Ett fåtal studier har genomförts i syfte att utvärdera metoden enligt vetenskapliga kriterier.67 I en granskning av kunskapsläget för CE kon-staterade jag att forskare finner det omöjligt att uttala sig om metodens effekter och effektivitet.68 Metaanalyser visar att behandlingen mätt med (tillgängliga) utfallsmått inte är mer effektiv än konventionella
66
Tradition and future” var titeln på den 6e världskongressen i konduktiv pedagogik 2007 och frågan om inklusion var ett centralt tema.
67
Sackett (1986) bedömer evidens på fem nivåer utifrån forskningsdesign: På nivå I är det möjligt att uttala sig med avsevärd säkerhet om utfallet, på nivå II måste resultaten betraktas som troliga, på nivå III och IV kan samband endast vara möjliga, på nivå V kan inga samband styrkas.
68
Evidensnivå I angavs för två av 24 forskningsrapporter, nivå II angavs för två, nivå III, IV eller V angavs för 13 stycken. Fem bedömdes som kvasiexperimentella, två saknade nivåbestämning (Bohlin 2007).
behandlingsformer för barn med CP-skador (se t.ex. Reddihough et al. 1998; Vorland Pedersen 2000; Darrah et al. 2004). Studier som fokuse-rar föräldfokuse-rars upplevelser av behandlingen rapportefokuse-rar däremot ökad tillfredsställelse med barnens framsteg och välbefinnande (Read 1998; Lie & Holmes 1996; Lind 2003). Statens beredning för medicinska undersökningar (SBU) slår fast att det finns ringa vetenskaplig doku-mentation av CE avseende patientnytta och risker på kort sikt. Det finns heller ingen vetenskaplig dokumentation om långtidseffekter eller kost-nadseffektivitet (SBU 2001). Forskningsrapporterna lämnar öppet för vida och motsägelsefulla tolkningar och problemen kan hänföras till två nivåer: dels forskningsmetodologiska svårigheter, dels svårigheter ut-ifrån oklara målsättningar med behandlingen (Bohlin 2007).
Diskussionen om vetenskaplig evidens har efterhand fått aktualitet inom CE-samhället. Legitimiteten för Petöinstitutet hänger samman med omvärldens syn på verksamheten och man säger sig eftersträva systematiska och väldokumenterade observationer av det motoriskt handikappade barnet (Horvath et al. 1997). Vissa anser dock att delar av träningen faller inom vad som ibland kallas ”en evidensfri zon” (Bohlin 2003:22; Salga 2002). I en holistisk metod bör alla dimensioner beaktas: motoriska och kognitiva funktioner, upplevd självbild och självkänsla samt aspekter relaterade till barnets omgivning. Citatet ned-an uttrycker en tveksamhet till om det går att kvalitetssäkra CE:
Vissa anser att det är värdelöst, andra tror på det obe-tingat och hoppas på att de har funnit ett slags ‟magiskt redskap‟ som kan lösa problem till och med innan de uppstår. Oavsett hur man tar ställning så kommer man, förr eller senare till en punkt när man frågar sig: vad är egentligen kvalitetssäkring? Är det sant att det är ett ut-märkt redskap, och om svaret är ja, vad är det då bra för? (Salga 2002:37, min övers.).69
69”Some think it is useless, others believe in it [kvalitetssäkring, mitt förtydligande] unconditionally, and hope to have found some kind of a ”magic tool” that even may be able to solve problems before they actually emerge. No matter which side you take, sooner or later you will come to the point when you will ask: -What is actually assur-ance? Is it true that it‟s an excellent tool, and if the answer is yes, what is it really good for?” (Salga 2002:37).
En studie av hur brittiska utbildningsadministratörer på lokal nivå be-slutar om resurser till CE visar att den kunskapsbas som besluten vilar på är ofullständig, präglas av värdeomdömen och bristande insikter. För att fylla kunskapsluckorna är det motiverat med studier om tar fasta på ekologiska och kontextuella aspekter, dvs. att betrakta barnet och famil-jen i ett helhetsperspektiv menar forskarna (Morgan & Hogan 2005).
Uppsummering
När förespråkare för CE-metoden talar om den konduktiva pedagogiken reproducerar de ståndpunkter, argument och idéer som framstår som naturliga och självklara. Man skulle kunna säga att deras utsagor utgör en del av CE-doxan (Bourdieu 1977), att de är uttryck för CE-diskursen (Foucault 1993) eller att de är institutionaliserade element, ett slags recept på hur man inom CE-organisationen lyckas få legitimitet (Scott 1995). I beskrivningarna betonas vissa grundläggande drag hos meto-den och kontraster framhålls mellan CE och konventionell habilitering av barn med motoriska funktionsnedsättningar. De två behandlingssy-stemen beskrivs som varandras motsatser. I en framställning som arbe-tar med dikotomiseringar tydliggörs diskursiva skillnader, vilket dock inte självklart innebär att olikheterna de facto är så stora. Polariseringen fyller en retorisk funktion.
I detta kapitel har jag valt att presentera CE-metoden med hjälp av mina egna intervjuer och observationer men framförallt genom material som producerats av CE-företrädare. Dessa framställningar är en slags partsinlagor. Genom att framhålla vissa element i metoden som bety-delsefulla säger man också något viktigt om vad metoden inte är och positionerar sig därmed mot det traditionella habiliteringssystemet. Utifrån denna retoriska princip kan CE:s grundläggande principer summeras enligt följande:
Pedagogik kontra medicinsk behandling: Behandlingsfilosofin betraktar
motoriska handikapp som pedagogiska problem. Via pedagogiska prin-ciper försöker CE förändra barnets personlighet i sin helhet. ”Holism”
betonas. CE är inte terapi och erbjuder inte bot. Medicinsk behandling anses snävare fokuserad på motoriska funktioner.
Conductor kontra samverkande specialister: Conductorn har en
speci-alkompetens när det gäller behandlingsmetoden samt barn med CP-diagnoser. I conductorsrollen sammansmälts olika specialistfunktioner. Teamarbete kritiseras då det innebär samordningsproblem, fragmente-rade kunskaper, är resurskrävande och ställer krav på barnet och famil-jen att själva koordinera av stödet.
Intensivträning kontra sporadiska interventioner: CE-programmen är
mer intensiva till sin karaktär än traditionell sjukgymnastik. CE-träningsmoment byggs in i alla vardagens aktiviteter. Habiliteringsfilo-sofin är mindre effektiv.
Arbete i grupp kontra individuellt arbete: Gruppaktiviteter betonas
starkt. Gruppen används som ett redskap för att stärka barnets motiva-tion, erbjuda stimulans och stärka självkänslan. Traditionell habilitering har inte använt gruppen i detta syfte.
Inlärningsfilosofin förutsätter att barn med motoriska problem kan
änd-ra sina dysfunktioner mot ett mer ändamålsenligt bemäständ-rande inom alla inlärningsområden. En förbättrad rörelseförmåga betonas. Genom att aktivt skapa alternativa vägar för nervimpulserna anses individen förbättra sin motoriska kontroll. Habiliteringen betonar att den medi-cinska skadans begränsningar och är mindre optimistisk till möjligheten att överskrida dessa gränser.
Förändring av individen kontra anpassning av miljön: Målsättning med
CE är att uppnå ortofunktion, dvs. barnets mest effektiva rörelsemöns-ter oavsett ”normalt” mönsrörelsemöns-ter. Vikten av att individen är aktiv och mål-inriktad betonas. Genom intensivträning ska barnets funktionssätt änd-ras. Självkänsla och attityd framhävs. I traditionell habilitering är trä-ningsmomentet mindre framträdande och brister i rörelseförmågan kompenseras med teknologiska hjälpmedel och anpassningar.
Segregerad undervisning eller inklusion: CE-träning sker oftast i
speci-ella miljöer, segregerade från det vanliga skolsystemet. Ortofunktion eftersträvas för att inklusion ska lyckas. Habiliteringens mål är att be-handling ska ske i barnets vardagsmiljö oavsett barnets förmåga eller förutsättningar för inklusion i denna miljö.
Genom betoningen av Petömetoden som ett pedagogiskt system place-rar sig träningsmetoden mellan den sociala och den medicinska model-len. Barnhabiliteringen har, som vi sett i kapitel 4 och 5 dessa två idé-strömningar, det sociala och det medicinska perspektivet, som sina historiska rötter. CE kan utnyttja sin oberoende position och markera sin egen särart. Intensivträning kan hävdas utifrån ett pedagogiskt per-spektiv utan att den laddade frågan om förändring av individen eller miljön behöver aktualiseras. I argumentationen kan man t.o.m. lägga beslag på en av habiliteringssystemets hjärtefrågor: inklusion, genom att hävda att vägen till detta mål går via segregation. Framöver i av-handlingen återkommer jag till frågan om relationen mellan de två be-handlingssystemen.
Kapitel 7. Habiliteringsteamets
upp-fattningar om huvuduppgifterna
Inledning
I de föregående kapitlen har jag beskrivit den svenska habiliteringsmo-dellens framväxt, organisation och innehåll samt presenterat tränings-metoden konduktiv pedagogik på motsvarande sätt. I detta kapitel un-dersöker jag barnhabiliteringen utifrån hur företrädare för olika yrkes-grupper i habiliteringsteamet själva beskriver sitt arbete. Vi ska här se på hur företrädare för olika yrkesgrupper talar om habiliteringens ar-betsuppgifter i relation till sin specifika yrkesroll. I analysen visar jag hur yrkesföreträdarna hanterar vad man kan sammanfatta som barn/familjearbete, gränsarbete samt arbete med respektive professions utveckling i relation till omvärldsförändring. Arbetsuppgifterna
utred-ning, rådgivutred-ning, stöd och behandling framhålls som centrala i det
var-dagliga habiliteringsarbetet. De presenteras på habiliteringarnas hemsi-dor och kommenteras i intervjuerna. I det följande utgår jag därför ifrån dessa begrepp när jag presenterar intervjuerna med teamets yrkesföre-trädare och gör min analys. Kapitlet är omfattande. I anslutning till genomgången av respektive arbetsuppgift gör jag därför korta summe-ringar och reflekterar över de dilemman som arbetsuppgifterna kan innebära för habiliteringsorganisationen. En översikt över de personer som kommer till tals i intervjuerna med (fingerade) namn och profes-sioner återfinns i bilaga 1.