På lägret utfördes deltagande observationer från morgon till kväll. Jag förde fortlöpande fältanteckningar i en dagbok och bar med mig en MP3-spe-lare i fickan som jag enkelt kunde ta fram för att spela in samtal och
1 Sociologen R. W. Connell (2003) menar att forskning rörande könsskillnader snarare borde benämnas forskning om könslikheter, då överlappningen är stor mellan mäns och kvinnors fysiska kännetecken, egenskaper och personlighetsmönster. Fysiska skill-nader förändras också med ålder. Bland barn och äldre är likheterna mer påtagliga
ställa frågor vid exempelvis matbordet eller vid kanten av idrottshallen. Jag gjorde videoupptagningar för att fånga kroppsspråk och snabba dialoger. Deltagande observationer gjordes även vid en nationell friidrottstävling och tre internationella handikappidrottstävlingar, samt vid en prova på- och informationsdag i samband med Paralympics 2008. Jag följde fram-förallt matcher i bordtennis, rullstolsbasket och kälkhockey, men också rullstolsrugby och innebandy. Även vid dessa förde jag anteckningar.
Totalt utfördes tio intervjuer med unga kvinnor i åldrarna 15–28 år, varav tre vid lägret. Intervjuerna varade mellan 30–80 minuter, merparten runt en timme. För en kort presentation av deltagarna, se appendix ett. Vid lägret gjordes även intervjuer med tre pojkar, 10–15 år, och mer eller mindre informella intervjuer med fem ledare och volontärer.
En videokamera och ett lättviktsstativ lånades ut under cirka två måna-der till tre av de intervjuade, som gjorde en videodagbok varmåna-dera. Video-dagböckerna är mellan 83 och 107 minuter långa.
Urval
Studiens deltagare utövade kälkhockey, rullstolsbasket, ridning eller bordtennis. Situationen inom lagidrotterna för idrottare med nedsättningar skiljer sig från hur det ser ut för idrottare utan funktions-nedsättningar, då renodlade damlag är mycket sällsynt. Oftast är kvinnor hänvisade till mixade lag där de tillhör minoriteten. Jag valde att inkludera såväl lagidrotter – för att fånga denna inom handikappidrotten speciella situation – som individuella idrotter i studien. Några av de intervjuade utövade ytterligare sporter, som simning eller rullstolsdans. Följaktligen är dessa idrotter inkluderade i de fall de diskuterades under intervjuerna eller i videodagböckerna.
Inför lägret hade jag ett möte med en av arrangörerna på det regionala handikappidrottsförbundet och fick adressuppgifter till de deltagare som hade enbart fysiska funktionsnedsättningar. Efter lägret kontaktade jag handikappidrottsföreningar och fick telefonnummer till lagidrottstränare, som i sin tur gav mig telefonnummer eller mailadresser till samtliga unga kvinnor i de aktuella åldrarna i deras lag. Via en intervjuperson, som även arbetade som ledare för en tjejgrupp inom en handikappidrottsförening, fick jag kontakt med ytterligare en intervjuperson. Ledaren fungerade på så sätt som en gatekeeper. Jag vet inte om detta var den enda unga kvinnan
i den aktuella åldern eller om ledaren gjorde ett urval utifrån vem hon tyckte vore lämplig.
När jag gjorde urvalet till videodagböckerna var syftet att få en sprid-ning rörande klass, medfödd eller förvärvad funktionsnedsättsprid-ning, grad av funktionsnedsättning samt strategier som uppkommit vid intervjuerna. Att tre av totalt tio intervjupersoner gjorde videodagböcker gör givetvis att de är flitigare citerade i min analys.
Metoder
Deltagande observation
Anledningen till att jag i den första pilotstudien valde just ett läger var för att jag då gavs möjlighet att få en initial förståelse för fältet och ”den lokala jargongen, de lokala rutinerna och maktstrukturerna” (Kvale 1997: 92). Genom att observera, med papper och penna, MP3-spelare, videokamera eller innebandyklubba i hand gavs jag tillfälle att bekanta mig något med de unga intervjupersonerna innan jag började intervjua. En av de yngre pojkarna ville gärna bli filmad då han spelade bordtennis, och efteråt ville han se på videomaterialet.2 Vid observationerna dök nya frågor upp som jag förde in i den intervjuguide som jag hade förberett innan lägret.
Observationerna har i denna studie också främst kommit att fungera som ett medel för att sätta mig in i fältet, och det av praktiska skäl. Dels fanns det inga flick- eller damlag, dels idrottade deltagarna i studien i olika föreningar som var geografiskt spridda, vilket gjorde det svårt att följa dem under en längre tid. I många av de matcher jag observerade efter lägret deltog endast män, och detta material används inte i analysen. Det avslutande analyskapitlet, som behandlar de unga kvinnornas erfaren-heter av handikappidrottsrörelsen, inleds dock med ett längre utdrag ur fältanteckningarna.
Semistrukturerade intervjuer
Istället kom intervjuerna och videodagböckerna att bilda basen för analy-sen. För att uppnå en så avslappnad stämning som möjligt lät jag
intervju-2 Då jag någon dag efter intervjuerna visade videomaterialet för de yngsta pojkarna, som varit måttligt intresserade av att bli intervjuade, blev de genast mer engagerade och åtminstone lite mer talföra. Detta är en metod väl värd att utveckla i forskningsprojekt
personerna själva bestämma var intervjuerna skulle ske. Tre valde att ses i sin idrottsförenings lokaler, två i sina hem och två i en idrottsanläggning i samband med en tävling. Inledningsvis presenterade jag projektet, förkla-rade att materialet skulle anonymiseras, att de kunde välja att inte svara på frågor och att de när som helst kunde avbryta intervjun, allt i enlighet med informationskravet inom samhällsvetenskaplig forskning (Bryman 2011: 131, 137). Samtliga svarade ja på min fråga om det gick bra att spela in intervjun. Jag använde en intervjuguide med tematiskt ordnade frågor, se appendix två, men förklarade för de intervjuade att de kunde tala fritt och att guiden fungerade som checklista för att jag inte skulle glömma bort något. Avslutningsvis frågade jag dem om de hade något att tillägga. Efter varje intervju förde jag minnesanteckningar om var vi hade setts och om mina intryck från mötet. Intervjuerna transkriberades. Upprepningar och visst talspråk har tagits bort i citaten, dels för att underlätta läsningen, dels för att talspråk i skrift kan uppfattas negativt och framställa intervju-personerna i dålig dager (Kvale 1997: 158).
Videodagböcker
Nu får ni se hur jag går också, det är så här jag ser allting när jag går. Det vaggar. Man vänjer sig faktiskt. (Maria, 17 år, videodagbok)
Metodologiskt har jag försökt att utveckla ett sätt att fånga erfarenheter av funktionsnedsättningar utifrån mina deltagares ståndpunkt. Min bak-grund som konstnär – med foto, video och performance som främsta uttrycksmedel – bidrog till att jag valde att använda mig av visuell metod, ett fält som annars är tämligen outforskat inom sociologin (Harrison 2002: 856; Holliday 2000: 504). Ett syfte med användandet av videodag-böcker som metod för datainsamling var att utöka deltagarnas autonomi gentemot mig, forskaren. Videodagböckerna gjorde det också möjligt att erhålla en annan typ av data än om jag enbart hade gjort kvalitativa inter-vjuer. Kroppsspråk och ansiktsuttryck kunde fångas. Sociologen Catherine Kohler Riessman lyfter fram de möjligheter visuella metoder ger att sätta sig in i hur deltagarna ser på omvärlden, och att förmedla deras känslor: ”Visual representations of experience – in photographs, performance art, and other media – can enable others to see as a participant sees, and to feel” (2007: 142). I videodagboksklippet varifrån citatet ovan kommer, gungar bilden från sida till sida i jämn takt, och betraktaren får chansen att bokstavligen betrakta världen ur Marias synvinkel. Blickar, en rynkad
panna, en gestikulerande hand eller ett ändrat avstånd till kameran kan förmedla ett förändrat känsloläge och stärka eller motsäga en tolkning. I denna studie har jag valt att inte ha med bildmaterial utan endast redovisa analysen av scenerier, interaktionen med andra, kroppsspråk och mimik i text, för att bevara deltagarnas anonymitet. Detta arbetssätt ställer krav på forskarens förmåga att översätta bildanalysen i text. Just representationen av rörligt visuellt material i en analys är något som kan utvecklas i fortsatt forskning.
Jag sände förfrågan om de vill göra videodagböcker via e-post för att ge dem en chans att tänka över sina svar i lugn och ro. Medan intervjuerna framför allt berörde deltagarnas relation till fysisk aktivitet, deras kroppar och fysiska kapacitet, hade videodagböckerna ett bredare syfte. De ombads att filma sitt vardagsliv som om de skulle visa det för en främling. I min förfrågan skrev jag: ”Du kan hålla kameran riktad mot dig själv, använda dig av stativet eller be någon annan filma dig. Du får filma det du har lust, det du tycker är intressant och som du vill visa för andra”. Jag poängterade att jag inte hade någon tidigare erfarenhet av att arbeta med videodag-böcker och att jag därför var intresserad av deras reflektioner. Alla ställde ytterligare frågor via e-post efter min initiala förfrågan. Vi diskuterade både via e-post och när vi sedan sågs för att finna lösningar rörande frågor som vad de skulle filma, vem som kommer att se det inspelade materialet och i vilken form och var vi skulle mötas för återlämnandet av kameran.
Då de på detta sätt fick en möjlighet att själva bestämma vilka erfaren-heter de ville förmedla och på vilket sätt, framkom ämnen som jag inte tagit upp eller hade behandlat flyktigt vid intervjuerna. Frågan om vilken diagnos eller skada de hade sparade jag till slutet av intervjun, för att visa att jag såg dem som individer vars identitet bestod av en mängd olika aspekter, varav diagnosen bara var en del. Men i videodagböckerna talar alla tre om operationer, om hur diagnosen påverkar deras vardags-liv, utseende, om smärta, om hur gående eller rullstolskörande sliter på kroppen och om komplikationer som upprepade urinvägsinfektioner. Två tog upp erfarenheter av kontakterna med vården och Försäkringskassan. Även mediernas representation av människor med funktionsnedsättningar behandlades, som vi såg i kapitel två, i ett par av videodagböckerna. Min tolkning var att dessa ämnen spelade stor roll i deltagarnas vardagliga liv, vilket ledde till en del nya frågor vid de sista intervjuerna och till att ana-lysen fick en något annan inriktning.
Även videodagböckerna transkriberades. För att försvåra identifiering av studiens deltagare har, i samtligt material, egennamn ändrats, namn på platser har tagits bort och i något enstaka fall har ytterligare detaljer änd-rats. Då det var få kvinnliga utövare inom kälkhockeyn har de intervjuade kälkhockeyspelarna fått uppgå i den större gruppen rullstolsbasketspelare. Då båda idrotterna är snabba och tuffa och kälke/rullstol kan vältas vid närkamper, bedömer jag att anonymiseringen inte påverkar analysen. Med dessa anonymiseringar gjorda, menar jag att de uppgifter som eventuellt skulle kunna upplevas som etiskt känsliga inte kan åsamka deltagarna skada på kortare eller längre sikt (Bryman 2011: 132–133).