Det som framförallt skiljer CE från andra typer av träning eller behand-ling är conductorns roll vilken kan beskrivas med följande observa-tionsutdrag:
I CE rummet pågår ett arbetspass med nybörjargruppen. Åtta små barn sitter på små låga stolar, pallar och britsar. Senior-conductorn håller i träningspasset. Målmedvetet men lågmält rör sig hon sig från den ena lilla mamma-conductor-barn-triaden till den andra och övervakar uppmärksamt vad som sker. De assisterande conductorerna uppmuntrar barnen och mammorna upprepar: ”Bra jobbat, superbra, fint, det går bra, du är duktig.” Ramsor och barnvisor hörs runtomkring i rum-met. Alla försöker få barnen att gripa tag i gosedjur, bollar och skallror. Rummet sjuder av energi och luften känns förtätad av det intensiva arbetet. Varje rörelse noteras, varje felställning korrigeras. Jag blundar och hör de vuxnas kommentarer och de smås förtjusta utrop när bollen kommer inom räckhåll. Vissa barn gråter. Mammornas röster låter som ekon av conducto-rernas, dock lite mer tveksamma. Någon mamma undslipper sig en suck. (observation, Petöinstitutet sept. 2003)
Conductorn är så att säga sinnebilden för CE och anses ofta vara förut-sättningen för att metoden ska fungera. Det som framhålls som unikt är att i en och samma yrkesroll samla olika kompetenser som annars bru-kar bäras av ett team, jämför med habiliteringens tvärprofessionella team där sjukgymnast, talpedagog, speciallärare och arbetsterapeut engageras i barnets behandling, en sorts additiv differentiering.
I CE sammansmälts alla de professionella aktiviteter som är nöd-vändiga för habilitering i en person. Det är också conductorerna som gett metoden sitt namn, to conduct = ledsaga, anföra eller dirigera. Conductorn ska vägleda varje barn i att finna sitt bästa sätt att uppnå ortofunktion. Liknelsen med gruppen som en orkester där var och en spelar på sitt instrument men där stämmorna ska dirigeras till
sam-stämdhet och helhet genom en skicklig dirigent uttrycker grundidén med betoningen av det kollektiva som en kraft i det pedagogiska arbe-tet:
Conduction är emellertid inte ett knippe på förhand pro-grammerade eller föreskrivna metoder. Det är snarare en anpassad sammansmältning, en syntes av det affektiva, det kollektiva, det fantasifulla, det motoriska, det intel-lektuella som sammansmälts och instrumenteras för att frambringa utveckling hos den enskilda eleven (Sutton 1986b: 75, min övers)61
Conductorn är den enda yrkesgrupp som arbetar direkt med barnen under träningspassen. Man tillämpar hierarkisk differentiering: chef-conductorn leder conductors och conductorassistenter, föräldrar och övriga hjälpare genom tydliga direktiv. I regel utgör flera conductors ett koordinerat team i övningarna. För utomstående observatörer framstår ofta deras arbetssätt som extremt väl samordnat, konsekvent och smi-digt. Förespråkare menar att effekten inte går att åstadkomma i ett tvär-professionellt team där varje yrkesgrupp arbetar med speciella mål i sikte (Spivack 1995).
På Petöinstitutet menar man att en fördel med CE är att barnet inte är beroende av en viss person för sin träning utan just till conductorsys-temet inom vilket varje conductor är lik de andra. Samtidigt knyts varje barn till en speciell conductor och den känslomässiga kontakt som byggs upp mellan barnet och conductorn under intensiva och långvariga vistelser på Petöinstitutet anses avgörande för barnets utveckling. Con-ductorn följer och hjälper barnet både under träningspassen, i klass-rummet och på fritiden (Bohlin 2003). Även Sutton kommenterar con-ductorerna, vars arbetsuppgifter spänner över alltifrån praktiska om-vårdnadsuppgifter som pottömning till strukturerade träningsmoment i CE-undervisningen:
61”Conduction is not, however, a bundle of pre-set or prescribed methods. Rather, it is an adaptive amalgam, a synthesis of the affective, the collective, the imaginative, the motoric, the intellective, blended and orchestrated to suit and engender individual pu-pils‟ development” (Sutton 1986b: 75)
I alla avseenden framstår de som […] „den främsta un-dervisningsmaskinen‟ – i varje fall om man inser att denna ‟maskin‟ är varm, lyhörd och gläds åt sina elevers framgång62 (Sutton 1986b:82, min övers.).
En fördel som också framhålls är att conductorsystemet minskar antalet professionella kontakter vilket underlättar för barnet, familjen och övri-ga aktörer. Grundutbildningen till conductor är fyraårig och består av kurser i CE, medicinsk biologi, pedagogik, samhällsvetenskap och me-todik för grundskoleundervisning (Bohlin 2003). I conductorutbild-ningen betonas vikten av att teoriundervisconductorutbild-ningen integreras med praktik (Hári 2001:107).63
Holism
Begreppet ”holism” är flitigt förekommande i framställningarna om metoden och har uppenbarligen betydelse för företrädarnas självbild (se Bairstow & Cochrane 1993; Brown 1999; Wright et al. 2004). De grundelement som presenterats ovan; ortofunktion som mål, gruppen, den fysiska miljön, det pedagogiska programmet, rytmisk intention och conductorns roll syftar enligt källorna alla till att förstärka upplevelsen av ett sammanhållet behandlingssystem som bygger på ett likaledes sammanhållet kunskapssystem. Genom att integrera pedagogiska och terapeutiska aspekter försöker man genom metoden skapa förutsätt-ningar för att barnet ska utvecklas i sin helhet. Ofta betonas att CE inte enbart är en behandlingsmetod som tar fasta på den motoriska skadan utan ser till hela personligheten och utnyttjar barnets fulla utvecklings-potential. Caroline Coles och Liz Zsargo (1998) som är förespråkare för
62
”They do indeed appear in every way […] „the ultimate teaching machine‟ –as long as one realises that this „machine‟ is warm, responsive and delighting in its pupils‟ success” (Sutton 1986b:82).
63
Sedan 1997 ges en treårig kurs för conductorer på fil. kand-nivå genom NICE i samarbete med universitetet i Wolverhampton och Keele University (Brown et al. 1998). Detta är för närvarande den enda conductorutbildningen utanför Petöinstitutet. NICE erbjuder också ackrediterade kurser, workshops och kortkurser för yrkesverk-samma (Conductive Education 2008)
CE framhåller att träningsprogrammen erbjuder ett alternativ till den medicinska och den sociala modellen:
Medan den ”medicinska” modellen fokuserar på indivi-dens funktionshinder och den ”sociala” på defekter hos omgivningen så har den ”pedagogiska” modellen fokus på utvecklingen av hela personen och betraktar integre-ring som en process som inbegriper både barnet och om-givningen snarare än en händelse eller omständigheter som bara ”sker” med personen (Coles & Zsargo 1998:71, min övers.).64
Enligt CE-företrädare finns det med andra ord inte fog för den kritik som rests av t.ex. Oliver (1989) och som i korthet går ut på att CE är ett osunt uttryck för ett medikaliserat synsätt på funktionshindret med en betoning av föreställningar om ”normalitet” som övergripande mål. Den pedagogiska modellen blir i Coles & Zsargos framställning ett sätt att beakta både individfaktorer och omgivningsfaktorer och integrera dem i träningen av barnet. Interaktionen mellan barn och omgivning betonas och får stöd genom de olika inslagen i träningen: i samspelet mellan barn och conductor, i processer som utspelar sig i gruppbehand-lingen och i de moment som syftar till att stärka barnets förutsättningar att klara en integrering i skola och vardagsliv. Att allt ansvar för trä-ningen är samlat hos conductorn stärker också ett holistiskt synsätt menar många (Macdonald 2001; Brown 1999; Wright et al. 2004). CE-systemets förespråkare framhåller också att conductorns roll motverkar den fragmentisering och det inkonsekventa bemötande som kan bli följden av ett multidisciplinärt team där olika professionella specialite-ter ska samverka (Se t.ex. Spivack 1995; Bel Habib 1997).
64
”Whereas the ‟medical‟ focuses on the disability of the individual, and the ‟social‟ on the defects of the environment, the ‟educational‟ model has its focus on the develop-ment of the whole person and regards integration as a process involving both the child and the environment, rather than as an occurrence or set of circumstances which „hap-pen‟ to the child” (Coles & Zsargo 1998:71).