Vi har tidigare påpekat att faktorer som reglerade samhällets fördelning av och tillgång till resurser, måste vägas in i diskussionen om produktio-nens maktförhållanden. Detta inbegriper såväl sociala som juridiska för-hållanden. Feodala egendomsförhållanden utgjorde exempelvis ett hinder för landsbygdsindustrins utveckling i de fall godsägaren strävade efter att i möjligaste mån suga upp och omvandla bondehushållens
överskott till tvångsarbete på godsen. Av samma orsak förhindrade gods-systemet en ekonomisk differentiering av hushållen.
Redan Herbert Kellenbenz och Eric Jones konstaterade också att hem-industrin utvecklades i områden där godsherrarnas grepp över jorden var relativt svagt.8 Det är emellertid viktigt att i detta sammanhang under-stryka att det var godsägarens sätt att ekonomisera sin egendom, inte förekomsten av feodala förhållanden som sådana som var avgörande för
Citerat efter Nordin 1989, 134.
Kellenbenz 1963, 839. Jones1968, 61. Se även bohm 1981. 6.
utvecklingen. En allmogeindustri utvecklades exempelvis i livegenskapens Ryssland. Dock inte på de bästa jordarna, utan i mer marginella områden där det framstod som lockande för godsägaren att omvandla böndernas naturaräntor till manufakturprodukter.9
Liknande problem mötte landsbygdsindustrin i områden med fria och självägande bönder, men med en stark och konservativ bystruktur. Rudolf Braun har för del visat hur handelskapitalet hade mycket svårt att penetrera de äldre jordbruksområdena, varför man tvingades söka sig till mer marginella områden. Det var således inte jordkvaliteten som en-samt avgjorde landsbygdsindustrins lokalisering, utan också den sociala organiseringen av
Bergsindustrin var i minst lika hög grad som textilindustrin en näring som krävde tillgång på jord och agrar arbetskraft. De sociala och juri-diska förhållanden som reglerade tillgången till jord, skog och malm spe-lade därför en stor roll för näringens utveckling. Det är därför rimligt att anta att skillnader i agrar struktur påverkade industrialiseringsförloppet. 1 diskussionen av den textila hemindustrin har komparativa ansatser gjorts för att jämföra hemindustrins utveckling i östra och västra Europa, dvs. i en region som dominerades av godsjordbruk och livegenskap och en med friare förhållanden för bondeklassen.11
När det gäller järnindustrin har inga liknande studier gjorts. Vi kan emellertid här på ett inledande stadium laborera med åtminstone tre pro-duktionsområden med skiftande agrarstruktur:
a) Gutsherrschaft och livegenskap t.ex. Ryssland och Böhmen, b) ej livegenskap t.ex. Sverige och västra Tyskland.
c) Marknadsjordbruk t.ex. England och Belgien (Vallonien).
Utan någon ambition att vara heltäckande skall här endast några exem-pel anföras på hur skillnad i agrar struktur och jordbrukets utveckling har påverkat järnindustrin. För att illustrera diskussionen har exempel hämtats från framför allt den engelska, svenska och ryska järnindustrins utveck-ling.
1 England dominerade ett adligt ägande av gruvor, hyttor och hamrar under och Järnindustrin utvecklades således till en bör-jan inom godsets ram, varvid sedemera en borgerlig entreprenörsklass ut-kristalliserades som arrendatorer av den järnproducerande delen av egen-domen. Denna grupp kom under andra hälft alltmer att
Rudolph 1980, 111. Rudolph 1985, 53.
Braun 1990, 22. Jfr Gullickson 1987, kritik av förhållandet jordnatur och industrialisering, 44ff. Se även Gullickson 1983.
Kreidte, Schlumbohm 1981, 4ff.
111 stå som självständiga ägare till dessa delar. Emellertid förblev ägandet till jorden inte sällan kvar hos adeln långt fram i tiden, och bruksidkarna drev sina företag utifrån långa arrenden. Framför allt var det rättigheterna till malm- och senare även kolbrytningen som på detta sätt var tids-bundna.” En anledning till att adeln gav upp järnhanteringen var sanno-likt att godset inte ensamt förmådde att försörja produktionen med råvara och arbetskraft.14 Som Witold Kula har påpekat, så byggde varuproduk-tionens lönsamheten i godsägarens ögon på att han kunde omvandla obe-talt tvångsarbete till bytesvärde. Var han tvungen att köpa råvaror eller anställa arbetskraft så framstod fördelarna som mindre lockande och riskerna som större.15 För att behålla produktionen inom godsets ram måste egendomen utvidgas och fler beroende bönder knytas till tillverk-ningen, en utveckling som varken var socialt eller politiskt möjlig i eller England.16 Däremot skedde en sådan utveckling inom den böhmiska och inom den ryska järnhanteringen.17
De engelska bruksägarna förefaller i stället i hög grad ha blivit hänvi-sade att köpa kol och transporter av kringboende bönder. Detta gav dem en sämre konkurrenssituation i jämförelse med det svenska eller ryska järnet. Det stegrade priset på träkol var dock en viktig faktor bakom ef-fektiviseringen av teknologin och framför allt bakom övergången till att tillverka järn med hjälp av stenkol under
1 Sverige var situationen en annan. Bergslagen dominerades av själv-ägande bönder och kronan hade tidigt befäst sin regalrätt till
Bönder inom och i närheten av bruk och bergslag gjordes rän-tepliktiga till de nyanlagda verken och räntorna omvandlas till kol- eller dagsverken. Sven A. Nilsson har påpekat att kronans möjlighet att avdela räntan från enstaka hemman till krigsmaktens behov, var en väsentlig för-utsättning för framväxten av den starka armén under stormaktstiden.20 Ett liknande resonemang torde vara överförbart till bergsnäringen. Den sven-ska agrarstrukturen och den starka staten gav möjlighet till en medveten statlig bergspolitik. Att marknadsprissättning och konkurrens om råvaror och transporter aldrig tilläts att slå igenom innebar sannolikt också
Crossley 1966, 286. Crossley 1974,s 25f.
Se Birch 1967, 196ff.t.ex.
Crosseley 1966, 282 och 285.ss Kula 1976, 52.
Brenner 1982, 90.
1979, 57 och 67.ss 1977, 53ff.
Dybeck 1985, Nilsson 1989, 145f.
nadsfördelar i jämförelse med exempelvis den engelska järnhanteringen.
På samma sätt, vilket bland annat David Landes har påpekat, torde manu-fakturerna i öst och Centraleuropa, vilka baserades på livegenskap ha yt-terligare kostnadsfördelar.21
Det svenska regleringssystemet urholkades dock, som ovan antytts, allt tydligare under senare del, för att slutgiltigt bryta samman under det följande århundradets första hälft: smidesbegränsningarna upp-hörde liksom järnvräkeriet och kol- och tackjärnshandeln släpptes fria.**
Detta innebar att den svenska järnhanteringen ställdes inför en djupgående kris. Produktionen måste omstruktureras för att utan ett feodalt skyddsnät av tvångsarbete och fasta råvarupriser, möta en allt hårdare europeisk konkurrens, framförallt från England där järnindustrin två sekler tidigare hade tvingats att gå igenom en liknande eklut.