Extreme Home Makeover, det är ett program som jag tycker hemskt illa om. [Det handlar ofta om] en familj som har ett jättekasst hus, och det är kallt och de har det trångt och de kan inte laga mat, och allra helst så är ju också någon av familjemedlemmarna skadade eller handikappade. […] De gillar att visa varandra hur goda människor de är, och hur mycket de gör för att ställa upp för varandra. Jag tycker inte det känns äkta. Det är gråtmilt och det är sentimentalt och familjemedlemmarna gråter och de hurrar när huset rivs och den handikappade får sin hjälp och hjälpmedel och blir så lycklig för att ”nu blir jag lite mer självständig”. Åhhh. Jag får rysningar, sår i öronen och uhh! […] Jag vänder genast taggarna utåt när det handlar om handikappade och hur synd det är om dem och hur duktiga de är och hur viktigt det är att dom får leva ett fullgott liv och sådär. Och hela det här vackra snacket […] Jag gillar inte att man ömkar folk. Att man tycker synd om dem. (Maria, 19 år, videodagbok)
Jag upplever att det oftast är tycka-synd-om-dokumentärer. Det är samma […] när man blivit intervjuad i tidningar och sånt. Nu begär jag alltid att
jag ska få läsa det innan de skickar det. För det står ju alltid såhär, innan man själv då har fått korrigera det så står det såhär ”Sara lider av XX”. Jag lider inte, jag lider ingenstans. Visst, jag har mina dagar när det är ett hel-vete liksom, men jag lider inte, jag har ett rikt liv ändå. […] Det är därför jag tycker det är så himla bra med Paralympics. Nu visas inte det så ofta, men där är det i stället ett jävlar anamma hela tiden. […] Jag som tittar på barnprogram och såhär nu med tanke på den lilla. […] För inte så länge sen så var det då om en pojke med [samma diagnos som Sara] faktiskt, så det var himla kul. Och man kände igen sig jättemycket. Han var väldigt positiv och så, jag blir så himla glad att få se det här. Han visade sina skenor då eller ortoser, sådana som jag också har när jag går ibland. Han berättade att han skulle opereras och han skulle göra de här undersökningarna som jag pratade om och som jag också har gjort. Men han var himla positiv. (Sara, 23 år, videodagbok)
Mediers representationer togs upp spontant i en intervju och i två av de videodagböcker som gjordes. Maria och Sara i citaten ovan vänder sig mot de realityserier och dokumentärer som visas i TV. De menar att dessa för fram en bild av människor med funktionsnedsättningar som lidande och tragiska offer, som tacksamt tar emot hjälp för att uppnå ett lyckligare och mer självständigt liv. Sara påpekar dock att det finns sällsynta men positiva undantag vid exempelvis rapporteringen från Paralympics och i barnprogram.
Jag kommer här att ta upp två studier av svensk public service-televi-sion: medieforskaren Karin Ljuslinders (2002) avhandling På nära håll
är ingen normal. Handikappdiskurser i Sveriges Television 1956–2000, och
mediaforskaren Marina Ghersettis (2007) studie som undersöker hur män-niskor med funktionshinder representeras i SVT:s nyhetsprogram under 2005–2006. I båda studierna framkommer att personer med funktions-nedsättningar inte deltar i egenskap av vanliga samhällsmedborgare, utan som (ofta anonyma) representanter för gruppen funktionsnedsatta och i frågor som rör just denna del av deras liv och identitet. I Ljuslinders material förekommer funktionsnedsättningar eller funktionshinder som ämne eller personer med funktionsnedsättningar relativt ofta i nyhets- och faktaprogram, medan det är ytterst sällsynt i humorprogram, frågesporter eller dokusåpor. Totalt sett har sedan 1975 andelen program och inslag av denna typ legat runt ringa 1,8 promille, att jämföra med 0,7 promille enligt Ghersettis studie. Flertalet program har ett medicinskt, individua-liserande perspektiv på funktionsnedsättningar och funktionshinder. I de fall då ett socialt perspektiv lyfts fram handlar det om samhällets ansvar
för fysisk och teknisk tillgänglighet till offentliga miljöer (Ljuslinder 2002: 144).
Ljuslinder påpekar att det ofta är experter utan egna funktionsned-sättningar, som vårdpersonal, politiker eller anställda inom socialtjänsten, som uttalar sig, medan personen med funktionsnedsättningen förblir en anonym illustration (2002: 71). Om de själva kommer till tals svarar de på intervjuares frågor. Endast vid en handfull tillfällen under hela under-sökningsperioden ges personer med fysiska funktionsnedsättningar möj-lighet att själva berätta om sina erfarenheter eller föra sin talan – de med psykiska funktionsnedsättningar talar aldrig fritt (Ljuslinder 2002: 95).
Kroppen är central i framställningarna och ges enligt Ljuslinder en sym-bolisk betydelse:
Den fysiska kroppen tenderar att tjäna som index för hela personen. Hela människan med sin personlighet, sina karaktärsdrag, sina mentala förmågor och sitt fysiska utseende, betraktas på samma sätt som den funktionsnedsatta kroppen, som ofullständig, ofullkomlig, onormal (Ljuslinder 2002: 117). Redan i programmens titlar eller påannonseringar lyfts kroppens till-stånd fram. Men medan den manliga kroppen visas naken i sovrum och badrum döljs den kvinnliga kroppen (Ljuslinder 2002: 112). Män med-verkar generellt oftare än kvinnor och i aktiviteter som riktar sig ut mot samhället, medan kvinnor skildras i hemmet. Detta kan i förstone tolkas som ett konserverande av en traditionell femininitet, men då kvinnor med funktionsnedsättningar ofta har förnekats möjligheten att bli hustru eller mor kan det tyckas bra att de skildras i dessa situationer (Ljuslinder 2002: 74–75). Kvinnornas sexualitet osynliggörs i större grad än männens och under hela perioden förkommer inte något program som behandlar kvinnors specifika situation (Ljuslinder 2002: 132–134). Ljuslinder fram-håller att normalitetsuppvisningar är centrala i berättelserna. Det normala markeras genom den biologiska, hela kroppen och genom förmågan att försörja sig själv, det vill säga att ha ett arbete. Genom ett fokus på deras ansträngningar att uppnå det normala, och på vad de inte klarar av i för-hållande till en hegemonisk normalitetsdiskurs, leder detta paradoxalt nog till att personer med funktionsnedsättningar konstrueras som avvikande, som de Andra (Ljuslinder 2002: 100).
I båda studierna framkommer att den bild av människor med funk-tionsnedsättningar som förmedlas är stereotyp, det vill säga att vissa egen-skaper lyfts fram på bekostnad av andra. Ghersetti (2007) understryker att
nyhetsinslagen ofta har en negativ utgångspunkt, karaktäriserad av hopp-löshet, ohälsa, problem eller utanförskap. Personer med funktionsnedsätt-ningar framställs som svaga, passiva och hjälplösa offer. I de sällsynta fall då de kommer till tals medverkar de i egenskap av privatpersoner – endast undantagsvis uttalar de sig som företrädare för det offentliga livet (Gher-setti 2007: 38). Gher(Gher-setti påpekar dock att sportnyheterna ger en delvis annorlunda bild. Inslagen är mer positiva och behandlar oftast namngivna individer eller lag (2007: 24). I Ghersettis material är offerstereotypen vanligast, därefter kommer hjälten som är mest frekvent i sportnyheterna. Dessa stereotyper är också de som lyfts fram av deltagarna i min studie i de båda citaten som inledde detta avsnitt. När medierna raporterar från Paralympics är det ”jävlar anamma” menar Sara, samtidigt som hon kom-plicerar bilden då hon påpekar att medierna tenderar att framställa henne som ett offer när de skriver om hennes egna framgångar. Kämpen är den tredje vanligaste stereotypen, och återfinns i inslag om fritid, kultur, nöje eller medier. Slutligen är skurken och antagonisten de båda minst vanliga (Ghersetti 2007: 32–33).
Ljuslinder utgår istället från stereotyperna hjältar, offer, skurkar och infantiler – där speciellt personer med psykiska funktionsnedsättningar framställs som omogna och okunniga barn. En intressant iakttagelse som Ljuslinder gör är det flitiga användandet av ordet ”trots” i hjälteberättel-serna. Trots sin funktionsnedsättning lyckas hjälten åstadkomma något som emellertid knappast hade rönt uppmärksamhet om personen i fråga inte hade haft funktionsnedsättningen; som exempelvis ha en anställning, eller, i vissa fall, något som är ovanligt och svårt men som ses som en ännu större bedrift när den utförs av en person med en funktionsnedsättning (Ljuslinder 2002: 120).
Litteraturvetaren Robert McRuer (2006) menar att en ny, förändrad och mer flexibel diskriminering av människor med funktionsnedsättningar (och homofobi, något som inte behandlas här) har växt fram. Skillnad och tolerans är två hyllade begrepp inom nyliberalismen. Då homosexuella och personer med funktionsnedsättningar under 1960- och 70-talet demon-strerade för sina rättigheter i USA synliggjordes det tidigare naturaliserade funktionsfullkomliga, heterosexuella subjektet. Detta subjekt hamnade då i en kris, som enligt McRuer hanterades genom att en flexibel tolerans uppvisades. Heterosexuella människor utan funktionsnedsättningar samar-betar numera med människor med funktionsnedsättningar ”in a discursive climate of tolerance”, i vilket de senare dock har att anpassa sig (McRuer
2006: 18). I samtida kulturella representationer är människor med funk-tionsnedsättningar inte längre öppet objektifierade freaks och situationen kan därför tyckas ha förbättrats. Men, påpekar McRuer, de är fortsatt visuellt och narrativt underställda eller helt utraderade (2006: 28). Detta bekräftas av Ghersettis och Ljuslinders studier.
Under senare år har svensk public service-television sänt hela tre serier som samtliga handlat om människor med funktionsnedsättningar: doku-mentärserierna Köping Hillbillies (april till juni 2010) och En andra chans (augusti till oktober 2011) samt realityserien Mot alla odds (januari till mars 2012). Att göra en medieanalys av dessa faller utanför denna avhandlings ram, men man kan konstatera att mycket av det Ljuslinder och Ghersetti tar upp återfinns i dessa serier. Det är deras funktionsnedsättning som gör att de medverkar i SVT och det är följaktligen den delen av deras identitet som lyfts fram – oberoende av kön, klass, etnicitet eller sexu-alitet. De är privatpersoner och filmas och intervjuas av personer utan funktionsnedsättningar. De framställs som hjältar men dramaturgin och normalitetsuppvisningarna är uppbyggda kring ordet ”trots” – trots skador och funktionsnedsättningar spelar de rullstolsrugby (Köping Hillbillies), skaffar arbete, partners och barn (En andra chans) eller tar sig 150 mil från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia (Mot alla odds). Ett helt nytt inslag i SVT:s historia är dock barnprogrammet
Bolibom-pas Lovisa Söderberg som sedan 2011 är den första programledaren i det
ordinarie TV-utbudet som har en synlig funktionsnedsättning. Söderberg representerar inte gruppen personer med funktionsnedsättningar och hennes funktionsnedsättning är inte heller ämnet för programmet, vilket gör henne unik.