Observationerna
Då jag genomförde studien av ett habiliteringsteam närvarade jag i vis-sa situationer och gjorde fokuserade observationer (Angrosino & Mays de Pérez 2000). Detta etnografiskt inspirerade arbetssätt använde jag
för att upptäcka praktiker och meningar som medlemmarna i en grupp tar för givna, både för att få inblick i den verksamhet som bedrivs och gruppens kultur (Denzin 1989).
Det var framförallt habiliteringsteamets veckomöten som jag följde under ett antal veckor men jag deltog också när olika teamföreträdare träffade barn och föräldrar för att arbeta med träningsprogram, utreda barnets färdigheter, prova ut hjälpmedel, bistå i att göra ansökan om någon LSS-insats eller socialförsäkringsförmån eller informera om fritidsaktiviteter. Med Leila Billquists ord ville jag fånga ”rummet, mötena och ritualerna” (Billquist 1999).
Jag försökte att diskret finnas på plats i rummet och jag förde löpan-de fältanteckningar. Syftet var att skapa en empiri som var så autentisk och omedelbar som möjligt genom att öppna alla sinnen och fånga till-dragelserna i rummet på plats. Inledningsvis hade jag ambitionen att analysera fältanteckningarna som exempel på retoriska spel. Denna idé övergav jag då arbetssättet kändes besvärande rent socialt. Jag upplevde att jag som inbjuden och väl mottagen gäst i huset fått ett förtroende att röra mig ”bakom kulisserna” och med detta följde (outtalade) förvänt-ningar på att jag inte skulle utnyttja min insyn på ett sätt som kunde upplevas som integritetskränkande. Man ska heller inte underskatta svårigheten att ställa sig utanför och vara neutral, forskaren är ingen mekanisk ljud- och bildupptagningsmaskin. Selektiv perception, förfö-reställningar och tunnelseende gör att en observation kan säga mer om observatören än om det observerade:
Fullständigt opartiska observationer måste betraktas som första klassens vetenskapliga myt, för vi kan bara se det som passar in i vårt mentala rum, och all beskrivning in-nebär tolkning likaväl som varseblivning (Gould 1998:72). [min övers] 17
Mats Alvesson och Kaj Sköldberg (1994) talar om perceptuell och konceptuell relativism, dvs. såväl varseblivning som tänkande och ka-tegoribildande är kontextberoende. Alla beskrivningar är ofrånkomligen
17 “Utterly unbiased observation must rank as a primary myth and shibboleth of science, for we can only see what fits into our mental space, and all description includes inter-pretation as well as sensory reporting.” (Gould 1998:72)
lägesbeskrivningar, låsta i sin tids- och rumsliga kontext och dessutom endast i en begränsad mening ”sanna” där och då. Min utgångspunkt är att händelseförloppet under observationerna dessutom påverkats av att jag varit på plats och det kan inte uteslutas att det sociala samspelet hade tagit andra vändningar utan min närvaro. Fältanteckningarna mås-te därmed hanmås-teras som ”konstruktioner av observationsdata”, inmås-te som ”data om den observerade situationen” (Angrosino & Mays de Pérez 2000).
Efter observationssessionerna drog jag mig tillbaka för att rekon-struera intryck som jag inte hunnit fånga i flykten och förtydliga klad-diga anteckningar innan minnet av utsagor och händelseförlopp bleknat. Anteckningarna tydliggör mina tolkningar av informanternas utsagor och ger nya infallsvinklar på materialet. Ett utdrag ur en fältanteckning får illustrera:
Läkaren A. håller i ”barndragningen”. Sjuksköterskan B. för journal. Ett A4-blad med alla veckans aktuella barn, de som varit eller ska besöka doktorn gås igenom, ärende för ärende, snabbt och effektivt i meningen att samtalet förs koncentrerat och utan utvikningar kring respektive barn. Mönstret: A. inle-der: ”Nu var Mia här med sin mamma, provtagningarna visar si och så, mamman är bekymrad över situationen därhemma. Hon skulle behöva mer assistans på fritids. Kan du, C. [kura-torn] ta en kontakt och höra hur det går med försäkringskassan och vårdbidraget?” Arbetsterapeuten D. som också träffar Mia regelbundet och jobbar med kommunikationshjälpmedel kommenterar att mamman jobbar mycket med ”PECS”. ”Jät-tebra, fint att mamman gör det” bekräftar logopeden E. När frågorna kring Mia är uttömda introducerar A. nästa barn och redogör för aktuell problematik. Några barn föranleder mer diskussion än andra, men jag kan inte se att de resonemang som förs frammanar någon oenighet i sakfrågan. Överhuvud-taget verkar ”barnteamet” handla om att göra, åtgärda, kontak-ta folk inom och utom habiliteringen, koppla samman och förmedla, föra över och inhämta information och fördela an-svar för utredningar. Läkaren som är ”ordförande” har en cen-tral roll: hon styr och samlar ihop och det blir mycket tal om medicinska frågor och problem. Övriga kring bordet fångar upp A:s initiativ. Några sitter tysta under hela mötet. Ordet
”mamman” förekommer flitigt, inga kommentarer fälls om papporna. På fikarasten ändrar samtalet innehåll och karaktär. Här diskuteras inte habiliteringsfrågor men mer personliga ämnen kring barn och dagis och strejken och tårtrecept och pyssel. Diskbänken är renpolerad, på anslagstavlan sitter tid-ningsurklipp, program för kulturevenemang och små lappar med uppmuntrande skämtteckningar. Var och en sköljer ur koppen innan den staplas i diskmaskinen och där hänger listan med kaffeansvariga. (observationsutdrag)
Under observationssessionerna brottades jag med en obekväm känsla av att gränsen mellan de på förhand planerade och överenskomna ob-servationssituationerna och min övriga närvaro i huset var artificiell. Arrangemanget förutsatte att teamet och jag skilde på min roll som observatör och som social gäst i huset, men när slutade den vetenskap-liga delen och när tog den sociala vid? Exemplet från en observation av habiliteringsteamets planeringsmöte får illustrera mitt problem med gränsdragningen:
Jag passerar entrén till habiliteringens distriktskontor, hänger av mig, tittar in på expeditionen där kanslisten ger mig ett väl-komnande leende: ”Jasså det är dags nu!?!” I korridoren står kuratorn, arbetsterapeuten och en sjukgymnast samlade kring en rullstol och någon säger: ”Hej Ulla, begriper du dej på såna här grejer, den har blivit knasig”. Jag skrattar nekande: ”Ty-värr, det kan jag nog inte hjälpa till med” och passar på att frå-ga var i sammanträdesrummet det är lämpligt att jag sitter? Anteckningsblocket åker fram och jag gör mig redo för att inta en så diskret roll som möjligt – tyst och stilla, observera och notera alla kommunikativa handlingar i rummet: vad som sägs och på vilket sätt samt ritualer, fysiska artefakter osv. Så vidtar en genomgång av de barn som är aktuella för läkarbesök. Nya barn som aktualiserats, uppföljning av andra diskuteras och re-sonemang förs om åtgärder och fördelning av ansvar mellan teamets medlemmar. Jag skriver så pennan glöder. Under ses-sionen förnimmer jag att alla i rummet upprätthåller en tyst överenskommelse om att jag inte ”finns”. Efter någon timma bryter man för kaffepaus. Jag lägger ihop mina anteckningar och lämnar blocket på bordet. Alla förflyttar sig till kaffebor-det i lunchrummet och kommunikationen ändrar karaktär. Här
blir jag återigen ”gästen” som erbjuds fika, blir vänligt om-händertagen och indragen i det informella samtalet kolleger emellan. Den tysta överenskommelsen i denna stund lyder: nu finns du ibland oss. Åter i konferensrummet upprepas mönst-ret. Med anteckningsblocket som en symbolisk markör försö-ker jag liksom sagans trollkarl göra mig osynlig och alla i rummet ställer solidariskt upp på förvandlingsnumret. Jag ”finns inte”. (observationsanteckning)
Samma upplevelse infann sig i många olika situationer, som när jag följde en sjukgymnast i arbete med en liten flicka i gympasalen och barnet frågade mig: ”När ska du börja titta på mej?” och ”Har du tittat färdigt nu?” Samma fråga kunde rimligen ha ställts av teammedlem-marna. Att jag aldrig blev (öppet) ifrågasatt hänger troligen samman med att teamet accepterade studiens uppläggning och kunde förhålla sig ”professionellt” till detta som en del av sina åtaganden i arbetet. Feno-menet illustrerar dock svårigheten som uppstår när man går in som observatör i ett socialt sammanhang där man förväntas påverka skeen-det så lite som möjligt men där ens närvaro de facto gör skillnad. Det är inte möjligt att ”smälta in i tapeten”. Som öppen deltagarobservatör med ett informerat samtycke i bagaget blir forskarens roll tydlig. Det aktualiserar också frågan om hur man hanterar alla de intryck och erfa-renheter som genereras mellan observationerna men där man som ob-servatör inte har fullmakt att använda sig av detta material och väcker frågan om när datainsamling börjar och slutar. Denzin (1989) framhål-ler att deltagande observatörer måste övertyga dem som de studerar att acceptera dem och tillåta dem att ifrågasätta och observera. För min del kom jag inte över känslan av att vara besvärad av att ömsom ”trolla bort” och ”trolla fram” mig, trots att publiken lojalt slöt upp kring trick-et.