Mobbing
Sara är den enda i mitt material som berättar att hon har varit utsatt för mobbing.3 När hon var liten såg hon inte sig själv som en person med en funktionsnedsättning: ”Innan jag började skolan, noll till sex år, så kan jag inte påstå att jag visste om att jag hade ett handikapp. […] Jag såg inte det som en större skillnad, som att du sitter här och har glasögon, […] jag
3 På idrottslägret berättar även Petter, 13 år, om mobbing. Petter, som växlar mellan benprotes på ena benet och kryckor, gillar att spela fotboll men klasskamraterna ”vill helst att jag inte är med”. Ibland, förklarar han, har det hänt att ”jag har råkat ta med kryckan och sådant. Då blir de så arga.” Petter berättar att klasskamraterna säger ”att jag bara är så kass och sådant. Och att de alltid vill att jag ska vara back. Fast det är jag inte. När jag väl får skjutläge när det är fotboll, så skjuter jag och då kan jag göra mål.” Vid ett tillfälle blev det också slagsmål, vilket Petter livfullt återger: ”de mobbade mig. Så sa jag så här: ’Vad fan säger du?’ Så bara: ’Vill du ha stryk eller?’ […] Så sa jag: ’Ja, kom då.’ Så bara slog han till mig, slog han mig ett slag i magen så slog han mig här. Sedan tog han en stol och slog mig i huvudet. Sedan blev jag så jävla arg att jag slog han med kryckan i huvudet.”
har inte glasögon”. Att Sara hade en funktionsnedsättning var bara en av många kroppsliga variationer bland henne och hennes vänner och inget som någon lade någon större vikt vid eller värdering i. Inför skolstarten förändras känslan av att vara en bland alla andra.
Det började med att rektorn ville sätta mig i en specialklass eller särklass, jag vet inte riktigt vad man säger i dag. Varpå mina föräldrar, liksom, men hallå, hon har inga speciella behov på det viset. Det är fysiskt, liksom, det är inte psykiskt. (Sara, 19 år, intervju)
Enligt Sara tog skolans rektor för givet att med den fysiska funktionsned-sättningen följde även en psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Detta är som vi sett inte ovanligt – även Julia menar människor hon möter tror att hon är ”dum i huvudet” bara för att hon sitter i rullstol. Sara fortsätter:
Gympan, det var jobbigt för man vågade inte duscha med andra […]. Mina fötter var ju inte formade som andras, och ben och så. […] Jag hade blöjor upp till nio till exempel, och det syns ju genom shortsen lite ändå. Och det var skitpinsamt! (Sara, 19 år, intervju)
Plötsligt ligger det en negativ värdering i Saras kropp och kroppsliga funk-tioner. Hon kommer till insikt om att hennes kropp inte ser ut som klass-kamraternas. Dessutom är Sara inkontinent och måste ha blöjor, vilket hon tycker är mycket genant. Kulturgeografen Robyn Longhurst (2003) skriver om rädslan inför såväl den läckande kroppen som kroppsvätskorna som hotar att sippra ut. Hon ser både kroppen och de intima rum som den bebor som ”close(t) spaces”: ”They are close spaces in that they are familiar, near and intimate. They are also closet spaces in that they are often socially constructed as too familiar, near, intimate and threatening to be disclosed publicly” (Longhurst 2003: 123). Subjektet känner ambiva-lens inför de båda – kroppen som rum och kroppens rum – då det råder förtrolighet gentemot dem, samtidigt som ett avslöjande hotar. Rummens gränser är instabila och detta orsakar ångest (Longhurst 2003: 124).4Saras
4 Longhurst utgår från filosofen och psykoanalytikern Julia Kristevas (1995) begrepp abjekt och abjektion. Abjektionen härrör från barnets ambivalenta kamp för att sepa-rera sig från moderns kropp, som samtidigt är den kropp som är närande och tröstande (Young 1990: 143). Kristeva hävdar att abjektet är det som självet måste stöta bort för att säkra en ren, proper och socialiserad kropp. ”Det är […] inte frånvaron av
renlig-kropp ser inte ut som de andras och blir ett ”close(t) space” – renlig-kroppen som rum är nära, familjärt och intimt för henne själv, men hon försöker dölja fötter, ben och blöjor. Sara fortsätter:
Jag hade en handikapptoalett där jag hade en bänk med mina grejor med katetrar och blöjor […] och trosskydd och allt vad det heter, och extra ombyte, ifall det skulle hända i skolan. Och det hade de liksom riktigt plundrat en dag man kommer, och hängt upp det över hela skolan. Och de stod runt skolgården då, de hade fått reda på att, jag vet inte hur de hade fått reda på det, men när man skrämmer mig, du blir rädd liksom, då är det lätt att kissa på sig. Och det gjorde de, så jag gjorde det [kissade på mig]. Och då blev jag mobbad för det. (Sara, 19 år, intervju)
I skolan har Sara en toalett som bara hon använder. Handikapptoaletten är hennes intima rum och blöjorna berättar om hennes hotande läckage. Det brutala avslöjandet av kroppen som rum och kroppens rum är ett faktum. Sara går hem och frågar sina föräldrar,
och de fick berätta för mig att jag var annorlunda, du kommer aldrig kunna gå som alla andra, du kommer alltid ha lite läckage mer eller mindre. Du kommer alltid liksom behöva använda lavemang och så här. Och det blev ju känsligt att få veta det liksom. Att jag kommer aldrig kunna vara som alla andra. Jag tror inte att de hade väntat med att berätta. Jag tror att de faktiskt trodde att jag förstod det. (Sara, 19 år, intervju)
Goffman (1963/1990) uppmärksammar att föräldrar ibland skyddar sina barn från vetskap om det stigma som kan uppstå i mötet med andra. De blir därmed omedvetna ”passers” i samhället (Goffman 1963/1990: 113, 120). Detta är fallet för Sara, åtminstone indirekt i och med att hennes pappa vägrade acceptera sin dotter som funktionshindrad. Det är då van-ligt att personen kommer till insikt om stigmat vid skolstarten, när hon
en ordning. […] Det som befinner sig mittemellan, det tvetydiga, det sammansatta” (Kristeva 1995: 200). Abjektionen inbegriper en dubbel rörelse: subjektet fascineras av objektet och dras till det, för att sedan fyllas av vämjelse eller rädsla och stöta bort det. Hughes (2009) menar att begreppens styrka ligger i blottläggandet av fantasin om den normala, ideala kroppen som endast existerar med hjälp av tvättning, träning och undertryckande. Medan teorin om den personliga tragedin kan förklara medömkan, kan emotioner som vämjelse och rädsla, som också färgar relationen mellan perso-ner med och utan funktionsnedsättningar, teoretiseras med hjälp av abjektet (Hughes 2009: 408). Begreppen är dock sällan använda inom disability studies och behöver utvecklas i framtida forskning.
eller han börjar bli intresserad av det andra könet eller när det är dags att söka arbete, påpekar Goffman – då personen blir varse stigmatiserings-processen (1963/1990: 46–47). För Sara var det i samband med skolstarten och den våldsamma interaktionen med de övriga eleverna som hon insåg att hon hade en funktionsnedsättning. Vid detta tillfälle blev hon (socialt konstruerad som) funktionshindrad.