huvuddrag
Kan då dessa övergripande teoretiska resonemang överföras på den sven-ska bergshanteringens utveckling? Vi har redan ovan antytt ett jakande svar på frågan. Låt oss utveckla detta och då börja ur något av ett fågel-perspektiv. Från en enkel varuproduktion, integrerad med den agrara produktionen i bergsmanshushållet, gick utvecklingen av den svenska bergshanteringen via ett lösligt förlagssystem i riktning mot en centralise-rad produktion där icke-producenten organisecentralise-rade och övervakade arbets-processen. Slutfasen innebar att nya dominansförhållanden utvecklades där makten på ett helt annat sätt var förborgad i produktionsteknik och ar-betsmomentens utplacering i tid och rum. Processen är långt utsträckt i tid, från till och långt ifrån enhetlig. Den svenska bergshanteringen före det industriella genombrottet förefaller istället att utmärkt väl passa in i Maxine Bergs bild av en näring där flera olika sätt att socialt organisera produktionen samexisterade. Sida vid sidan fanns, under hela perioden, centraliserade anläggningar och enheter med en annan organisatorisk och social struktur.
130. 1992, ss 48 och 66.
Thompson 1989, kap 5. Beronius 1986, s
passar in i den traditionella bilden av en proto-industri: jordbruk kombine-rades med varuproduktion för en interregional marknad. Denna produk-tion stod ofta i en relaproduk-tion till handels- och/eller industrikapitalet. Liksom i många andra järnproducerande områden i Europa stärktes under och dessa band, vilka främst tog sig förlagssystemets form.83 Fernand Braudel har påpekat att handelskapitalets vilja att stå fritt och oberoende gjorde sig gällande även inom bergshanteringen. Där det var möjligt undvek köpmannen att binda kapital i gruvdrift och produktionens förberedande stadier och koncentrerade sig på att finansiera och kontrol-lera masugnar och hammare. Om möjligheten fanns undvek emellertid kapitalisten helt produktionens sfär.84
1 vilken utsträckning de svenska bergsmännen bands i förlagsband, vilka som har agerat som förläggare och vad detta betytt för den fortsatta utvecklingen av bergsmanskollektivens sätt att organisera produktionen är otillräckligt undersökt. År 1717 gav emellertid Christopher Polhem sin tolkning av situationen och underströk att till bergsbrukets nytta var
att honom [bergsmannen] föres till dhe fömödenheeter han betarfvar till mat och kläder att der vijd ike skier något sådant missbruk som
snart kan förstöras af som som stadigt sig ved hans värk med alla varor god
som förvillar syn och etc och der med lenge urngår, till dess gott som
Vid sidan av den penetration av bergsmansproduktionen från handelskapi-talet, som Polhem skildrar, är vilket ovan understrukits, differentierings-processen viktig att beakta i detta sammanhang.
Brukspatronerna försökte rimligtvis att försäkra sig om en säker till-gång på råvaror för sina hamrar, det vill säga att på olika sätt binda upp producenter av tackjärn och träkol. Dessa band kunde dock se mycket olika ut. 1 vissa fall har brukspatronen uppenbarligen fungerat som feodal räntetagare, i andra som förläggare och i ytterligare fall som arbetsgivare.
Även om samtliga sätt har existerat samtidigt under och
så syns en utveckling mot att fastare integrera och organisera dessa delar av produktionen inom bruket. Detta yttrade sig bland annat under talets andra hälft i ett ökat tekniskt intresse för blåsning och På
köpte sedan de stora bruken allt oftare andelar i gruvor samt Pinedo 1974, 83f. 1974, 137. Pirenne 1927, 423.
lenbenz 1974, 412. Short 1989, 161ff. Marshall 1989, 144ff.
Braudel 1986, 299.
Polhem 1951, 95.
Braune 1904, 33ff.
45 uppförde egna hyttor.87 Relationen till tackjärns- och kolproducenter tog därmed oftare form av ett lönearbetesförhållande. Utvecklingen syns tyd-ligast inom tackjärnsproduktionen och först under senare del blev lönearbetet av betydelse för komingen ss
Ett liknande perspektiv kan anläggas vad gäller andra allmogeprodu-centers ställning till bruk och köpmän. Gryt- och kanngjutarna i Linde bergslag stod exempelvis i ett nära förhållande till städernas köpmän, vilka fungerade som förläggare. Gjutaren förfärdigade gjutformarna, men förläggaren stod för malmen och tingade också blåsdygn i bergsmännens hyttor där gjutaren sedan utförde arbetet. Helt tydligt är också att vissa manufakturbruk knöt till sig smidesproducenter på landsbygden, något de för övrigt också uppmanades till av bergskollegiet.90 1 Godegårds berg-slag var detta en tradition som hade inletts redan under kronobrukets tid på Bondehushållen försågs med spikämne av vilket de sedan tillverkade spik som såldes åter till bruket. hammare upprät-tades 1756 i detta område med huvudsaklig uppgift att förse smederna med ämnesjärn. Bruket kom således att fungera som allmoge-smedernas förläggare.91 Bandet mellan bruk och allmogeproduktion kunde också ta sig andra former. Maths Isacson har visat hur bruket i Wikmanshyttan under intimt samarbetade med liesmederna i Hedemora för att förbättra stålkvaliteten i liarna.92
Bergsmännens ställning i arbetsprocessen påverkades inte bara av de fortgående penetrerings- och differentieringsprocesserna. Statsmaktens re-glering av näringen satte också, högst påtagliga gränser för deras verk-samhet. År 1638 stadgades att ingen annan än utbildade masmästare skulle vara bemyndigade att sköta tackjärnsframställningen. 1
ordningen fastslogs att “Masmästaren allena regerar blåsverket och icke här uti regulerar sig efter bergsmannen.. Detta uteslöt dock inte att bergsmannen var närvarande vid blåsningen. Fortfarande 1759 meddelade Sven Rinman, i sin egenskap av övermasmästare, att “vid bergsmanshyt-tor åter är merendels överallt brukligt att bergsmännen själva skiftesvis arbeta för hyttedrängar, var och en på sitt lilla bruk.. På sikt kom
Andersson 1960, 362. Tham 1949, 189. Hildebrand 1957, s 378f.
Berglund 1982, s 136f. Larsson 1986, s 61. 1992, kap V1.6.Ågren Nohrborg 1761, s 28ff.
Bergskollegii brev till bergsmästarna 1752, KSFPR, bd 2: 620ff.
Bergsten s1946,
Isacson Magnusson s 96.1983,
Masmästarordning 8, KSFBR, s 107.
Citerad efter Kromnow s 32.
dock bergsmannens uppgifter i produktionen att koncentreras till att fram-bringa råmaterialet till hyttan.
Som ovan har antytts var icke-producentens ställning vid de mer centra-liserade anläggningarna långt ifrån alltid självklar. Graden av storskalig-het får heller inte överdrivas. För att använda Landes terminologi rör det sig under och snarast om workshops”, utan vare sig manufakturens utvecklade arbetsdelning eller fabrikens maskineri och centraliserade kraftkälla.95 Heckschers beskrivning av svenska manufakturer som en rad sammanbundna hantverksverkstäder förefaller således även att passa in även på stora delar av bergsindustrin, särskilt då järnmanufakturen.96
Det var först vid mitten av som produktionen kom att ge-nomgå några större förändringar. Under de nya, hårdare, marknadsför-hållanden som kom att råda från napoleonkrigens slut inleddes en process som under helt skulle omstrukturera den svenska järnhante-ringen. Det var ett förlopp som innefattade såväl teknisk utveckling som en koncentration av driften till betydligt färre anläggningar. Resultatet blev en betydande ökning av produktionen men framförallt en kraftig pro-duktivitetsökning. Under loppet av tillväxte också den in-hemska marknaden för järn och stålprodukter, på ett sådant sätt att när-ingen upphörde att endast vara en exportindustri.
Vad gäller den tekniska utvecklingen satte den fart redan under talet med införandet av varmbläster vid såväl hytta som hammare och ut-vecklandet av effektivare rostningsmetoder för malmen. Det var emeller-tid först under som det första stora uppsvinget kom med infö-rande av lancashiresmidet och ångdrift. Under det påföljande decenniet infördes så en kraftigt förändrad masugn med en ny typ av rostugn. Pro-duktionsregleringarnas avskaffande 1846, och den fortgående liberalise-ringen av näliberalise-ringen möjliggjorde också allt större investeringar. Valsver-kens introduktion, under och förstärkte sedan ytterli-gare dessa tendenser. Det är under denna period som de första fullt inte-grerade järnverken, baserade på nyuppförda hyttor och lancashiresmide kombinerat med utvalsning av stångjärnet, börjar
Det var emellertid först med introduktionen av götstålet som utveck-lingen mot en mer storskalig produktion tog fart på allvar.
Landes 1986, 602. Schön 1979, 8, och Berglund 1982, 35, använder istället be-s s nämningen proto-fabriker för dessa anläggningar.
Heckscher 1937, 198.
Se ss 1986, Bohm 1972 och Björkenstam 1984.
Se även Fahlström 1960.
4 7 den utvecklades Sverige under slutet av och infördes i större skala under inledning. Även vad gäller martinmetoden Sverige långt framme i utvecklingen. Processen utvecklades i Frankrike under inledning, och infördes till Sverige 1868. Den stora ex-pansionen kom emellertid först på Den nya tekniken infördes oftast, i något mindre skala, vid något av de befintliga bruken där den till en början utnyttjades parallellt med det gamla stångjärnssmidet. Först efter en försöksperiod, på något eller några år, kunde smidet helt läggas ned. Under perioden skedde emellertid några nyetableringar av järnverk baserade på den nya tekniken. Till de viktigaste av dessa hör grundandet av Sandvikens järnverk 1862, baserat på bessemerprocessen, och Stora Kopparbergs försök till centralisering av sin järnhantering till det nyupp-förda Domnarvets järnverk 1878.
Vare sig tekniken togs i bruk vid något nyuppfört järnverk eller vid ett äldre stångjärnsbruk innebar utvecklingen att en allt större del av den väx-ande produktionen kom att ha sitt ursprung vid en stor anläggning där man hade investerat i ny teknik. Anläggningarna blev under utvecklingens gång allt större, samtidigt som allt fler av de mindre slogs ut. Denna cen-tralisering av driften benämns ofta som den stora Bergs-männen blev de första offren för denna utveckling, och de förlorade helt sin ställning inom branschen när deras anläggningar, som de första, slogs ut i den allt hårdare konkurrensen.
Götstålet, och i synnerhet martinstålet, hade på sikt övertaget över stångjärnet, men lancashireproduktionen klarade sig kvar på marknaden med en anmärkningsvärd seghet. Det var, som ovan nämndes, först 1895 som götproduktionen översteg stångjärnsproduktionen, och bessemerpro-duktionen nådde upp till lancashireprobessemerpro-duktionen först på
Utvecklingen skedde sålunda mycket gradvis, och något markant brott är svårt att finna. Förändringsprocessen inleddes redan vid seklets början, under trycket från introduktion i England, samtidigt som det är viktigt att konstatera att stångjärnet behöll sitt övertag över till slutet av seklet. Lancashiresmedjan hade emellertid vid utgång betydligt större likheter med de samtida järnverken, baserade på en götstålsproduktion, än med de hundra år äldre tysksmed-jorna. Utvecklingen innebar att relationen mellan producent och
icke-pro-ducent kom att få en ny inramning i det att produktionsprocessen
1986, diagram 3, 67.
Se Bohm 1970 samt 1986, ss 66ff och 84.
1955 samt Jonsson 1983.
Se Pettersson 1988, ss 51 och 55.
trerades till arbetsplatser som var mycket stora, inte sällan med flera hun-dra anställda.
Även inom gruvnäringen var samma process verkande. Den tekniska utvecklingen, med allt mer komplicerade konstgångar, införandet av ång-kraft, krutets introduktion och förändrade brytningsmetoder, ledde till en koncentration av driften till ett mindre antal gruvor. Dessa växte samtidigt till allt större arbetsplatser.
Hur produktionens sociala organisation utvecklades vid dessa enheter före det industriella genombrottet, och hur bruksarbetet förvandlades till fabriksarbetet, är otillräckligt undersökt. Uppenbarligen hade hammar-smederna vid kronans bruk under och vid vissa privata an-läggningar under en mycket självständig ställning. De ansva-rade på egen hand för anställning av arbetskraft och i vissa fall också för inköp av kol.103 Vid vissa hamrar fick de också till en del sin avlöning i stångjärn.104 Liksom vid många andra storskaliga anläggningar i Europa under samma period, fungerade således den yrkeskunniga arbetskraften närmast som självständiga underleverantörer. Detta system, en typ av oreglerad “sub-contracting” bör direkt kopplas till kapitalets begränsade möjligheter att styra arbetsprocessen. 1 takt med att kapitalet penetre-rade produktionen förändpenetre-rades detta förhållande till att mer ta karaktär av en ren
Få studier har gjorts av hur hammarsmeden under andra hälft blev järnbruksarbetare. Som Barbro Bursell visar i sin studie av Ramnäs bruk sker en mer utvecklad arbetsdelning redan i samband med införandet av lancashiresmidet. Hammarsmeden blir “hälftenmästare” och sedan “kvartsmästare”. Dessa , som de kallas i Gästrik-land, blir underställda en smidesmästare, och det är uppenbart att det övergripande ansvaret hade överförts till förmän och att smedens ställning i smedjan försämrats. trend accentuerades sedan, vilket Bengt Berglund studerat, under smidets utveckling samt införandet av verk.108 Det är också tydligt att även andra arbetsuppgifter än det direkta smidesarbetet under denna tid fick en allt tydligare industriarbetarprofil.
Detta gällde inte bara för kolningen, utan även handräckningsuppgifter,
Se t.ex. Malmgren 1958.
Karlsson 1990, 130. s 1992, 35.s Hildebrand 1957, 304.
21.
26f. Se även Hobsbawn 1976, 297.
Landes 609.
Bursell 1974, ss X2-9X. Se även 1984.
samt JKA 1859,
49 vilka tidigare uppdragits åt dagkarlar, fick nu sina specialarbetare;
järnbärare, lastare, slaggskjutare etc i smedjan och rostare, krossare, kolfatare etc vid hyttan. Även speciella förmän och arbetsledare avskildes ifrån arbetarkollektivet. Dock, måste man tillägga, försvann under talet aldrig uppfattningen om smederna som en grupp mycket yrkesskick-liga arbetare,
Varför utvecklades då den komplexa och mångstrukturella
ella järnproduktionen till en mer enhetlig industriell produktion, vilka faktorer var drivande i denna utveckling? Möjligtvis var det så att fabri-ken hade betydande kostnadsfördelar gentemot den decentraliserade pro-duktionen. Ett antagande vilket, som påtalats, Stephen Marglin har satt betydande frågetecken inför.110 Även han skulle dock sannolikt acceptera antaganden om att produktiviteten var högre, produktionen hölls på en stabilare nivå samt att icke-producentens kontrollmöjligheter över såväl den sammantagna produktionsprocessen som själva producenterna var betydligt större i fabriken. Dessa konstateranden räcker för att dra slutsat-sen att fabrikssystemets utveckling låg i icke-producentens intresse. De säger också att fabrikssyternet är funktionellt visavi kapitalet och dess do-minansförhållanden. Däremot utgör de ingen kausal förklaring av den process som frambringade fabriken som dominerande form för produktio-nens organisering. För så vitt vi inte tror på en lagbunden utveckling mot allt förnuftigare, modernare och rationellare verksamhetsformer.
För att komma åt denna historiska dynamik kommer vi i den fortsatta diskussionen att, som ovan aviserats, anlägga ett aktörsperspektiv på ut-vecklingen, där motsättningar och konflikter inom produktionsprocessen spelar den avgörande rollen som motor för förändringen. Vårt perspektiv skiljer sig här från Magnussons. Som den grundläggande kon-flikten betraktar vi inte motsatsen mellan den reglerade och oreglerade nä-ringen, utan mellan grupper inom det sociala nätverk som produktionen utgör. Detta på två plan; inom enskilda enheter och mellan enheter med olika social organisation.
Eftersom aktörsstrukturen inte kan antas vara oförändrad över tid, är det viktigt att problematisera denna del av analysen. Hushållet blir i detta sammanhang en central kategori i diskussionen.
1984 och Berglund 1982 och Floren 1992, s 37.
1978, s 15.