I offentliga självpresentationer beskrivs teamarbetet med ord som
mul-ti-, inter- och transprofessionellt samarbete men även andra
beteck-ningar används för att etikettera teamverksamheten vilket kan skapa förvirring. 76 Arbetsorganisationen skiljer sig mellan typerna med avse-ende på hur rumsligt samordnat samarbetet är, hur specialiserade yrkes-rollerna är och hur teamarbetet styrs och samordnas. Ofta målas bilden upp av en teamverksamhet som är gjuten i en fast form. I realiteten kan man, beroende på situationen, utnyttja sitt professionella kunskapsför-råd mer eller mindre professionsspecifikt, man kan utveckla sin yrkes-roll mot specialisering respektive generalisering, arbetsuppgifterna kan avgränsas eller utföras av olika yrkesföreträdare, ansvarsfördelningen kan vara diffus eller tydlig. Slutligen kan interaktionsmönstret inom
76
Ibland används begreppen multi-, inter- och transdisciplinärt samarbete med samma betydelse (Jfr Bailey 1984; Thylefors 2007).
teamet variera mellan att vara starkt begränsat respektive gränslöst. Som vi ska se i de intervjuades berättelser växlar teamverksamheten mellan olika framträdelseformer beroende på aktuell kontext.
Med stöd av Thylefors (2007) typologisering har jag konstruerat en figur som illustrerar det tvärprofessionella teamets olika framträdelse-former. I det empiriska materialet uppfattar jag att teamets medlemmar beroende på situationen ömsom fungerar utifrån en multiprofessionell princip, ömsom närmar sig vad Thylefors kallar professionsupplösning. Genom att vara flexibelt utifrån vad den konkreta situationen kräver kan teamet hantera både interna och externa krav. Alltså: om modellen med ett tvärprofessionellt team utgör organisationens formella struktur så kan det praktiska handlandet särkopplas i varje aktuellt läge. I en viss situation är det mest ändamålsenligt att betona varje yrkeskategoris expertkompetens, att skapa specialiserade yrkesroller, att tydliggöra ansvarsfördelningen och att formalisera interaktionen mellan teammed-lemmarna. I ett annat sammanhang är motsatsen ändamålsenlig.
Tabell 3 Tvärprofessionella team (efter Thylefors 2007)
Framträdel-seform Kunskapsför-råd Yrkesroll Arbets-uppgifter Ansvarför-delning Interak-tion Multiprofes-sionellt team Varje yrkeska-tegori bär specifik ex-pertkompetens Avgränsad specialisering Specialise-rade Tydlig Formellt avgränsad Begränsad Interprofes-sionellt team Expertkompe-tens betonas Avgränsas men kan överskridas Specialise-rade men kan för-handlas Gemensamt ansvar för planering Uppdelat för utförande Hög grad av kom- munika-tion Gemen-samma konsulta-tioner Transprofes-sionellt team Professions-specificitet mindre tydlig Generalist-kunskaper Prioriteras högt Fördelade men yrkes-kompetens kan överskridas Gemensamt förhållnings-sätt framhålls Integration Professions-upplöst team Professions-specificitet diffus Underordnad team-kompetens Alla kan göra allt Frikopplad från specifik yrkeskompe-tens Gränslös
Det multiprofessionella teamet består, med Thylefors kategorisering, av olika yrkesgrupper där var och en bidrar med specifik kunskap och expertis vilket ger tydliga, avgränsade roller och arbetsuppgifter. Tea-met kan bestå av professionella från olika organisationer eller från samma organisatoriska enhet, men som i exemplet barnhabiliteringen tillhör alla inom teamet samma organisatoriska enhet. Exempel på tea-mets multiprofessionella framträdelseform är när en habiliteringsenhet uppdras att utreda ett barn. Läkaren, psykologen, pedagogen och kura-torn ger alla sitt eget, avgränsade bidrag till utredningen och gränserna mellan arbetsuppgifterna är tydliggjorda. Var och en ansvarar för sin del av utredningen. Fördelen med multiprofessionaliteten är att expert-kompetensen tydliggörs, både med avseende på vem som ska kunna vad och vilka arbetsuppgifter man ansvarar för. Habiliteringsfamiljerna kan ges tydliga besked. Nackdelen är att betoningen av expertrollen kan fungera som en tvångströja: hit men inte längre bör jag sträcka mig. Att leva upp till kraven på ett utvecklat expertkunnande upplevs ibland som omöjligt. Ur teamsamarbetssynpunkt kan en för stark betoning av mul-tiprofessionaliteten minska engagemanget för helheten.
Habiliteringens distriktsteam fungerar vidare ibland som ett
inter-professionellt team. Teamet bildas inom en gemensam organisation och
kännetecknas av en hög grad av kommunikation, konsultationer, gemensam planering och delat ansvar. Respektive yrkesföreträdare inom teamet bär sin speciella kompetens, samarbetet sker inom organi-sationen och samlokalisering är vanlig. När habiliteringsteamet samlar sig till ”barndragning” på teamkonferensen är detta ett uttryck för tea-mets interprofessionalitet. De olika professionella rollerna kan urskiljas men i diskussionen engagerar sig individerna och har synpunkter på aspekter som kan tillhöra någon kollegas kunskapsförråd. Observa-tionsutdraget om Calle i barndragningen, se kapitel 5, är ett exempel.
I vissa situationer kan distriktsteamet anta skepnaden av
transpro-fessionellt team. Här råder en hög grad av integration, beroende och
intensitet i arbetet. Yrkesrollerna är specialiserade men man kan över-träda de traditionella rollgränserna. Det gemensamma förhållningssättet är viktigare än den professionsspecifika kompetensen. I intervjuerna ges exempel på sådant gränsöverskridande, som att man i en del situa-tioner samarbetar ömsom med en yrkesföreträdare, ömsom med en annan – avgörande tycks vara snarare personlig fallenhet än formell
kompetens. ”Doktorn är så bra på att prata med invandrarföräldrar, därför får han ta det!” som en informant uttryckte det, är ett sådant re-sonemang.
I ett annat läge slutligen, framträder drag av det professionsupplösta
teamet. Den yrkessspecifika kompetensen är då underordnad en
”speci-alkompetens” som alla teammedlemmar förväntas behärska. Man fäster mindre vikt vid vem som faktiskt gör vad, ett gemensamt förhållnings-sätt prioriteras framför specialiserad yrkeskompetens och interaktionen blir därmed informell och gränsupplöst. Diskussionen om
habilite-ringskompetensen, den generella kompetens som de professionella i
habiliteringsteamen står för, aktualiserar frågan om professionernas upplösning som en möjlighet och understundom som ett problem. Ex-empel på hur teamet framträder professionsupplöst är aktiviteter som handlar om att presentera habiliteringsarbetet utåt: att ordna öppet hus-dagar, stå för utbildningsinsatser etc. Detta kan framstå som en positiv möjlighet; man manifesterar både ett integrerat perspektiv på habilite-ring (generalistdimensionen) men det kan bli problematiskt om specia-listdimensionen, expertkunskapen, tunnas ut.
Rob Irvine et al (2002) konstaterar att den samlade forskningen om teamarbete pekar på att tvärprofessionellt samarbete är komplicerat och potentiellt konfliktfyllt –men trots allt talar starka ideologiska mål om ”helhetssyn”, ”holism” etc. för det tvärprofessionella teamet som orga-nisatorisk grundmodell:
På grund av oförmågan att kunna utveckla en helt ny profession som inbegrep medicin, socialt arbete och om-vårdnad […]ökade intresset för det allestädesnärvarande men dåligt definierade konceptet ‟hälsovårdsteam‟ som den bästa modellen för att utveckla tvärprofessionellt samarbete (Irvine et al 2002:201, min övers.)77
77
“Short of developing an entirely new profession which incorporated medicine, social work and nursing[…], increasing attention was turned to the ubiquitous but ill-defined concept of the health care ‟team‟ as the best means for advancing interdisciplinary relationships” (Irvine et al. 2002:201).