I nästa videoklipp sitter Maria i en bil. Hon lutar huvudet mot nackstödet och i bakgrunden syns och hörs mamman, som lastar in de nya hjälpme-del som Maria fått. Hon talar med låg röst, mycket svagare än hon brukar: Mamma och Ingemar håller på och packar in. Och jag sitter i baksätet. Här är mitt paket (vrider kameran så att det gipsade underbenet syns). Så ser det ut nu. Jag ville egentligen stanna på sjukhuset. Det är söndag och jag har varit här sedan i torsdags, men det är mycket lättare på sjukhuset. Där får man alltid allting gjort åt sig, och smärtstillande om man vill det också. (Maria, 19 år, videodagbok)
Maria blinkar långsamt och tittar knappt in i kameran. Det är enda gången hon visar sig ömklig, som hon säger. I slutet av klippet hör man mamman säga med hög röst till någon som befinner sig utanför bilden: ”Går det nu där? Jag får pröva. Annars får jag ta ut alltihop igen”. De nya hjälpmedlen är många och skrymmande, mamman får kämpa för att få in dem i bilen. Maria är mycket långt från den kapabla individ hon annars framställer sig som, vill gärna få ”allting gjort åt sig” och slippa smärtan. Efter klippet från hemresan dröjer det en tid innan Maria plockar fram videokameran igen:
Det är snart två veckor sedan jag filmade sist. Men jag… Jag tappade stinget efter operationen. Jag har verkligen varit ganska nere faktiskt om man ska vara helt ärlig. […] Att inte kunna gå, det gör en enorm skillnad. Verkligen. Och det har jag aldrig riktigt förstått tidigare, hur lyckligt lottad jag faktiskt är som kan gå överhuvudtaget. (Maria, 19 år, videodagbok)
Nu är Maria sminkad igen och ett leende anas under hela klippet. Maria får inte stödja på den nyopererade foten utan använder rullstol eller beta-stöd – ett stativ med fyra ben som hon kan beta-stödja sig på när hon hoppar fram på ett ben. Men dessa kan hon inte använda i skolan, som ligger i en k-märkt byggnad. Maria förklarar: ”k-märkt betyder alltså att man inte får ändra på, på den. Så de får inte lägga till några hissar eller några sådana där grejor. Och det är ganska bra med trappor i den lite överallt såhär bara för att det är fint”. Hon har talat med skolans rektor, men inte fått något gensvar: ”Det är bara det att jag önskar att han kunde hjälpa till lite mer än vad han gör”. Hennes mamma har en idé om varför hon inte har fått hjälp: ”Mamma sa någonting om att hon tror att hade jag varit kille så hade jag fått hjälp direkt. Det kan säkert stämma”. Istället har Maria och hennes vänner fått lösa problemet själva och det är den lösningen som har gjort henne nedstämd:
Jag får bli buren överallt. Och det… äh alltså jag, man skulle kunna stå ut med det, och jag får ju, jag gör ju det. Men jag hatar det. Verkligen. Att… äh, jag vet inte men alltså. Man förlorar någonting på något sätt, när man inte kan ta hand om sig på det viset, när man får be folk att lyfta en, för att jag inte kan göra det. […] [Mina vänner] får hjälpa mig. Ett knep vi har det är att när vi har lektion på andra våningen så får jag lov att hänga mina armar så här över två styckens axlar. Min idé från början var att då kunde jag ju hoppa ett steg i taget så där. Men alltså första gången som vi gjorde på det viset så bara bar de iväg med mig. Och det var ju så klart mycket lättare än att jag hoppade steg för steg. (Maria, 19 år, videodagbok)
Inledningsvis har Maria ett litet leende på läpparna även här, vilket, liksom i klippet ovan, fungerar som en distansering från den negativa erfarenhet hon beskriver. Maria hade tänkt ut hur hon skulle kunna få hjälp så att hon kunde gå själv men blir istället buren. Hon ”hatar det. Verkligen”, men inser att hon måste finna sig i att bli buren eftersom det går snabb-are och lättsnabb-are för alla inblandade. Hon menar att hon förlorar något när hon måste be sina vänner om hjälp. Den tillfälligt förlorade kapaciteten, att hon inte kan förflytta sig själv, blir ett svårt avbräck för hennes känsla av autonomi – hon kan inte ”ta hand om sig”. Liksom vid operationen uttrycker Maria motvilja samtidigt som hon inser att hon måste accep-tera situationen. Marias funktionsnedsättning är, som för de flesta i mitt material, inte konstant utan vissa perioder är hon mer funktionshindrad, andra mindre. Garland-Thomson menar att så är fallet för det stora fler-talet individer med fysiska funktionsnedsättningar: ”The physical impair-ments that render someone ’disabled’ are almost never absolute or static; they are dynamic, contingent conditions affected by many external factors and usually fluctuating over time” (1997: 13). Både själva funktionsned-sättningen och den aktuella situationen påverkar hur hindrad Maria är, i detta fall hennes gipsade fot i kombination med en k-märkt byggnad och en rektor som enligt Maria inte har engagerat sig på det sätt hon hade hoppats på för att lösa hennes problem.
Maria upplever sin funktionsnedsättning som relativ, vilket framgår i följande citat: ”jag skulle nästan kunna gå så långt som att säga att i van-liga fall så är inte jag handikappad. Jag har lite problem att gå. För att nu när jag inte kan gå och jag inte får stödja på foten och jag är så beroende av alla andra, nu är jag handikappad, verkligen”. Maria, liksom flera av de andra deltagarna i denna studie, rör sig på en kontinuerlig skala och ser sig inte som funktionshindrad när hon ligger på sin ”normala” nivå, den hon är van vid. Merleau-Ponty (1945/2006) menar att kroppen består av två ”skikt”. Dels den habituella kroppen, som är den vi är vana vid, dels den aktuella kroppen, vilket är vår nuvarande kropp. Trappan i skolan är hanterlig för Marias habituella kropp, men inte för den aktuella krop-pen som för närvarande inte kan hantera den. Trappan har ”upphört att vara hanterligt för mig och blivit något hanterligt i sig” (Merleau -Ponty 1945/2006: 32–33).
Det är också tydligt att Marias funktionshinder är beroende av kontex-ten; av vad hon gör och var hon gör det. Om hon hade gått på en skola med hiss hade hon klarat sig själv. Maria berättar inte vilka idéer hon hade
när hon talade med rektorn, men det är möjligt att de tillsammans hade kunnat lösa problemet om viljan funnits. Om Marias mamma har rätt i sitt antagande spelar även Marias kön in: hade hon varit en ung man så hade hon fått hjälp till oberoende.