När barnet väl har passerat över gränsen och blivit ett ”habiliterings-barn” vidtar en annan form av utredande med fokus på konkreta habili-teringsåtgärder och här blir de andra yrkesgruppernas syn på utred-ningsfunktionen betydelsefull. En specialpedagog menar att hennes habiliteringsenhet och specialpedagogerna i allmänhet har en bra utred-ningsmodell för att ta emot barnet och familjen när de först kommer till habiliteringsteamet. Signe presenterar en ”önskebild” av hur hela utred-ningsprocessen ska se ut:
För jag tycker att man ska jobba tillsammans med föräld-rarna, ska man träffa någon representant från skolan och kanske någon från korttids för att sätta sig och resonera om vad har det här barnet för förutsättningar? Att lära sig, vad är det vi vill att barnet ska lära sig just nu? Och så sätta mål kring det och titta efter hur barnet ska lära sig detta. Och så jobbar skolan med sina delar kring det målet och så stöttar jag föräldrarna att jobba hemma kring det målet och korttids med sitt och så träffas man och följer upp det. Hur gick det? Och har en utvärdering och sätter nya mål. (sp Signe)
Beskrivningen är ett destillat av de huvudprinciper som habiliteringen brukar betona, nämligen samarbete med föräldrarna, samverkan med aktörer utanför habiliteringen, individuell målstyrning, genomförande i barnets närmiljö samt utvärdering. I kartläggningsarbetet och lekobser-vationerna vävs också råd och stöd till föräldrarna in. Signe fortsätter med att konstatera att hennes tid dessvärre inte räcker till för att arbeta enligt önskemodellen: ”Så vill jag jobba men det finns inte utrymme för det.” I resonemanget rör sig intervjupersonen från ideal till realiteter.
Hon har en modell som är sanktionerad av organisationen och som hon själv menar är bra men tyvärr fungerar den inte i verkligheten när hon ska gå från kartläggningsdelen till utförandet i vardagen, ett dilemma som är typiskt för människobehandlande organisationer (Prottas 1979; Hasenfeld 1983). Signe löser det genom att använda sitt handlingsut-rymme och göra olika saker efter hand som de pedagogiska utmaning-arna dyker upp. Hon berättar hur hon arbetar tillsammans med sjuk-gymnasten och arbetsterapeuten med ett barn:
Och då träffar vi mamma och pappa och barnet här några gånger och vi träffar dom hemma och så pratar vi då kring barnets utveckling och lek och kommunikation. Och då ger man ju konkreta tips kan man säga därför att då kanske jag har barnet eller mamma håller på med bar-net. Och så visar man lite att man kan göra si eller man kan göra så. (sp Signe)
Att göra habilitering innebär här att ge konkreta tips och handfasta di-rektiv till föräldrarna, vilket beskrivs som oproblematiskt i själva hand-lingssituationen. Specialpedagogen tycker alltså att hon har en bra mo-dell för kartläggning av vad barnet behöver stöd i att utveckla, men vad hon och de andra ska göra konkret, ”själva habiliterandet”, verkar svårt att beskriva:
Men sen när vi ska börja med själva habiliterandet så har vi inte någon riktigt tydlig bild av vad det är vi ska göra. Den behöver förtydligas på något sätt. Vad är det för me-toder vi ska använda och hur ska vi gå in var och en för att göra ett bra arbete. (sp Signe)
Detta ”görande” uttrycks inte heller självklart i termer av särskilda me-toder. I citaten förmedlas, menar jag, en spänning mellan den tysta var-dagskunskapen och det professionellt etablerade och erkända kunnandet som ger legitimitet när yrkesgruppen ska göra sig tydlig och positionera sig jämte andra i teamet kring barnet. Habiliteringens specialpedagoger måste också hävda sig i relation till kollegerna i kommunerna då det är dessa som ansvarar för de här barnen i förskolor och skolor. Vad tar då
specialpedagogerna fasta på för att beskriva sin yrkesroll? Specialpeda-gogens specialistkompetens behövs menar Sanna och beskriver sin yrkesroll som specialist på utredning av barn med hela spektrat av funk-tionshinder. Hon och flera kolleger framhåller att de ”har blivit duktiga på” habiliteringsplaner: ”Man ger råd och stöd till familjen, där man är utredare, man gör bra kartläggningar, bra bedömningar.”
Habiliteringsplaneringen kan alltså vara ett verktyg för att stärka legitimiteten för denna yrkesgrupp. Specialpedagogerna som yrkes-grupp beskrivs av Åman (2006) som socialt responsiva. I den aktuella situationen gäller ”ögonblickets pedagogik” och deras arbetssätt är upp-skattat och efterfrågat. Däremot ger yrkesgruppen uttryck för att man har svårt att sätta ord på vad man gör och förankra det i en professionell teoretisk diskurs vilket enligt Åman påverkar specialpedagogernas pro-fessionsstrategier negativt. Att hävda sin position i habiliteringsrummet försvåras med ett diffust formulerat yrkesinnehåll. Habiliteringsplane-ringen kan då vara ett instrument där det framgår ”hur pedagogen kommer in” – och varför just detta är viktigt.
Logopeden Lollo berättar att modellen med habiliteringsplanering har gjort att hennes arbete efter hand blivit mer strukturerat. Hon försö-ker nu kartlägga barnens kommunikation för att kunna göra konkreta handlingsplaner:
Många gånger så var det ju så att det var väldigt mycket åtgärder och det kanske stod mer metoder än vad det stod mål i dom där protokollen. Så att vi är ju mer struk-turerade helt klart vad. Skulle tro att vi är… ja kanske mer strukturerade när det gäller kartläggningen, liksom att vi tänker på det mer än innan.[…] Det som jag…jag har vart lite sådär…inte motståndare ska jag inte säga, men jag har haft mina betänkligheter mot att göra det mer strukturerat för att jag tycker att det här samtalet som man har på ett möte, utan att man har sagt så myck-et innan, att föräldrarna kommer och säger vad dom har på hjärtat, att vi kan mötas där, att den biten får inte drunkna i det här formulärarbetandet, att man går ige-nom formulär efter formulär (l Lollo).
Den nya modellen med mer strukturerat ”formulärarbete” tycks ha bli-vit vanligare för yrkesgrupperna specialpedagoger och logopeder. Att göra ett ”bra” utredningsarbete underlättas om man arbetar mer struktu-rerat. Flera intervjupersoner menar att arbetet blir mera synligt, lättare att hävda och motivera inför andra. Ibland kan det dock innebära att mötet med föräldrarna får en annan karaktär. När intervjupersonen ovan problematiserar det strukturerade arbetet ges bilden av en byråkratisk process där spontan känslomässig kommunikation går förlorad: det föräldrarna har på hjärtat drunknar i pappersexercis. Utredningsförfa-randet är en del i en byråkratisk strategi och följer en administrativ, formell logik. Det är ett exempel på ett institutionellt samtal; det är förutbestämt, agendan är delvis uttalad, delvis underförstådd och mak-ten att styra processen ligger hos tjänstemannen. Institutionens före-ställningar om utredningsprocessen tenderar att prägla rutinerna och den professionella habiliteraren avgör när, hur och vad som ska avhand-las inom dessa ramar. Högbergs (2007) intervjustudie om habiliterings-planering visar hur föräldrar anpassar sig till habiliteringens krav och arbetsformer för barnets skull och personalen anpassar sig till habilite-ringsplaneringens inneboende styrning och organisation.
Utredningar som arbetsuppgift/instrument för habilitering verkar i huvudsak vara en fråga för psykologerna, pedagogerna och logopederna och begreppet förekommer endast sparsamt i övriga teammedlemmars tal. Sjukgymnasterna talar snarare om att de gör motoriska bedömning-ar som underlag för t.ex. habiliteringsplaneringen och bedömning- arbetsterapeuter-na kan utreda behov av hjälpmedel. Vad gäller medicinska utredningar så nämns de överhuvudtaget inte här. Med de rutiner som råder sker det medicinska utredningsarbetet innan barnet blir ett ”habiliteringsbarn” och de flesta barn har förmodligen utretts färdigt med avseende på dia-gnos när habiliteringen initieras. Om ytterligare medicinsk utredning skulle bli aktuell därefter så remitteras barnet från habiliteringen till respektive specialistklinik (ortoped, neurolog etc.) inom sjukvården. I dessa fall handlar det inte om att utreda tillhörigheten till barnhabilite-ringen utan om en medicinsk problematik kring barnets funktionsned-sättning, t.ex. behandling av kramper.
Begreppet utredning och kartläggning har olika innebörd beroende på vilken yrkesgrupp i teamet som talar om det. En pedagogisk, en
psykologisk eller medicinsk utredning har givetvis olika fokus. Alla tycks emellertid överens om att utredandet efter hand har ökat i bety-delse.