Felicia, 28 år, behöver en ny rullstol och resonerar kring vad som är viktigt: Den ska vara lätt, i vikt, och att köra såklart. Och att man sitter bra. Man ska sitta bra men inte bekvämt. Alltså man ska inte sitta som i en fåtölj. Det som många har armstöd, hög rygg och nästan nackstöd. Det finns dom som behöver det, de ska ha det. Men där ser jag även en okunskap, i alla fall när jag var yngre, hos sjukgymnaster men framförallt arbetsterapeuten, kanske att, ”ja, du ska ha ryggstöd.” Alltså de gav inte personen en chans att känna efter. (Felicia, 28 år, intervju)
För Felicia är det rullstolens funktion, hur den är att hantera och dess komfort som är viktig. Men rullstolen, som är tänkt att öka användarens rörlighet, kan också främja passivitet om komforten blir alltför hög och rullstolen börjar likna en fåtölj. Felicia uttalar sig i generella ordalag, och
förhåller sig kritisk till arbetsterapeuter som hon menar ibland av ren okunnighet föreslår allför bekväma rullstolar och dessutom inte är lyhörda för framför allt de yngre användarnas behov. Hon ansluter sig därmed till den kritik som finns inom funktionshindersrörelsen och disability studies av hur professionella inom medicinska och sociala institutioner skapar och förvärrar beroende och passivitet bland människor med funktionsnedsätt-ningar (Thomas 2007: 97).
När Julia, 26 år, talar om sin nuvarande rullstol blickar hon även till-baka till den tid då hon var nyskadad:
Hur ser du på rullstolen? Du har den och sedan så har du en träningsrullstol.
Mm precis. Det är ett hjälpmedel som jag märker av när det är snö ute, annars tänker jag inte så mycket på den. […] Jag tänker inte att den finns. I början tyckte jag inte om den, men nu tycker jag om den.
Fast du hade hellre haft en sådan som väger 2,1?
Ja, just det ja, men det är ju bara för att man ska vara cool, det är ju vik-tigt vilken image man har liksom på sin stol så man inte kommer med ett schabrak. Utan att man har en snygg stol, det är ju viktigt.
Så då har den den betydelsen? Att den ska vara cool?
Ja, det är klart att den ska vara snygg! Jag har ju silvernav här, [ohörbart] det är inte många som har silvernav till exempel (skratt). Det är viktigt va. Lite slimmad, lite, ja, lite fina däck här. Ja, men det är viktigt.
När du valde den här stolen så fanns det sådana krav?
Ja, absout, jag skulle aldrig... ja, gud ja, jag skulle aldrig ha en stol som var ful. Det är ju klart. Det är ju ändå en del av mig som jag har med mig hela tiden. (Julia, 26 år, intervju)
Som nyskadad tyckte inte Julia om sin rullstol. Nu beskriver hon rullsto-len som ”en del av mig” som hon tycker om men inte tänker på att hon har med sig. Den har med Merleau-Pontys ord upphört att vara ett före-mål för Julia, och ”ger sig [bara] till känna vid en kroppslig ansträngning” (1945/2006: 108). Först när hon hindras i sin framfart påminns hon om den. Utseende och image är viktigt när Julia väljer rullstol. Lättviktsstolen är främst åtråvärd för att den är ”cool”, inte för att den är lätthanter-lig. Silver, slimmad form och fina däck är vad hon vill ha. För Julia står ”schabraket” som det negativa exemplet. Liksom fåtöljen frammanar det bilden av något tungt, otympligt och svårflyttat, vilket stämmer dåligt överens med deras vältränade kroppar.
Även 22-åriga Susanne berättar i sin videodagbok att hon hade svårt att acceptera ny teknologi som var kopplad till kroppen när hon var nyska-dad. Hon erbjöds en ståstol efter olyckan förklarar hon, samtidigt som hon med handkamera visar ståstolen och hur den fungerar: ”Direkt efter olyckan så hade jag en sådan här också men då vägrade jag sitta i den. Så den lämnade jag tillbaka”. Nu har hon dock hört av sig till kommunen och fått en: ”Det är jättebra för mina muskler att få sträcka ut riktigt!” Goffman menar att människor som utsätts för stigmatiseringsprocesser först då de är äldre, exempelvis om de förvärvar en funktionsnedsättning, kan få problem med att omdefiniera sin identitet, och inledningsvis känna ogillande inför sig själva (1963/1990: 48). Kanske symboliserade hjälpmedel skillnad, passivitet och beroende för Julia och Susanne innan olyckorna, och när de själva plötsligt behövde dem tyckte de illa om dem. Den icke funktionshindrade blick de tidigare vänt mot de Andra i rullstol, vändes plötsligt mot dem själva och deras hjälpmedel. Med tiden har dock vanan, det vill säga den kroppsliga kunskap Merleau-Ponty (1945/2006: 108) beskriver, lett till att Julia har införlivat rullstolen som en del av henne själv och till att Susanne har accepterat ståstolen. Då hjälpmedlen på detta sätt blir en förlängning av deras kroppar blir också deras utseende och funktion desto viktigare.
Detta är än mer tydligt då Maria i videodagboken snurrar runt med rullstolen framför kameran för att visa mig den:
Det är min favoritrullstol någonsin […] Den är fruktansvärt fin. Den är
jättehärlig! Den är lätt och den är så lätt att manövrera och den är skitsnygg!
[…] (vrider ned kameran och svänger från sida till sida för att rullstolen ska synas) Den är sportig på ett… snyggt sätt. Jag brukar inte gilla det ordet ”sportig” annars, men… […] Den är snygg för att… det är inte stolen man ser när man ser mig. Utan det är liksom… mig. Precis så som det ska vara. Ja, jag blev, det var kärlek vid första ögonkastet (kommer nära kameran med ansiktet). […] Det finns plats för förbättringar det gör det absolut, men, ja. I’m in love helt enkelt. (Maria, 17 år, videodagbok)
Min tolkning är att Marias uttryck av kärlek till sin rullstol är del av en medveten strategi mot medömkan. Hon menar, vilket jag återkommer till i nästa kapitel, att den person som får medömkan samtidigt görs under-lägsen. Genom att tala om sin rullstol som snygg och genom att hävda att ”det var kärlek vid första ögonkastet”, motsätter hon sig synen på hennes rullstol som ett tecken för skillnad och personlig tragedi. Maria framhåller också att den nya rullstolen lyfter fram henne som person, inte som
till-hörig kategorin rullstolsburna. Maria vänder alltså helt på resonemanget – den teknologi som sägs definiera människor med funktionsnedsättningar blir istället en resurs för det motsatta.