De samarbetsstrukturer man arbetar med varierar, kan överlappa var-andra och skapar ibland begreppsförvirring. Ett forum för olika parter att mötas och samspela är habiliteringsplaneringen. Under 1980- och 1990-talet kom en modell att utvecklas i många barnhabiliteringar, nämligen s.k. individualiserade serviceprogram, ISP. Modellen har efterhand modifierats och idag används begreppet
habiliteringsplane-ring för att beteckna den process där olika parter gemensamt formulerar
mål och behandlingsmetoder för ett visst barn. Ett projektnät bildas kring barnet där behov kartläggs, insatser beslutas och målstyrs (Lars-son 2001; Högberg 2007). Principerna för en habiliteringsplanering kan beskrivas på följande sätt:
Ett arbetsteam runt barnet bildas tillsammans med bar-net/ungdomen/familjen.
Insatserna styrs utifrån barnets/ungdomens/familjens behov och inte från befintliga resurser inom olika förvaltningar. Hänsyn tas till de miljöer som barnet/ungdomen möter i sin vardag.
Utifrån barnets/ungdomens samtliga behov målstyrs insat-serna. En stor del av habiliteringsinsatserna sker i vardags-miljön genom ett nära samarbete med betydelsefulla personer för barnet/ungdomen. Insatserna blir på detta sätt effektiva och anpassade till vad som verkligen behövs.
Arbetet är förvaltningsövergripande och genomförs t ex till-sammans med förskola, skola, socialförvaltning och sjuk-vård. Detta innebär att alla har ett gemensamt ansvar för att målen uppfylls. (Habilitering & Hjälpmedel 2006)
Här framställs habiliteringsplaneringen som ett bra redskap för att sam-ordna insatser, förhandla olika intressen och tillgodose olika och ibland motstridiga synpunkter. ”Receptet” för handlingsprocedurerna kan pre-senteras utåt och ge legitimitet i omvärldens ögon. Eventuella komplex-iteter och komplikationer i den verkliga vardagen försvinner i presenta-tionen. Hur fattas då beslut om att en habiliteringsplanering är aktuell?
Ett exempel från mina observationer på hur diskussionen i habilite-ringsteamet kan se ut i verkligheten följer här:
Sjukgymnasten: Calle är mycket sen på alla sätt. Mamman har pratat med läkaren på Barnneurologen och han hade sagt, en-ligt mamman, att ‟någon hjärnskada har han inte‟. Mamman funderar på om det är epilepsin som gör det. [Flertalet i rum-met reagerar på sjukgymnastens utsaga. Höjda ögonbryn, hu-vudskakningar]
Läkaren: Han behandlas för epilepsi.
Sjukgymnasten: Jag har pratat med mamman. Det är lite svårt att nå henne. Allt sånt där praktiskt, avlastning och så är hon intresserad av. Jag har föreslagit program för stimulering… Specialpedagogen: Hur är det med badet? Jag har skickat ti-derna.
Sjukgymnasten: Jag har diskuterat med ortopedverkstan om ståskal.
Kuratorn: Jag har träffat LSS-handläggaren för att diskutera avlastning.
Läkaren: Men är han ett LSS-barn? Är han utvecklingsstörd? Kuratorn: LSS-handläggaren pratade om trean.
Läkaren: Han träffar barnneurologen idag. Avlastning kan dom få via Soc. När mamman inte heller är inne på att han är utvecklingsstörd.
Sjukgymnasten: Jag får ingen riktig kontakt med henne. Läkaren: Han ska ha en helkroppsröntgen. Det vore utomor-dentligt om vi kunde få kläm på diagnosen.
Sjukgymnasten: Enligt mamman hade barnneurologen sagt „innan den och den tiden kommer du att kunna gå‟.
Läkaren: Hade han sagt det så är det otroligt.
Psykologen: Det låter mera som att mamman tolkar det dok-torn sagt.
Sjukgymnasten: Vi behöver nå mamman med vad man kan hålla på med.
Psykologen: Skulle vi ha nytta av en observationsfilmning av samspelet?
Logopeden: Kanske är det lättare för föräldrarna att…specialpedagogen och jag? (observationsutdrag)
Här avslutas ”barndragningen” när det gäller Calle. En veritabel mobi-lisering sker i stunden. I den spontana ”inventeringen” av problem kan jag urskilja oklarheter kring medicinsk diagnos och prognos samt ”per-sonkretstillhörighet” enligt LSS. Här förefaller finnas
samordningspro-blem i relation till barnkliniken. Det är också oklart vem som bör hålla i kontakten med mamman som av vissa uppfattas som ”svår att nå”.
Mamman har önskemål om avlastning men det är oklart om de kan få
LSS-insatser eller om socialtjänsten ska stå för denna. Många konkreta
åtgärder nämns så som program för stimulering, ortopediska hjälpme-del, erbjudande om bad och helkroppsröntgen samt observation av sam-spelet mellan pojken och mamman. Först i sista kommentaren framgår det att Calles pappa också finns med i bilden. I observationen ges en provkarta på förekommande habiliteringsuppgifter. Element av utred-ning, råd, stöd, behandling mm. lyfts fram. Minst sex olika yrkesföre-trädare är engagerade kring Calle och en mångfald aspekter förs på tal, allt från att åtgärda praktiska problem till att skapa goda relationer med familjen. De perspektiv som bärs av de olika yrkesföreträdarna uppen-baras också. Teamet förefaller dock ha svårt att ta ett helhetsgrepp på situationen, hitta en framkomlig handlingslinje och synkronisera team-samarbetet. Trängsel och konkurrens om plats på arenan verkar vara en realitet. Ingenting konkret blir egentligen beslutat och samordningen
sker inte i detta forum. För mig som inte känner till mer än det som
”läggs på bordet” väcks många funderingar. Varje ärende inrymmer en komplexitet. Problemen är inte renodlade utan sammansatta och kräver ett helhetsgrepp för att de ska kunna lösas. Kontrasten är stor mellan de snåriga förutsättningar som råder i verkligheten och presentationen av hur en habiliteringsplanering ska gå till – i princip.
Ett tredje begrepp som också förekommer i habiliteringssamman-hang och därför bör nämnas är individuell plan. Enligt lagstiftningen44 ska habiliterings- eller rehabiliteringsåtgärder planeras och beslutas i samråd med den enskilde och syftet med individuella planer är att öka brukarens/patientens inflytande och självbestämmande och att underlät-ta samordning mellan olika aktörer som förvaltningar och myndigheter.
44
§ 10 Lag (1992:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade; § 3b, 18b Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Kartläggningar visar dock att individuella planer inte upprättas i den utsträckning som lagstiftaren tänkt.45