Att en studie om en människobehandlande organisation inte uppmärk-sammar frågan om genus kan diskuteras. I institutionernas vardag finns samhällets strukturer nedlagda och kön såväl som klass och etnicitet är införlivade i alla sociala praktiker (Mattsson, 2005). Jag menar att ge-nusrelationer alltid är närvarande och präglar samspelet i en organisa-tion. Klienters och anställdas förhållningssätt och handlingsmönster genomsyras av kön, vilket inte anses avspegla sig tillräckligt inom samhällsvetenskaplig forskning om funktionsnedsättningar. Inte heller organisationsforskningen har varit speciellt genusmedveten (Alvesson & Due Billing 1999; Barron 2004). Klienter i allmänhet och inte minst personer med funktionsnedsättningar har ofta betraktats som avkönade och intresset har varit lågt för hur vård- och omsorgspraktiken styrs av genus. Jag har haft tanken att föra in frågan om genus i habiliteringen och genomlysa denna i avhandlingen. Genustemat fanns också med i intervjuerna, se bil. 2. Tyvärr beviljades inte medel för en forskningsan-sökan om hur kön görs i habiliteringen. För att göra perspektivet rättvi-sa krävs en omsorgsfull analys och av resursskäl har jag därför beslutat släppa genusperspektivet i avhandlingsarbetet. Jag hoppas få möjlighet att utveckla genusperspektivet i annat sammanhang. Av resursskäl har också tanken om att göra en kontroversstudie lagts på is.
Kapitel 3. Teoretisk tolkningsram
Inledning
Syftet med min studie är att undersöka barnhabiliteringen som en män-niskobehandlande praktik. Jag är intresserad av hur habiliteringsarbetet framställs i tal och texter och hur det tar sig uttryck i den vardagliga praktiken. Med Gale Miller och James A Holstein (1989) kan man ock-så säga att jag är intresserad av hur man ”gör habiliteringsarbete”. Därför väljer jag att företrädesvis använda en teoretisk ram som hör hemma inom den kunskapsteoretiska tradition som brukar benämnas socialkonstruktivism.23 Enligt denna forskningstradition betraktas verk-ligheten som socialt skapad och samhällsordningen ses som en mänsk-lig produkt. I kunskapsssociologerna Peter Bergers och Thomas Luck-manns klassiska verk The Social Construction of Reality (Berger & Luckmann 1966) utvecklas denna s.k. kunskapsrelativistiska grundhåll-ning som innebär att objektivitet och en given ”sangrundhåll-ning” ifrågasätts (Collins 2001). I mitt aktuella fall är uppgiften att undersöka hur habili-teringsarbetet förstås och konstrueras av professionellt verksamma. Uppgiften är inte att bedöma eller värdera vad som är sant eller falskt; rätt eller fel. Perspektivet tar definitivt avstånd från att moralisera eller kritisera aktörernas formuleringar och uppfattningar. Harold Garfinkel och Harvey Sacks (1970) talar om ethnomethodological indifference och uttrycket ”Don’t argue with the members!”, myntat av Melvin Pollner är numera klassiskt (Gubrium & Holstein 2000: 490).
Ett organisationsteoretiskt perspektiv förankrat i konstruktivism faller sig naturligt för mina frågor om vad som sker när man gör habili-tering betraktat ur verksamhetsföreträdarnas perspektiv. I huvudsak har
23
Både begreppet konstruktionism och konstruktivism används i texter av olika förfat-tare men det tycks inte finnas någon klarlagd innehållslig skillnad mellan begreppen. Jag försöker att konsekvent använda ordet konstruktivism (jfr t.ex. Sahlin 2002).
jag inspirerats av forskningsinriktningen nyinstitutionell
organisations-teori då den både lämpar sig för analys av mellanorganisatoriska
pro-cesser och för att förstå samspel mellan aktörer och individer inom organisationen. Nyinstitutionell teori intresserar sig för hur sociala handlingar skapas, förmedlas och kanaliseras genom institutionella arrangemang och hur kognitiva faktorer som föreskrifter, regler, klassi-fikationsscheman etc. är avgörande för institutionellt beteende (Di Maggio & Powell 1991; Johansson 2002). Institutionella logiker, dvs. materiella, kulturella eller symboliska principer för vad en organisation kan/bör eller inte kan/bör göra, växer fram och upprätthålls med hjälp av språk och symboler (Grape 2006). Jag finner det intressant att under-söka hur dessa institutionella logiker framträder i barnhabiliteringen och vilka medel som används av de intervjuade för att upprätthålla dem.
I denna studie har alla intervjuats i kraft av att de befinner sig i en professionell position i organisationen. Mellan dessa olika yrkesföre-trädare uppstår relationer och spänningar som är intressanta att försöka förstå. Det är därför rimligt att ta stöd också av professionsteoretiska resonemang i analysen. En profession brukar kännetecknas av att den har en kognitiv bas i form av en utbildning, gärna åtföljd av någon form av legitimering, att arbetet är självständigt och att det utförs i enlighet med etiska regler som utarbetats inom de professionella yrkesorganisa-tionerna (Nieminen Kristofersson 2002). Ett antal olika professionsty-per kan urskiljas och uppdelningen kan ta fasta på exempelvis inom vilket organisatoriskt fält som professionerna verkar eller vilken sfär i samhället man tillhör. Alla professionella i denna studie befinner sig på det s.k. välfärdsprofessionella fältet och uppgiften består i att intervene-ra för det allmännas räkning gentemot medborgarna. Andrew Abbott (1988) har utvecklat en teori om professionsutveckling i det moderna samhället. Abbott framhåller att det symbolvärde som utbildning och examina medför inte är tillräckligt när professioner ska hävda sig på arenan: det gäller för yrkesgrupper att ta kontroll över de uppgifter som existerar, att ta och behålla initiativet vad gäller problemformulerande och lösningsförslag. Professioner som befinner sig på samma fält måste hantera frågan om rätten att definiera och kontrollera arbetsuppgifterna inom en viss domän, dvs. jurisdiktionen med Abbotts terminologi. Det gäller såväl mellan olika professioner inom organisationen som i
rela-tion till professionella grupper i de institurela-tionella omgivningarna. Ge-nom att värna jurisdiktionen kan man klassificera problem, analysera dem och ha tolkningsföreträde angående lösningarna. För att uppnå jurisdiktion hävdar de olika professionerna sin expertis på olika sätt, såsom genom legitimation/licensförfaranden, hävdandet av akademisk kunskap eller genom anspråk på legitim etik och etablerade konventio-ner.
I allt tvärprofessionellt samarbete måste eventuella konflikter lösas genom förhandlingar mellan olika professioner med sina respektive kunskapsanspråk. Detta resulterar enligt Abbott i antingen
subordina-tion, dvs. att en hierarkisk ordning mellan yrkesgrupperna slås fast,
eller i en strikt uppdelning av arbetsuppgifterna som utförs parallellt och av respektive yrkesgrupp, oberoende av varandra. Lösningen kan också resultera i mellanformer, Abbott talar om intellektuell
jurisdik-tion, dvs. att skilda yrkesgrupper inordnar sig under ett gemensamt
paradigm som erbjuder ett vägledande tolkningsraster och fungerar sammanhållande för fältet (Abbott 1988). Jag menar att jurisdiktions-begreppet kan vara användbart för att förstå hur habiliteringens profes-sioner hävdar ensamrätten till vad de gör och hur de positionerar sig i förhållande till varandra på habiliteringens organisatoriska fält.