosers studie, är teknologin ”a friend, an allied, […] an inti-mate part” i deras liv (1998: 69). Gränserna mellan kropp och maskin är upplösta.
avslutande diskussion
Rullstolen har en central roll i andrafieringen av studiens deltagare. Medan Ingelas rullstol tycks stå mellan henne och hennes klasskamrater i dubbel bemärkelse, berättar Malin och Natalie om främlingar som ställer frågor och stirrar, vilket bidrar till att de definieras utifrån sina diagnoser eller skador. Men även positiv diskriminering knyts till användandet av tekno-logi, som när människor blir imponerade av att Sara kör en bil som inte är anpassad ”trots” funktionsnedsättningen.
Mina intervjupersoner använder sig dock av sina rullstolar när de konstruerar sina identiteter som unga kvinnor och som aktiva subjekt. Rullstolen har blivit till en förlängning av deras kroppar. Som sådan är utseende och funktion viktig. Fåtöljen eller schabraket representerar passi-vitet och orörlighet och avvisas därför. I deras tal om njutning och styrka motsätter de sig synen på människor med funktionsnedsättningar som svaga, bristfälliga och tragiska. De utmanar även könsordningen inom idrotten genom att utöva traditionellt maskulina idrotter och genom att visa styrka, uthållighet och vilja till risktagande. Samtidigt konstruerar de en mer traditionell femininitet då de motsätter sig synen på kvinnor med funktionsnedsättningar som varande könlösa och asexuella. Som hetero-gena cyborger ifrågasätter de såväl dikotomin mellan organism – maskin, naturlig – artificiell, kropp med funktionsnedsättning – kropp utan funk-tionsnedsättning, aktiv – passiv, normal – avvikande, kvinnlig – manlig, som idén om en organisk essentialistisk helhet.