Oavsett om motståndet tog sig en organiserad eller vardaglig form måste det legitimeras. Varifrån hämtade då hantverksarbetarna denna legitimi-tet? Att knyta hushållet med dess i grunden annorlunda inställning till produktionsmedel och produktionens syfte, till en tidigkapitalistisk organi-sation innebar problem och motsättningar. När, var och hur produktionen skulle ske hade tidigare varit hushållets angelägenhet, och det var beslut man ovilligt var beredd att lämna över till förläggare eller brukspatroner.
Så länge hushållet hade möjlighet att sätta sin egen ekonomiska välfärd i främsta rummet torde det innebära att det så långt som möjligt strävade efter att tillverka de produkter som gav det den säkraste försörjningen.
Vid Jäders bruk hade exempelvis brukspatronen under andra hälft problem med att smederna valde att smida de spiksorter som betala-des bäst i relation till nedlagda råvaror och arbetstid. Beställningar av an-dra produkter lät de ligga till förmån för denna produktion.38
1 takt med att hushållets roll som produktionsenhet vid bruken urholka-des, genom kapitalets gradvisa penetrering, minskade deras möjlighet till Rydén Utterström 1959, s samt JKA 1834, och JKA
1847, s 95.
Bursell 1974, 87.
Rydén kapitel 5 och 6.
Isacson Magnusson 1983, 98f.
117.
ett sådant strategival. Detta innebar samtidigt sannolikt att huvudmotsätt-ningen inom näringen allt tydligare försköts till relationen mellan bruket och de agrara producenterna, för vilka fortfarande fungerade som produktionsenhet. Hildebrand och senast Per-Arne Karlsson, har hävdat att det snarare var problemet att mobilisera bönder till kolningsarbete än en faktisk brist kolskog eller en spekulation om prisutvecklingen världsmarknaden, som låg bakom nödvändigheten att begränsa rikets järnproduktion vid mitt.39
Karlsson ser en viktig grund för brukspatronernas problem i bondestån-dets allt starkare politiska ställning under frihetstiden. Tidigare hade man tigit still men nu förfogade man över redskap för att artikulera sin protest mot de villkoren.40 Det råder ingen tvekan om att böndernas politiska ställning var mycket stark under denna tid. En orsak till detta, liksom till den ökade oviljan mot bruken var dock, vilket Maths har påpekat, det stegrade priset på jordbruksprodukter under
Eftersom kolpriset låg fast blev det alltmer ofördelaktigt för bönderna att ägna sig åt kolning eller transporter i jämförelse med jordbruksproduktio-nen där priserna ökade. Bandet till bruken framstod för många, inte bara för bönderna själva, därmed som ett hinder för rikets agrara utveckling. 1 riksdagsdebatterna speglas detta, som P-A. Karlsson också påpekar, i en motsättning mellan brukshushållning och allmänhushållning.41
De bönder som var knutna till bruken kunde i detta läge antingen för-söka höja ersättningen för kolet eller göra sig fria från bruken för att i stället kunna ägna sig åt sitt jordbruk. Flera tecken finns på att bägge stra-tegierna tillämpades. Kraven på höjda kolpriser och slopande av kol-tvånget i riksdagen parades med kolstrejker.42 Även olika typer av var-dagligt motstånd förekom hos kolbönderna. Framförallt handlade det om att manipulera med kollassens kvantitet och kvalitet. Kolpriserna ökade också, men handeln släpptes inte fri.43
Brukspatronernas svar på böndernas aktioner var i stället att organisera sig i karteller och dela upp kolmarknaden mellan sig. Vid hammartinget för Nora och Linde bergslagar 1697 gav exempelvis bergsmästaren
“samtliga hammarägare och förvaltare tillstånd sig sins emellan om ett visst pris vid vart bruk att
Hildebrand 1957, 263ff. Karlsson 1990, kap Karlsson 1990, ss 144f och 238ff.
Karlsson 1990, kap VI.
Hildebrand 1957, 267 f. Montelius 1959, 173f.
Montelius 1959,
HTP 1697, BMA ULA.
Eftersom det var ekonomiskt gynnsammare att öka sin självhushållning och eventuellt saluföra ett överskott av jordbruksprodukter, blev bönderna mer ovilliga att lägga ned tid på och körslor.45 Förklaringen krä-ver dock att bönderna var fria att fatta ett sådant beslut. Omfattande gäld-bundenhet till bruken kan i detta fall ha utgjort ett hinder. Att brukspatro-ner och förvaltare var medvetna om värdet av dessa bindningar ganska tydligt. Förvaltaren Qvist vid Iggesunds bruk formulerade detta problem då han år 1815 önskade att “några utvägar till finnandes, som kunde sätta allmogen i litet tvång, att de intet efter egen
finge göra och låta som dem själva lyster och
En annan väg för bruken var att öka sin skogs- och jordbruksegendom.
Under andra hälft visade bruken ett allt större intresse för jordförvärv och torpanläggningar. Maria Ågren har i detta sammanhang gjort den viktiga distinktionen mellan en breddning och en fördjupning av brukens ägande av jord. Det var vid denna tid inte bara så att arealen utö-kades utan den kom också att besittas på betydligt säkrare villkor.47 San-nolikt kom man också att disponera jorden på ett mer rationellt sätt. Sig-vard Montelius har påpekat att de nyanlagda torpen i regel inte var större än att torparen tvingades till kolning för sin Mätta bönder var, som förvaltaren vid masugn i Ore socken i Dalarna ut-tryckte sig på inte att räkna med för brukets foror.49
En liknande förklaringsmode11 kan användas för att begripliggöra bergsmanshyttornas allt större ekonomiska problem under an-dra hälft och början. År 1791 skriver Petrus Mozelius att många bergsmän i Nora och Linde bergslagar drev sitt bergsbruk med un-derskott på grund av det höga spannmålspriset och arbetarnas gamla vana att räkna lönen i brödsäd.50 Det blev i detta läge mer lönsamt för bergs-männen att ägna sig åt jordbruk, vilket också antyds av deras omfattande nyodlingar.51
Dessa förklaringar av kolböndernas och bergsmännens beteenden, lig-ger nära Peter Kriedets tolkning av begreppet deindustrialisering. Utveck-lingen av samhällsekonomin gjorde att vissa typer av hemindustri blev mindre favorabla för hushållet, varvid en flykt bort från näringen inled-des. När det gällde denna utveckling i Sverige understöddes den politiskt
Isaxson 5. Montelius 1984. 33.
Hildebrand 1957, 269.
Ågren 1992, kap VI.
Hildebrand 1957, 287 och Montelius 1962. Montelius 1984. 33 och Hasselberg 1991. 25.
Mozelius 1791,
1979. 83. Omberg 1992 kommande. kap V11.2.
av grupper vilka ville utveckla landets jordbruk och lanthandel. Bruken försökte däremot möta den genom att hårdare knyta producenterna till sig.
C.A. Gottlund gav 1821 sin starkt färgade bild av denna utveckling när han beskriver finntorparnas situation i Säfnäs:
En del stannade kvar som bönder och torpare under bruken, och sedan de-ras egen näringsgren var betagen och sedan de med bruksarbete till den grad ruinerat sig själva, att de istället att sitt dagliga uppehälle blott åsamkade sig med varje dag en allt större skald till bruken,
de till den fattigdom, uselhet och att man knappt vill tro sina egna ögon man därom
Att hushållets storlek och funktion bestämdes av produktionen var såle-des bara en del av verkligheten. Så länge hushållet till någon del behöll sin roll som arbetslag så återverkade dess funktioner som
och reproduktionsenhet alltid på produktionen. När producerande hushåll länkas till den storskaliga varuproduktionen leder detta till konflikter som på ett dynamiskt sätt driver utvecklingen framåt.