Diskursbegreppet har sitt ursprung i den kritiska forskningens sociolo-giska och filosofiska tradition med bas i Frankfurtskolan. Begreppet ”The linguistic turn” eller den språkliga vändningen avser den ontolo-giska vändpunkt då språket inte kom att betraktas som endast en spegel av en essentiell verklighet utan som konstituerande för densamma (Rorty 1992). Detta betyder inte att verkligheten inte finns som en fy-sisk företeelse, men den får sin mening genom hur vi talar om och för-står den eller annorlunda uttryckt: genom diskurserna (Winther Jörgensen & Phillips 1999).
Diskurs kan enkelt uttryckt förklaras som en samtalsordning som styr vad vi talar om och därmed hur vi förstår världen. Med uttrycket diskurs avses hur text och tal produceras och konsumeras i de vardagli-ga situationer där människor skapar mening, kommunicerar och bildar kunskap om fenomenen (Holstein & Gubrium 2000). Thomas Brante definierar en diskurs som ”en relativt tvingande samtalsordning” (Bran-te 1984). Med detta menas att i ett visst diskursivt sammanhang är vissa påståenden möjliga medan andra är omöjliga att göra. Olika aktörer positionerar sig i enlighet med en gemensam överenskommelse, hän-delseförlopp återges som fakta och vissa frågor framställs som relevan-ta eller problematiska. Karelevan-tarina Jacobsson (2000:27) jämför med hur parlören används: diskursen erbjuder utsagor, fraser och slagord som kan användas i samtalen och argumentationen om hur något förhåller sig. Det finns en ”grammatik” som anger reglerna för detta språkliga spel. Diskursen är en mänsklig produkt men den tenderar att frikopplas från aktörerna som styrs av diskursen istället för tvärtom. Diskursen har
en dubbelhet då den både begränsar uttrycksmöjligheterna och är en resurs i diskussionen i det sammanhang där den aktiveras. En diskurs förutsätter att det finns något utanför den tvingande samtalsordningen. I detta rum finns de föreställningar som inte stämmer överens med dis-kursen, de omöjliga tankefigurerna, de frågor som aldrig ställs, de al-ternativa beskrivningarna av händelseförloppen. Avgörande för om föreställningarna och ”talet om” saker och ting hamnar innanför eller utanför samtalsordningen eller anses bryta mot de uppsatta fraserna i parlören är en fråga om makt (jfr Foucault 1993).
I varje samhällelig kontext har vissa grupper tolkningsföreträde, makt över ordet och ensamrätt på sanningen. Denna s.k. hegemoniska diskurs utmanas dock av motdiskurser, dvs. alternativa samtalsordning-ar som försöker göra sig gällande. ”Habiliteringshandlingsamtalsordning-arna” eller samspelet mellan klienter och servicegivare/professionella kan förstås som diskursiva praktiker.26 Olika diskurser konkurrerar, såväl inom habiliteringsverksamheten som mellan denna och andra verksamheter för barn med funktionsnedsättningar. Det tycks föreligga en diskursiv skiljelinje mellan habiliteringens teambaserade arbete med personer med CP- skador och den alternativa metoden CE. I denna studie under-söker jag vilka olika diskurser som upprätthålls, omtolkas eller överges.
Retorik är konsten att argumentera och övertyga (Johannesson
2006). Retorik tar fasta på hur aktörerna använder olika språkliga stra-tegier men även andra redskap och hjälpmedel för att bli framgångsrika när de vill hävda sina uppfattningar. Målet är att ens ståndpunkter ska framstå som trovärdiga, meningsfulla och legitima. Det handlar således inte om huruvida det som sägs är sant eller falskt, snarare om konsten att kommunicera och skapa mening och därmed övertyga. Retorik har dock i denna teoribildning en vidare betydelse än klassisk vältalighet. Jonathan Potter talar om språkspel där vad man säger och inte säger samt hur det som sker kontrahenterna emellan formar diskursen (Potter 1996:106).
En argumentation som utgår ifrån påståenden där det finns en tänkt (och sannolik) överensstämmelse om uppfattningen har goda
26
Diskursiva praktiker kan liknas vid det nyinstitutionella begreppet institutionell logik menar organisationsforskaren Maritha Jacobsson och tydliggör därmed sambandet mellan nyinstitutionell organisationsteori och diskursanalys (Jacobsson 2006).
ningar att bli framgångsrik. Om denna vardagsförståelse kommer i kon-flikt med andra uppfattningar använder vi olika ”tricks” för att lösa upp konflikten. När vi kan enas om en beskrivning som verkar rimlig och legitim stabiliseras den sociala ordningen. Retorik arbetar alltså inte bara genom vad som sägs utan handlar i hög grad om hur budskap för-packas och framförs. Utsagorna måste verka vederhäftiga eftersom de också kan utmanas av alternativa diskurser och framställningar. Retorik är ett medel att vinna denna kamp om utsagorna.
Begreppet claims-making används flitigt i samtalsanalysen och en något klumpig översättning till svenska skulle kunna vara ”hävdande av sanningsanspråk”, eller ”anspråksformulering”. Det engelska uttryck-et”claims-making” verkar dock vara vedertaget även i svensk text. ”A claim is any verbal, visual, or behavioral statement that seeks to per-suade audience members to define a condition as a social problem” (Loseke 2003: 26). Retorik är således claimsmaking med talets hjälp.
Medvetet eller omedvetet bygger claimsmakern upp beskrivningar som vore de empiriska fakta i den ontologiska meningen. Via en vid repertoar av redogörelser och berättelser växer bilder fram som hjälper de inblandade att hävda sina perspektiv så övertygande och menings-fullt som möjligt (Potter 1996; Loseke 2003; Holstein & Miller 2006).
Category entitlements handlar om vem eller vilken kategori som har
rätt att yttra sig i en viss fråga. Sagesmannens status och grupptillhörig-het har betydelse, kanske mer än vad han/hon egentligen vet om saken (Potter 1996). Dessa rättigheter är i hög grad knutna till det territorium som en aktör förfogar över. Mellan olika organisationer och inom olika institutionella sammanhang utvecklas det överenskommelser mellan de institutionella aktörerna om revirgränser för att tydliggöra vem som har kunskapsföreträde och därmed yttranderätt. Vem som får yttra sig om habiliteringen blir då intressant att undersöka liksom hur man markerar detta. Om det är föräldern till barnet med funktionsnedsättningar, ex-perten på sjukgymnastik, företrädare för CE, prominenta samhällsmed-lemmar, politiker eller någon annan kan bero på sammanhanget, exem-pelvis territoriet och dess gränser. Utifrån detta resonemang kan man tänka sig att det blir viktigt för habiliteringsföreträdare att kontrollera gränserna i den egna praktiken.
Ett vanligt retoriskt grepp är att skapa standardberättelser, formula
händelseförlopp och tydlig sensmoral (jfr. Loseke 2003). I dessa stan-dardiserade berättelser finns tydliga roller med utmejslade egenskaper, de följer en klassisk uppbyggnad med en intrig, tidsstruktur och klara orsakssamband. Därmed erbjuds ett begripligt och logiskt sätt att förstå händelseförlopp och olika parters ageranden och upplevelser; en institu-tionell diskurs. Standardberättelserna utgör sedan mallar för att beskri-va/skriva in de egna erfarenheterna så att de framstår som trovärdiga. Genom standardberättelserna skapas kollektiva identiteter som den enskilda individen kan använda för att hävda sina intressen. Å andra sidan kan man som individ vilja värja sig emot att kategoriseras kollek-tivt. Maktbalansen mellan den som är föremål för sociala problemlös-ningsåtgärder, ”råvaran” i sociala problemindustrin, och de professio-nella, ”arbetarna” i samma industri kan förskjutas (Prottas 1979). I sin forskning om socialtjänsten i Danmark problematiserar Margareta Jär-vinen och Nanna Mik-Meyer just hur klienten konstrueras. Genom skapandet av kollektiva identiteter riskerar också sociala problem att reproduceras, både på individnivå och kollektivt. Fängelset gör männi-skor kriminella, mentalsjukhuset håller fast personer i sin identitet som sjuka osv. Av och till gör den kollektivt identifierade motstånd både mot beskrivningen av sig själv och av den framställda standardhistorien (Järvinen & Mik-Meyer 2003).
En aspekt av denna studie är att undersöka hur man argumenterar för tankarna om habilitering och vad man lägger i begreppet. Vilka stan-dardberättelser går att spåra i talet om habiliteringen?
Uppsummering
Jag ansluter mig till de fyra premisser som utgör byggstenar i det soci-alkonstruktivistiska fundamentet: en kritisk inställning till självklar kunskap, betoning av historisk och kulturell specificitet, sambanden mellan kunskap och sociala processer samt sambanden mellan kunskap och social handling (Burr 1995; Winther Jörgensen & Phillips 2000) På detta fundament kan dock många teoretiska angreppssätt placeras. Mina huvudsakliga teoretiska (och metodologiska) inspirationskällor kan förhoppningsvis ge mig svar på frågor om vad som sker i habiliteringen
(nyinstitutionell teori) och hur interaktionen kan förstås som en institu-tionaliserad praxis (diskursteori).
Den människobehandlande organisationen barnhabiliteringen ska lösa uppgiften att genom professionsstyrd specialistservice erbjuda utredning, råd, stöd och behandling för (vissa) barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Nyinstitutionell organisationsteori erbjuder analysinstrument för att förstå denna organisations institutionella drag, dvs. dess kognitiva, normativa och regulativa strukturer. Habiliteringen kan betraktas som ett institutionellt fält och ska som sådant samordna sig med övriga aktörer men också profilera sig för att få legitimitet. Det tvärprofessionella teamet utgör en organiserande princip och teamtan-ken kan ses som en kognitiv institution. En fråga som kan ställas är hur multistandardorganisationen barnhabiliteringen framträder i praktiken med avseende på yrkesroll, arbetsuppgifter, ansvarsfördelning och in-teraktion. En utgångspunkt är också att målsättningar, idéer och lös-ningsstrategier inte alltid är kongruenta, vilket organisationen måste förhålla sig till.
Habiliteringsorganisationen måste för sin överlevnad få legitimitet i omvärlden och strävar därför efter att utforma arbetet i överensstäm-melse med officiella mål och ta kontroll över projektet genom att for-malisera handlingsmönster inom organisationen. Man måste också här-bärgera och förvalta olika idéer och ta hänsyn till lokala intressen. Ut-veckling och framgång förutsätter ett kreativt klimat. Ett sätt att lösa denna motsättning är att särkoppla det praktiska handlandet från den formella strukturen. Organisationens aktörer kan analyseras som gräs-rotsbyråkrater vilka strävar efter att behålla kontrollen över sitt arbete med klienterna. Slutligen strävar klienterna efter att behålla kontrollen över sina liv genom samspel med gräsrotsbyråkraterna. Handlingsut-rymmet för de enskilda befattningshavarna förhandlas, internt inom teamet, visavi organisationen vertikalt och med andra aktörer horison-tellt. Processerna äger rum mot bakgrund av två organisationskulturer, den medicinska och den sociala, vilket jag i kapitel 7 och framöver försöker tydliggöra.
Med diskurser menar jag i denna avhandling de olika sätt som står till buds när professionella habiliteringsföreträdare och andra talar om habiliteringsprocesserna. Dessa diskurser är avgörande för vad samtalet kan handla om och på vilka villkor det ska föras. Barnhabiliteringen har
sina dominerande samtalsordningar men olika diskurser konkurrerar om tolkningsföreträdet. Samspelet mellan olika tillgängliga diskurser och diskursiva praktiker organiserar det sociala sammanhanget. Inom habi-literingsorganisationen kommer ideologier, teoretiska förståelsemodel-ler och vardagens praxis till uttryck. Diskurserna och praktikerna bildar mönster som kan vara samstämmiga och harmoniska men också fyllda av spänningar, motsättningar och diskursiva konflikter.
Jag betraktar de intervjuade i detta sammanhang som claimsmakers som ”gör habilitering” när de bestämmer hur habilitering ska definieras, hur förhållanden ska värderas och vilka exempel som lyfts fram för att belysa förhållandena. De intervjuade lutar sina argument emot existe-rande diskurser. Samma situation eller händelseförlopp kan enligt detta synsätt betraktas och beskrivas från skilda perspektiv och spänningar uppstår ständigt när konkurrerande diskurser utmanar varandra. I det konkreta analysarbetet vill jag undersöka hur en specifik bild av habili-teringen skapas och på motsvarande sätt av den alternativa metoden konduktiv pedagogik.
Kapitel 4. Barnhabiliteringen: en
hi-storia med dubbla rötter
Inledning
Den svenska modellen för habilitering av barn och ungdomar är som tidigare nämnts ovanlig i ett internationellt perspektiv. För att förstå modellen gör jag i detta kapitel en kort historisk tillbakablick. Barnha-biliteringen omfattar barn som tillhör skilda diagnosgrupper med såväl kognitiva, motoriska och medicinska funktionsnedsättningar. Dagens habilitering har dubbla historiska rötter och bär prägel både av behand-lingstraditionen för barn med rörelsehinder och av omsorgsverksamhe-ten för barn med utvecklingsstörning, något som man bör känna till för att förstå dynamiken i organisationen och dess sätt att fungera.27