Vår grundläggande syn på den tidigindustriella produktionen som mång-strukturell där enheter med olika social organisation samverkade gör det naturligt att anlägga ett rumsligt perspektiv på utvecklingen. Regionens utbredning bestäms funktionellt utifrån produktionens flöden av förutsätt-ningar, delprodukter och färdigprodukter. Regionens natur bestäms so-cialt genom det sätt på vilket råvaror och arbetskraft allokeras. Utifrån de ovan diskuterade tankegångarna om en social produktion av regioner, vill vi här skissera en tankbar utvecklingslinje av hur järnhanteringens för-ändrade organisering skapade och omskapade Bergslagen som region. En utveckling där ett småskaligt och spontant byte inom och mellan regioner förvandlades till en feodalt reglerad resurshushållning, för att slutgiltigt
Se 1986, kapitel 1, citatet från 5.
utvecklas inom ramen för en marknadsekonomisk interaktion på nationell och internationell nivå.
Bergsmän och bönder, det småskaliga bytet
Med en rent oerhörd fart tränger bygden in i skogarnas bindes vid de vattenfallen pd dalsluttningarna och bäckamas forsar uppe Det är nästan så man tycker sig höra hur järnet bröt bygd i Helge skildring av Nora och Linde bergslagars förändrade kulturgeografi. Ut-vecklingen innebar dock inte enbart en kvantitativ utvidgning av bygden utan också en kvalitativ utveckling. Det skede Nelson beskriver i citatet här ovan, har att göra med expansion av masugnstekniken.
Den svenska järnhanteringen hade dock en mycket lång förhistoria.
Under tidig medeltid var järnproduktionen samrolikt baserad på det en-skilda gårdshushållet. Tekniken var enkel och inte alltför resurskrävande.
1 takt med att en övergång skedde från myr- och sjömalm till malm från gruvor och i samband med att masugnen därmed utvecklades förändrades denna organisation. En större samverkan mellan de enskilda hushållen ut-vecklades som en följd av det ökade behovet av resurser och samordning.
Kring masugnen växte hyttelaget fram och kring gruvan, bergslaget. Hyt-torna förlades i närheten av gruvorna och kring masugnen växte så små-ningom hyttbyar upp.30
1 geografiska termer kan denna utveckling ses som att den tekniska för-ändring påverkade de små hushållsenheterna att samverka i större enhe-ter, sociala rum eller regioner. En formalisering av denna utveckling skedde under genom det kungliga privilegiegivandet. Bergsla-get var därmed inte bara en ekonomisk enhet utan även en juridiskt ad-ministrativ sådan.
En del av hyttornas och bergsmanshamrarnas produktion såldes, främst genom Hansans försorgs, ut till Europa. De exporterade kvantiteterna skilde sig mycket från år till år, vilket indikerar att banden till handelska-pitalet knappast hade någon mer fast eller permanent form utan kan, åt-minstone till en början, ha rört sig om försäljning av mer tillfalliga skott.31 Enheterna kan således sägas ha ingått i ett större interregionalt handelsutbyte. 1 takt med att den internationella handeln ökade växte
Nelson 1913, s 302.
Nelson 1913, 304.
Kumlien 1953, p Sprandel 1985, 315, nämner också Antwerpen, Hamburg och som betydande mottagare av svenskt järn under enstaka
der upp som förmedlande länkar för exporthandeln. Borgare från dessa städer, Västerås, Arboga och Örebro etc, kom också att äga hyttor och hamrar Bergslagen.32 Detta innebar att även andra bindningar än de inom bergsmanskollektivet blev bestämmande för det sociala rummets ut-formning. 1 förlängningen möter ett möjligt utvecklingsförlopp av ett centrum periferi förhållande likt det inom den kontinentala textilindus-trin, där städerna kom att fungera som knutpunkter för verksamheten.
Bergslagen var självförsörjande när det gällde råvaror och sannolikt också arbetskraft för järnhanteringens behov. Sämre var det då med till-gången på livsmedel. På grund av de mindre goda förutsättningarna i många områden med rika järnfyndigheter, förefaller den tidigmedeltida järnhanteringen ha skötts som en bisyssla till jordbruket. Betecknande är exempelvis att inga fasta bosättningar hittats vid utgrävningarna av Lapp-hyttan, utan enbart byggnader som har fungerat för tillfallig
För en fast bosättning i dessa områden krävdes en mer utvecklad regional arbetsfördelning mellan jordbrukande och järnframställande re-gioner. Spår av en sådan syns redan under vikingatiden. Åke Hyenstrand har satt den lågtekniska järnhanteringens frammarsch i samband med den vikingatida expansionen i Mälarlandskapen. Han menar att ett organiserat och tämligen storskaligt utbyte skedde mellan dessa regioner i form av en redistributiv ekonomi organiserad som ett De empiriska ar-gumenten för ett sådant utvecklat byte är dock relativt svaga. Kanske är det i stället mer rimligt att tänka sig, vilket arkeologen Anders Broberg nyligen påpekat, att utbytet mellan järn och spannmålsproducerande om-råden tog formen av ett småskaligt byte hushåll emellan.35
Under medeltidens senare del framträder den regionala arbetsfördel-ningen mera tydligt. På omtalas hur bönder från slättsocknarna fraktade livsmedel till de järnproducerade bergsmännen. Märta Eriksson har genom sin studie av järnräntornas utbredning under givit en bild av ett mycket utbrett byte mellan Bergslag och jordbruksbygd. Denna arbetsfördelning upprätthölls utan direkta statliga eller andra tvångsåtgär-der. Att kronan belade slättbönderna skatt i järn bör dock ses som en ut-tryck för att man önskade behålla och om möjligt befordra detta utbyte.36
Den regionala arbetsfördelning grundade sig således på en naturlig för-delning av sysslor mellan jordbruks- och järnproducenter. Det var
Hyenstrand 1985, 359.
Magnusson 1985, 29.
Hyenstrand 1979, Hyenstrand 1985, 358.
Broberg 1990, 115.
Eriksson 1940, 28.
ten till och beskaffenheten av tillgängliga resurser som var avgörande.
Den sociala organiseringen av regionen innebar sannolikt att såväl det ter- som det intraregionala utbytet var reciprokt och utan dominans. Att beskriva relationen i termer av regioner eller ett centrum periferiförhållande låter sig knappast göras. Dock antyds en sådan ut-veckling genom att köp- och handelsmän i de närbelägna städerna på egen hand kom att äga hyttor och hamrar i bergslagen.