Fascination och rädsla
Susanne, 22 år, var med om en trafikolycka när hon var femton år och är sedan dess rullstolsburen.
Det var en konstig tid. För det var ju precis vid femton år, det är då man ska ut och leva livet. Tonåren.
Vilken klass gick du då?
Det var slutet av åttan. Så det var precis en vecka innan skolavslutningen som det hände. Och det var en ganska, det var en stor olycka. Hela min familj var med. Och en dog. Och jag bröt ryggen då. (Susanne, 22 år, inter-vju)
Under de två månader då Susanne gör sin videodagbok tar det slut med Anders, hennes pojkvän sedan två år tillbaka. ”Jag ville liksom inte mer. Vi har gått fram och tillbaka till varandra i över ett år nu. Och skulle vi satsa nu så skulle vi satsa helhjärtat. Men precis som innan så satsade inte han helhjärtat.” Det är Susanne som gör slut, och nu tycks hon vara lättad: ”Nu handlar det om mig. Alltså nu, jag behöver liksom inte tänka på honom längre. Alltså så. Och det känns skönt. Jag kommer bry mig om mig själv nu och rå om mig själv och ta hand om mig själv.” Efter någon månad träffar hon en ny kille:
Det är lite skönt att det börjat på en ny kula igen och att man har träffat någon som gillar mig för den jag är och inte är rädd och (suck)… Han är inte rädd för rullstolen och han är nyfiken på livet som rullstolsbunden… Det är en härlig kille i alla fall (nickar). Så vi får se vad som händer. Han verkar i alla fall ha… Han har nog mer känslor än vad jag har. För det har bara gått som sagt tre veckor och… Jag vill glida fram (skratt). Och, vad jag känner av honom redan nu så är han en väldigt pang på kille. Men, som hans vänner har sagt, när han har berättat om mig… För hans vänner vet vem jag är tydligen, för han kommer härifrån trakterna. Så de hade ju sagt att jag kan kanske lugna ner honom. Jag vet inte hur jag ska tolka det (skratt). Men… det är väl kanske positivt då, om jag kan lugna ned honom. Han behöver tydligen lugnas ned. Det är kul i alla fall att vara ute på banan igen när det gäller att träffa killar och kärleken. (Susanne, 22 år, videodagbok)
Medan Sara i citatet ovan talar om sin kropps fysiska specificitet, lyfter Susanne implicit fram omgivningens förväntade reaktioner. Susanne vet att killar kan vara ”rädda för rullstolen” och hennes suck antyder någon
slags trötthet inför detta faktum. Den nya pojkvännen gillar dock henne ”för den jag är”, och tycks alltså se förbi funktionsnedsättningen. Samti-digt berättar Susanne att han är nyfiken på hur livet som rullstolsburen ter sig, vilket tyder på att han trots allt fäster viss uppmärksamhet vid Susan-nes funktionsnedsättning och rullstol. Kanske en viss fascination döljer sig bakom nyfikenheten? Möjligen är det så att vetskapen om att killar kan tycka att rullstolen är avskräckande gör att det känns extra bra att ha träffat en ny pojkvän, trots att hon känner mindre för honom än vad han gör för henne och såg fram emot att ”bry mig om mig själv nu och rå om mig själv och ta hand om mig själv”. Susanne har också en tydlig funktion i relation till pojkvännen: hans vänner förväntar sig att hon ska ”lugna ned” honom. Susanne vet själv inte hur hon ska tolka detta. Det skulle kunna handla om hennes personlighet, men också om idén om män som ”vildare” än kvinnor och om rullstolsburna kvinnor som extra passiva. Inom pedagogisk forskning är uppfattningen att pojkar är stökiga och kan lugnas ned av de mer mogna och ansvarstagande flickorna väl dokumenterad (Odenbring 2010: 118, 129). Susanne antar uppgiften med viss tveksamhet då hon förklarar att ”det är väl kanske positivt då, om jag kan lugna ned honom”.
Att hantera blickar
Julia, som är 26 år, blev rullstolsburen efter en trafikolycka. Även hon tar upp omgivningens reaktioner när hon berättar om sitt liv som nyskadad: Mycket där i början var att hävda sig, att visa att man fortfarande kunde. För att man behandlades på ett så otroligt annorlunda sätt än vad man gjorde innan man blev skadad. Att gå från 19-årig pingla till helt plötsligt, ja, du vet så här. Så att det var en jobbig period där i början. (Julia, 26 år, intervju) Julia understryker att hennes erfarenhet av omgivningen och dess reak-tioner på henne och hennes kropp har förändrats totalt efter olyckan. Som rullstolsburen måste hon hävda sig, det vill säga aktivt synliggöra sig själv. Hon förutsätts vara inkapabel – den kapacitet som enligt McRobbie (2007: 721) karaktäriserar den unga kvinnan i ett jämställt samhälle berör inte de som använder rullstol. Tidigare var hon en ”19-årig pingla” med en attraktiv kropp, men att vara en pingla i rullstol tycks vara en motsä-gelse. ”Pingla” beskriver hur andra ser på Julias kropp, en kropp som hon samtidigt är och ser på avstånd (Bartky 1990: 40). Nu har Julia istället helt plötsligt gått till att vara ”ja, du vet så här”. Vad detta innebär förklarar hon längre fram i intervjun:
Man får ju annan uppmärksamhet när man sitter i rullstol. Då får man utnyttja den. Man syns ju, och det utnyttjar jag till max.
Vilken sorts uppmärksamhet får du då?
Att man syns, både positivt och negativt. Men då får man liksom välja ska jag titta ned eller ska jag titta upp och visa att här är jag. […]
Kan du ge exempel på positiva och negativa reaktioner?
Ja, det är klart det finns negativa, det finns ju vissa folk som har inställ-ningen att man är dum i huvudet för att man sitter i rullstol. Vilket var väldigt jobbigt i början. Positiva är väl just det att man visar att man kan ändå. Man kanske märker att den här personen vet inte riktigt hur den ska reagera. Men här kommer jag, jag ler. Då märker man att ”wow” liksom, ”vilken tjej!”. Alltså att man kan dra folk till sig. Det är ju ganska många som tycker att det är kul också när de ser liksom... Bara man visar att man är som vem som helst fast man har sitt handikapp. (Julia, 26 år, intervju) Julia menar att hon är synlig på grund av rullstolen. Hon erfar och tvingas hantera den funktionsfullkomliga blicken (Garland-Thomson 1997: 26; Hughes 1999: 165). Garland-Thomson påpekar att funktionsnedsättningen reducerar kvinnors kulturella kapital och frammanar stirrandet istället för den manliga blicken: ”feminization prompts the gaze; disability prompts the stare” (1997: 28).2 Det är just detta skifte från den manliga blicken före olyckan, till den funktionsfullkomliga blicken efter olyckan, som Julia beskriver. Julia tvingas ständigt vara medveten både om sig själv och om det intryck hon gör på andra. Goffman menar att när en person som har en synlig funktionsnedsättning träffar den ”normale” är en vanlig strategi att ingen av dem låtsas som att avvikelsen existerar (1963/1990: 57). Men detta är inget alternativ för Julia. De människor som Julia möter ser inte henne som person. Hon är dock inte passiv utan möter och hanterar deras stirrande genom att ”visa att här är jag”. Om hon inte gör det menar hon att åtminstone en del av dem tar för givet att hon även har en intellektu-ell funktionsnedsättning. Den fysiska kroppen blir med Ljuslinders ord
2 Filmkamerans blick är manlig, menar filmvetaren Laura Mulvey (2001), då den dröjer kvar vid kvinnors kroppar och handlingen för en stund fryses. Medan den manliga blicken är aktiv görs kvinnan till ett passivt objekt för såväl filmens karaktärer som åskådarna i biosalongen (Mulvey 2001: 55–56). Filosofen Sandra Lee Bartky beskriver hur den manliga blicken (utanför filmens värld) leder till självmedvetenhet och tvånget att ”see myself as they see me” (1990: 27).
till ett ”index för hela personen” då nedsatt funktionalitet antas leda till att såväl intellekt som personlighet drabbas (2002: 117). Julia måste om och om igen bevisa att hon ”är som vem som helst”, det vill säga normal, kapabel (”man kan ändå”) och också en attraktiv, glad och positiv tjej: ”Jag ler. Då märker man att ’wow’ liksom, ’vilken tjej!’”. Hon beskriver att hon gör ett medvetet val var gång.
Också här finns ordet ”trots” närvarande, även om det inte rör sig om hjälteberättelser (Ljuslinder 2002: 120). När Sara förklarar att hon alltid haft pojkvänner när hon velat ha det (dessutom friska sådana) finns det ett implicit ”trots min funktionsnedsättning”. Susanne ville egentligen inte ha en ny pojkvän, men är ändå glad över att det dök upp en ny så snabbt igen som ser henne för den hon är, trots rullstolen som borde ha gjort honom rädd. För Julia är det uteslutet att hon skulle kunna vara en pingla i rull-stolen. Hon lägger mycket energi på att visa att hon är en normal, kapabel och glad tjej som “kan ändå”, det vill säga trots funktionsnedsättningen som får människor hon möter att stirra. De som blir uttittade ”are some-times reluctant participants in their starers’ visual search for something new; they have their own lives to live” skriver Garland-Thomson (2009: 7). Den tid och energi Julia lägger på hanteringen av blickarna kunde hon ha använt till annat, och på så sätt utgör blickarna ett hinder för henne.