I de officiella självpresentationerna på habiliteringsverksamheternas hemsidor beskrivs uppgifterna som att utreda och diagnosticera ska-da/sjukdom, funktioner/funktionsnedsättningar och livssitua-tion/handikapp, ge behandling och träning, ge psykologiskt och socialt
stöd till familjen, ge konsultation, handledning, information och utbild-ning till barnet/ungdomen och personer i dess närmiljö, remittera vida-re när habiliteringskompetensen inte räcker till samt informera och förmedla kontakt till vuxenhabiliteringsteam eller likvärdig
verksam-het.40 De fyra förstnämnda uppgifterna kan med Hasenfelds (1983) terminologi karakteriseras som processande/intervenerande, medan de två övriga är av medierande eller förmedlande karaktär. De stödformer som förekommer mest frekvent i presentationerna är utredning,
rådgiv-ning, stöd och behandling, men även andra insatser kan anges. Vissa
landsting framhåller exempelvis utbildning och konsultation. Under de senaste åren har uppgiften kunskapsöverföring kommit att framhållas. Hur professionella habiliteringsföreträdare talar om dessa arbetsuppgif-ter behandlas i kapitel 7 till 9 i avhandlingen.
Ett utdrag ur en observation belyser hur de olika habiliteringsuppgif-terna kan gestalta sig i vardagspraktiken. Kontexten är en teamkonfe-rens med s.k. ”barnteam”, dvs. med läkaren som ordförande går man igenom de barn som är aktuella för läkarbesök:
Läkaren redogör för Anna som är ett ”krampbarn” i mellan-stadieåldern. Hennes mamma är bekymrad över att Annas as-sistenter inte vet vad kramper innebär. Vem ska upplysa assi-stenterna om detta undrar läkaren men får inte något svar från övriga runt bordet och frågan släpps. Kuratorn berättar att hon har samtalskontakt med mamman och förmedlar mammans önskan om ett läkarintyg för vistelse på idrottsläger. Flera i teamet ifrågasätter detta. Ska Anna uppta en plats på läger som kostar mycket pengar, hon idrottar ju inte. Kan det finnas nå-gon annan sommarverksamhet undrar doktorn? Kollegerna tänker till på alternativ men inget konkret förslag ges. Mam-man har också bett doktorn om ett intyg till försäkringskassan för fler assistenttimmar då assistenterna behöver samordna sig. ”Jag är förundrad” säger läkaren. ”Hon har inte större vårdbe-hov än att timmarna räcker, och om assistenterna behöver pla-neringstid så får väl detta ingå i assistanstiden, det är en fråga mellan assistansanordnaren och försäkringskassan, väl! Sen om mamman tycker att assistenterna ska ha bättre betalt, det kan inte lösas genom att flickan beviljas fler timmar.” Det be-stäms att kuratorn ska kolla med assistansbolaget och försäk-ringskassan vilka rutiner som gäller. Hon framför också att Annas mamma önskar intyg för gratis badbiljetter på badhuset, vilket inte verkar vara några problem. Vidare redogör läkaren
40
för att olika åsikter uppstått kring Annas ätande: ska hon få äta själv eller få näring via ”knapp” på magen? Alla närvarande menar att både- och är en bra lösning, ”om flickan vill, och det vill hon”, avrundar doktorn. (observationsutdrag)
Exemplet Anna aktualiserar gränsdragningssvårigheter. Assistenterna, anställda av kommunens LSS, anses behöva utbildning om kramper och barnhabiliteringen har den medicinska kompetensen vad gäller kramp-sjukdomar och framhåller i självpresentationer sitt ansvar för informa-tion och utbildning. Just denna fråga ventileras men lämnas utan kon-kret lösning. Kanske ansågs denna fortbildningsfråga som arbetsgiva-rens ansvar? Frågan om assistanstimmar är formellt försäkringskas-sans/kommunens bord men ett ”starkt” yttrande från doktorn skulle kanske kunna få betydelse för LSS-handläggarens bedömning. Detta trots att frågan om tid för samordning knappast kan vara en medicinsk fråga. Läkarintyg för idrottslägervistelse kanske kunde ha blivit aktuellt om inte kostnadsargumentet och frågan om ”att uppta en plats” hade förts in. Problemet med platsbrist eller kostnader kan nog inte heller anses vara medicinska frågor. Slutligen aktualiseras frågan om
självbe-stämmande: var går gränsen för vad Anna kan bestämma själv och vem
av de olika experterna har tolkningsföreträde? I exemplet Anna är läka-rens roll framträdande. Fråga efter fråga passerar genom ett medicinskt raster, vilket skapar vida handlingsramar men också trissar upp för-väntningarna på att ”läkarintyget löser allt”. Ytterligare ett utdrag ur observationen:
Bosse, fem år, är nästa barn. Han bor i fosterhem och LSS-handläggaren i den aktuella kommunen önskar ett läkarutlå-tande för att kunna bevilja korttidsboende i sommar. Läkaren visar ett läkarutlåtande som skolläkaren har skrivit och övriga i teamet reagerar på formuleringarna i intyget som inte är ”tyd-ligt” nog. ”Står det att pojken har en generell utvecklingsför-sening? Varför skriver man inte utvecklingsstörning? Alla be-dömningar tyder på att han är utvecklingsstörd” säger psyko-logen som snabbt ögnat utlåtandet. Hon suckar och får med-håll av de andra kring bordet. (observationsutdrag)
Fallet aktualiserar en av habiliteringens huvuduppgifter: att utreda och diagnosticera funktionsnedsättningar – men där ansvaret för detta till en
del ligger på andra aktörer. Att stå för rådgivning och stöd till barn och familj är också en viktig habiliteringsuppgift, men när och hur detta bäst sker verkar oklart. Det förefaller vara ett mönster att andra utanför habiliteringsorganisationen inte alltid talar i klartext med föräldrarna om att deras barn har en utvecklingsstörning. Kan detta betyda att habi-literingen själva måste ta processen med familjen. Antingen är
ansvars-fördelningen mellan i det här fallet skolan och habiliteringen diffus
eller också ”smiter” skolan från sitt uppdrag. Här aktualiseras också frågan om vem som har tolkningsföreträde i bedömningarna av barnens funktionsnedsättningar. Hur vägs de olika aktörernas kunskaper emot varandra? Situationen skapar irritation. I Bosses fall kanske kommuni-kationen kompliceras av att han är familjehemsplacerad. Och hur är det för Bosse och hans närstående att mötas av diffusa budskap?