Kroppen tycks ständigt vara till besvär. Den förleder filosofens tankar och lockar den religiöse till synd. Den är irrelevant i det samhälleliga forsk-ningsfält den tidige sociologen mutar in. Feminister skyr den för att und-vika biologisk determinism och funktionshindersrörelsen för att undund-vika medikalisering. I föreliggande studie är kroppen central. Den är en källa till njutning och förtret: den är snabb och smidig, den ger upphov till smärta och läckage.
I det följande ansluter jag mig till de forskare som argumenterar för nödvändigheten i att inkludera kroppen inom såväl sociologi, funktions-hinderforskning/disability studies som inom feministisk teori.1 Då sociolo-gen Bryan S. Turner drar upp riktlinjerna för en kroppens sociologi menar han att den har att förhålla sig till: (1) kroppen som del av både natur och kultur; (2) den skarpa gräns som ofta dras mellan själv och kropp i
1 För inkluderandet av kroppen inom ovan nämnda fält samt om filosofi och religion se exempelvis Susan Bordo 2004: XXI; Michel Foucault 1982/2000; Bryan S. Turner 2008: 5–6, 18–19; om postmodern feminism se Bordo 2004: 227–229; om klassisk sociologi och den könade dikotomin mellan kropp/medvetande och de följder den fått för feministisk sociologi se Lisa Adkins 2004: 142–143; om klassisk sociologi se Turner 2008: 33–35; om funktionshinderforskning se Liz Crow 1996; Claire Edwards och Rob Imre 2003; Edward Hall 2000; Bill Hughes och Kevin Paterson 1997.
sociologisk teori; (3) kroppen som central i politisk kamp och slutligen (4) distinktionen mellan individens och befolkningens kropp (2008: 40–41). Min argumentation utgår från de tre första av Turners punkter.2
För det första skapas kroppen i skärningspunkten mellan det biologiska och
det kulturella (Bordo 2004: 35–36; Hughes och Paterson 1997: 336; Turner
2008: 40). Vid ryggmärgsbråck följer fysiologiska komplikationer som olika grader av förlamning, försvagade muskler och nedsatt känsel i nedre delen av kroppen, svårigheter att tömma blåsa och tarm, samt risk för att ryggmärgsvätska samlas i huvudet. Men dessa fysiologiska komplikationer kan endast förstås med hjälp av kulturellt skapade idéer om exempelvis kroppar som behöver hjälpmedel för att förflytta sig eller för att tömma urinblåsan. Det kan röra sig om idéer om vid vilka åldrar dessa tillstånd inträffar, hur konsekvenserna av tillstånden bör hanteras eller var de som har dessa tillstånd brukar eller bör befinna sig. Kanske knyts de till åldrade eller sjuka kroppar som befinner sig på vårdhem eller sjukhus? Wendell påpekar att medan starka, presterande och produktiva kroppar associeras till det offentliga, associeras funktionsnedsatta, svaga, sjuka, gamla och döende kroppar till den privata, fördolda sfären (1997: 266). Därtill finns konkreta inslag av kultur mer eller mindre sammanlänkade med kroppen som rullstolen, katetern eller den shuntslang som opereras in för att avleda vätska från hjärnan till bukhålan. De blir en del av kroppen, vad filosofen Maurice Merleau-Ponty kallar ”en utvidgning av den kroppsliga syntesen” (1945/2006: 118). Dikotomin mellan å ena sidan biologi, (kvinnlig) kropp, begär och det ociviliserade och å andra sidan kultur, (manligt) förnuft och det civiliserade överskrids på så sätt i kroppen.
För det andra är det omöjligt att skilja kropp från själv eller medvetande. Inom den tidiga sociologin var självets relation till samhället den cen-trala frågeställningen. Den sociala aktörens kropp sågs inte som intressant (Turner 2008: 34–35). Turner menar att det ofta har gjorts en skarp dis-tinktion mellan själv och kropp i sociologisk teori, något som förstärkts inom den symboliska interaktionismen (2008: 35, 41). Exempelvis Erving Goffman beskriver hur kroppen stör interaktionen mellan individer på mikronivå – genom kroppsutsöndringar, snubblande eller olika typer av
2 Anmärkningsvärt är att i Turners The body and society, ett standardverk inom kroppens sociologi, återfinns vare sig ”disability” eller ”impairment” i bokens index i den tredje reviderade upplagan från 2008. I Handbook of Disability Studies (2001) bidrar dock
funktionsnedsättningar – och hur självet genom disciplin, kontroll och försiktighet kan hantera och förebygga störningar (1959/2004, 1963/1990). Men Turner påpekar att framställningen av självet alltid görs genom krop-pen och att denna framställning tolkas socialt. Goffmans sociologi skulle kunna ses som ”not the study of the representation of the self in social gatherings but the performance of the self through the medium of the socially interpreted body” (Turner 2008: 41). Åtskillnaden mellan kropp och själv görs även inom delar av disability studies, där den skarpa dis-tinktionen mellan funktionsnedsättning och funktionshinder leder till ”a disembodied subject, or more precisely a body devoid of history, affect, meaning and agency” (Hughes och Paterson 1997: 329). Uppdelningen mellan själv och kropp kan överbryggas genom idén om förkroppsligande.
Det tredje argumentet rör kroppens centrala position i politisk kamp. Det finns förvisso rent fysiologiska skillnader mellan kvinnor och män eller fysiologiska tillstånd som ryggmärgsbråck, men begreppen könsiden-titet och funktionsnedsättning och dess innebörder är kulturellt skapade, historiskt föränderliga och föremål för politisk kamp (Turner 2008: 40). Detta blev tydligt då den andra vågens feminism i slutet av 1960-talet politiserade kvinnors kroppar och synliggjorde hur de konstrueras socialt och kulturellt (Bordo 2004: 16–18) och i de något senare diskussionerna inom funktionshindersrörelsen och disability studies rörande kroppens betydelse. Den andra vågens feminism uppmärksammade den betydelse reproduktion, sexualitet, socialisering av barn och skönhetsideal har för kvinnors underordning, och dåtidens feministiska slogan myntades: ”det personliga är politiskt” (Hanisch 1969; J. Mitchell 1971: 101; Redstockings 1969). Under 1970-talet visade filosofen och idéhistorikern Michel Fou-cault på kroppens historicitet (Bordo 2004: 17; FouFou-cault 1976/1980; Turner 2008: 37), vilket fick stor betydelse för feministisk teoribildning. Enligt aktivisten och funktionshinderforskaren Jenny Morris har feminismens framhållande av det personliga som politiskt legat till grund även för funk-tionshindersrörelsen, som visat att personliga erfarenheter av exkludering inte har sin grund i den fysiska funktionsnedsättningen utan i samhälleliga hinder (1996: 5).
Hur är det då möjligt att skapa ett sociologiskt teoretiskt ramverk som inte ignorerar den biologiska kroppen eller separerar den från kultur, med-vetande och politik? Nedan presenteras det fält jag funnit bäst lämpat för analysen av min empiri: det fenomenologiska. I detta ramverk ingår två kompletterande perspektiv på handlande. Genom filosoferna Maurice
Merleau-Pontys (1945/2006) och Simone de Beauvoirs (1949/2008) feno-menologier och filosofen Toril Mois (1997) tolkning av Beauvoir knyts handlandet till kroppen. Med hjälp av den politiska filosofen Lois McNays (2004) läsning av Pierre Bourdieus (1987/1990) ”det sociala rummets feno-menologi” kan dynamiken mellan strukturella begränsningar och indivi-dens utrymme för handlande förstås. Kapitlet avslutas med en diskussion kring de analytiska begrepp jag använder i avhandlingen.