En form av utredning som fått genomslag i barnhabiliteringen är den arbetsmodell för habiliteringsplanering som utgår ifrån ICF:s klassifika-tionssystem och som presenterats i kapitel 5. Modellen erbjuder en tydlig struktur där barnet analyseras bit för bit med avseende på funk-tionstillstånd och funktionshinder och de standardiserade operationella definitionerna ger sedan hållpunkter för bedömning. Ambitionen med ICF-modellen uttrycks som en strävan att förena en medicinsk modell med en social modell, en ”bio-psyko-social” syntes.
Alla är dock inte förbehållslöst positiva till det nya systemet. ICF-modellen inbjuder med sitt utvecklade klassifikations-schema till att i varje del ange och beskriva individen (med funktions-nedsättning) i relation till miljön utifrån de faktorer som modellen tar fasta på. Barbara M. Altman (2001) pekar på att ett detaljerat klassifika-tionsschema kan invagga användaren i en falsk känsla av att ha kontroll över alla samverkande faktorer: det finns begränsningar i hur komplexa fenomen som ”aktivitet” eller ”delaktighet” kan mätas och det finns alltid en subjektiv nivå i hur ”kroppsfunktioner” tolkas. Genom använ-dandet av en modell, hur väl utarbetad den än är, begränsas analysen till denna modells teoretiska koncept (Altman 2001). Högberg (2004) me-nar i sin analys av arbetsmodellen att paradoxalt nog kan den genom sin bas i ett klassifikationssystem av funktioner och hälsofaktorer istället stärka en medicinsk rationalitet och t.o.m. bidra till undvikande och döljande av funktionshindrets psykiska och existentiella realitet.70 Ka-tegorisering och bedömning av klienter underlättas av manualer och mätinstrument men tenderar samtidigt att förstärka instrumentella drag i relationerna.
70
Detta understryks genom att personfaktorerna, dvs. personliga egenskaper som inte hör till hälsoförhållandet eller hälsotillståndet, har negligerats i ICF-modellen. Sanno-likt därför att de inte enkelt låter sig inordnas i ett modelltänkande (Högberg 2004).
Utredning som arbetsinstrument skulle också kunna betraktas som ett uttryck för samma idé som evidensbaserat metodiskt arbete. Genom att arbeta utifrån en på förhand bestämd arbetsmodell kan sambanden mellan insatser och utfall tydliggöras. Förhoppningen är att arbetet blir mer professionellt, systematiskt och befriat ifrån godtycke, tjänstemäns personliga värderingar och moraliska perspektiv. Som Kerstin Svens-son et al. (2008) påpekar så kan vi emellertid aldrig frigöra oss ifrån att manualerna har skapats utifrån olika värden och normativa föreställ-ningar. Genom att individerna i arbetsgruppen antar en enhetlig appro-ach flyttas således bedömnings- och kategoriseringsprocesserna till en institutionell nivå men de försvinner inte.
Dilemman
Hasenfeld (1983) skiljer ut tre typer av människobehandlande organisa-tioner med skilda teknologier för sin verksamhet: kategoriserande, be-varande och förändrande. Barnhabiliteringen har som jag tidigare kon-staterat drag av samtliga typer. Kategorisering sker när olika individer sorteras in via diagnoser och klassifikationer. Sorteringsfunktionen sker framförallt vid gränsen mellan habiliteringsorganisationen och omvärl-den, som när ”utredningsbarnet” blir ett ”habiliteringsbarn”, men även fortlöpande när stöd- och träningsresurser ska fördelas. Bevarande är målet när habiliteringskontakterna syftar till att barnet och dess nätverk ska behålla en väl fungerande strategi för att leva med funktionsned-sättningen, t.ex. genom kompenserande åtgärder. Förändrande kan ha-biliteringen sägas vara när dess målsättning är att barnet ska expandera, utvecklas och förbättra sina personliga förutsättningar eller ändra på dysfunktionella beteendemönster. De habiliteringsföreträdare som an-svarar för utredandet har gräsrotsbyråkraternas typiska befogenheter att enskilt och gemensamt avgöra om enskilda individer faller innanför eller utanför byråkratins domäner, och hur hon/han ska behandlas. Ut-redningen är alltså ett redskap för arbetet vid habiliteringens gränser men också i habiliteringsorganisationens inre rum. I alla dessa delar: kategorisering, bevarande och förändring används utredning som ar-betsinstrument och förefaller växa i betydelse i takt med att habilite-ringsarbetet förändras. Dess olika funktioner ligger i tiden, både att kategorisera, diagnosticera, göra prognoser och att arbeta strukturerat.
Utredningen blir ett viktigt uttryck för habiliteringsorganisationens policy, dess behandlingsideologi.
De intervjuade beskriver hur de både välkomnar och i vissa fall är skeptiska till denna betoning på utredning och härmed menar jag att man kan tala om ett utredandets dilemma. För det första stärker
utred-ningens logik föreställningar om att det är viktigt att förstå samband,
bringa ordning och reda och få kontroll. Ambitionen är att det ibland svårfångade habiliteringsarbetet ska bli tydligare, kunna kommuniceras och avgränsas. ”Funktionshinderperspektivet” som ofta använts för att göra vida tolkningar av var gränsen ska gå för habiliteringens engage-mang utmanas av utredningens logik liksom diskussionen om ”grå-zonsbarnen”: vilka är de egentligen och var hör de hemma? Habilite-ringsföreträdare talar om förskjutningen från ett ”behovsperspektiv” mot ett ”diagnosperspektiv” och känner tveksamhet inför de signaler som sänds till barn och familjer. I ”ostrukturen” kan det finnas utrym-me för både ”gråzonsbarn” och ”gråzonsarbete” utrym-men om utredningens logik får för stor dominans kanske en del av habiliteringens kvaliteter riskerar att gå förlorade menar vissa. En stark betoning på utredande kan göra att aspekter som inte låter sig fogas in i utredningsmallen blir underordnade eller förbisedda.
För det andra kan olika yrkesgrupper använda sig av utredandet för att stärka sin position i habiliteringsrummet. Att bli ”en duktig utreda-re” kan vara ett sätt att hävda sin professionella status. En negativ aspekt sett ur professionsperspektiv är dock att en del kompetenser hos habiliteringsteamet inte kommer till sin rätt. Vissa av de intervjuade menar att ifall mycket av organisationens energi läggs på utredning så kanske mindre utrymme ges till ”ostrukturerade” kontakter. Arbetsupp-gifter som inte går att inrangera i utredandets strukturer tenderar att prioriteras ned. De intervjuade framstår som gräsrotsbyråkrater som har haft ett relativt stort eget handlingsutrymme. När utredningens form och innehåll styr relationen mellan klienterna och tjänstemännen för-stärker detta byråkratiseringen av verksamheten – på gott och ont.
Malin Åkerström (2006) som studerat hur personal förhåller sig till policyförändringar i institutionsvård för ungdomar beskriver hur be-handlare hanterar det nya. Å ena sidan omfamnar man innovationerna, t.ex. genom att ta till sig och förespråka de nya idéerna, med andra ord; diskurser sätts i arbete. Å andra sidan förhåller man sig tveksam och
reserverad när man talar om sin konkreta vardagspraktik, den diskursi-va praktiken. Åkerström talar om ”doing ambidiskursi-valence” som ett sätt för gräsrotsbyråkraterna att hantera förändringarna. I studiens intervjuer framkommer motsvarande ambivalens till utredningens strukturerade formulärarbete som kontrasterar mot ”själva habiliterandet” där de oli-ka yrkesgrupperna hanterar diverse frågor på ett mer ostrukturerat sätt.