Hannas syn på den egna kroppen har förändrats genom åren, från barn-domens obekymrade kropp vars skrubbsår vittnade om ett aktivt liv, till högstadietiden då Hanna får ätstörningar och döljer sin kropp:
Simma går inte alls fort för mig. Jag mådde jättedåligt dels för att jag behövde visa hela min kropp då. Då syns det. Jag gick ofta i långärmade tröjor som går ned så över handen och så. Där vart jag ju helt blottad. Så jag var aldrig med [på simlektionerna]. Normalt sett kan man ju tycka att en idrottslärare kan ifrågasätta och prata med eleven om varför den inte är med och… ”Kan vi göra något annat istället?” Jag förstod ju att det var viktigt att man skulle kunna simma. Det kunde jag ju. Jag hade tagit de här
[simmärkena]. Men det gjorde jag privat, tillsammans med mamma och pappa. (Hanna, 25 år, intervju)
Simning är en aktivitet där, liksom vid ombytena i omklädningsrummet och duschandet efter lektionerna, kroppen blir synlig. Hanna använder sig av ”passing” (Goffman 1963/1990: 92) som strategi då hon undviker att blotta ”det”, det vill säga hennes funktionsnedsättning, för andras blickar. Hon undviker också att visa hur hon simmar, det vill säga lång-samt. Samtidigt betonar hon att hennes kropp är kapabel: hon tar sina simmärken. Hanna har ett förslag på hur undervisningen hade kunnat bli bättre. I likhet med Ingela efterfrågar Hanna en dialog med lärarna i idrott och hälsa, i vilken hon själv kan bidra genom att berätta om sina förutsättningar och komma med förslag. Idén liknar det positiva exempel Maria tog från sitt gymnasium, då Marias kunskaper och erfarenheter togs tillvara av läraren. Denna typ av kommunikation menar Asbjørnslett och Hemmingsson var avgörande för om eleverna i deras studie kände sig delaktiga eller ej (2008: 158). En sådan dialog hade också kunnat ge dessa unga kvinnor det erkännande som enligt Beauvoir krävs för att individen inte ska hindras i sina projekt (1949/2008: 193–194). Men Ingela upplever att vare sig grundskoleläraren eller gymnasieläraren hade viljan att sätta sig in i hennes situation, och Hannas idrottslärare ställde aldrig frågan om varför hon inte deltog.
Som vuxen har Hannas syn på kroppen åter förändrats, till dagens återvunna självförtroende:
Har det påverkat dig mycket att du valde att idrotta? Jag tänker både fysiskt och psykiskt.
Ja, det är ju här jag har mitt stora självförtroende. I den fysiska aktiviteten så lär jag känna min kropp. Vad är möjligt, hur långt kan jag gå, hur mycket bättre kan jag bli. Kollar jag på filmer från när jag var liten så haltar jag jättemycket. Nu haltar jag inte mycket. Jag vill tänja på gränserna hela tiden också. Jag förstår att det finns en gräns, som är lägre än andras gränser. Men det måste gå att tänja på den. (Hanna, 25 år, intervju)
Nu är inte längre den egna kroppens synbara avvikelse från normen i fokus. Kroppen är istället något hon genom idrotten kan lära känna. Hon har ett i det närmaste experimentellt förhållningssätt till kroppen då hon frågar sig vad som är möjligt och sedan testar det. Hon vet att hon har fysiska begränsningar, men tänjer på kroppens gränser och noterar
fram-steg. Framför allt är det inom idrottsutövningen hon har sitt ”stora själv-förtroende”.
När 19-åriga Sara under intervjun berättar om mobbingen i skolan frågar jag henne om hon tycker att lärarna hanterade situationen bra. Sara menar hon att hon inte kan klandra skolan:
För jag sa ju inte så mycket heller när jag blev mobbad. Jag vågade inte säga någonting. Så. Det är klart de inte ser det, men samtidigt så borde de kanske reagerat när jag inte var med på gympan så mycket.
Men hur gjorde du för att inte vara med på gympan?
Jamen, då var man ju smart nog att säga: ”nämen det här klarar inte jag på grund av mitt handikapp”. Och det kan man ju tycka på ett sätt, visst nu utnyttjade jag det systemet. Men idag kan jag tycka att gympalärare bör veta så pass mycket om funktionshindrade, jag säger inte att de ska veta om alla, för det finns så pass många olika, men de bör ändå veta lite mer om vad det handlar om. För jag vet inte om det ligger inne i det de lär sig idag de som läser till gympalärare. Jag har ingen aning, men de borde nog haft mer koll egentligen. (Sara, 19 år, intervju)
Sara kopplar mobbingen till lektionerna i idrott och hälsa och menar likt Hanna att lärarna borde ha reagerat eftersom hennes deltagande var lågt. Sara skyllde på sin funktionsnedsättning för att slippa vara med. Samtidigt kritiserar hon lärarna som hon tycker borde ha haft grundläggande kun-skaper om olika funktionsnedsättningar, och jag tycker mig ana att Sara trots allt hade velat vara med.
I både Marias och Hannas citat finns den icke funktionshindrade blicken närvarande. Maria beskriver hur övriga klassen samfällt vänder sig om och tittar på henne när läraren sagt till henne att göra på ”sitt lilla vis”. Hanna vill inte delta i simlektionerna eftersom hon då måste blotta sin kropp för andras blickar. Hughes menar att den funktionsfullkomliga blicken tror sig vara ”ren” och neutral (1999: 164). När klasskamraterna stirrar på Maria och Hanna är det sannolikt att de uppfattar det som att de endast registrerar det avvikande, medan det i själva verket är deras stirrande som konstruerar dem som avvikande (Garland-Thomson 1997: 26; Hughes 1999: 165). Jag tolkar lärarens förringande som en form av nedlåtande medömkan. Synen på människor med funktionsnedsättningar som tragiska ligger bakom denna emotion.