Hanna Arendt har karaktäriserat de tidiga nationalstaternas ekonomier som en utvidgning av furstens hushåll till att gälla hela En så-dan tendens syns tydligt under Gustav Vasas regering. Av särskilt intresse är i detta sammanhang statsmaktens ökade omsorger om järnhanteringen.
Kronans regalrätt till rikets mineralfyndigheter förstärktes och statsmak-ten kom att i ökad utsträckning organisera produktionen på egen hand.
Etableringen av kronobruken var ett försök att omdirigera produktionen från osmundar till stångjärn, men också en integrerad del av kronans nanspolitik. Bland andra Birgitta Odén har påtalat hur denna syftade till att lösa det grundläggande problemet med en inkomst i naturaskatter och utgifter i pengar.38 Järnet kunde, ur detta perspektiv, antingen förädlas till vapen, varvid man slapp en betungade penningutgift, eller säljas på den internationella marknaden.
De järnbruk kronan uppförde på förlades nära gruvorna.
Ofta var de integrerarde anläggningar som innehöll såväl masugn som hammare. Vapenproduktionen var viktig. 1 vissa fall var en vapensmedja en del av komplexet, eller också dirigerades vissa delar av produktionen till de vapenverkstäder som vid samma tid växte upp i Arboga, Eskilstuna med flera orter. Den naturaränta som statsmakten uppbar omdirigerades för att föda arbetarna vid dessa anläggningar.39
Utvecklingen vid kronobruken innebar således att en ny region började ta form. En region med en tydlig nodal karaktär där bruket var centrum och till vilket ett beroende omland knöts. Utvecklingen var inte spontan utan dirigerad av statsmaktens ambition att ekonomisera sina resurser.
Förändringen kom dock aldrig att bestämma den övergripande utveck-lingen. Järntillverkning baserad på bergsmännens
Arendt 1988, 64.
Odén 1967.
Odén 1955, 104 f
99 ner och det småskaliga bytet i agrarsamhället var fortfarande grunden för de sociala relationer som dominerade regionen.
Kronobruken blev till något av en parantes i utvecklingen. Under talet förändrades den ekonomiska politiken och kronan kom i ökad ut-sträckning att donera bort eller arrendera ut sina tillgångar till privatper-soner. Inte minst slog denna utveckling igenom inom bergshanteringen där invandrade storköpmän, De Besche och andra, försågs med stora egendomar och långtgående rättigheter över såväl bruksarbetare som bönder.
Per-Arne Karlsson betraktar det system som byggdes upp vid denna tid som ett redistributivt system i Polanyis mening. Dock var det inte produk-ter som omfördelades, som vid kronobruken eller i Hyenstrands tänkta kingatida utan rättigheter till produktionsförutsättningar. Bergs-kollegiet fördelade sådana rättigheter på ett nationellt och bergstingsrät-terna på ett regionalt plan.40 Karlssons angreppsätt är intressant, men det är viktigt att understryka att denna omfördelning inte var socialt neutral.
Heckschers påpekande att den också syftade till att upprätthålla ett förhål-lande där vinsten av näringen hamnade i brukspatronernas och inte i bergsmännens eller kolböndernas fickor är viktigt.41 Statsmakten upprätt-höll och vakade över ett exploateringsförhållande.
Det är likaså viktigt att framhålla att bergsverkspolitiken också i grun-den innebar något annat än en feodal utskiftning av rättigheter över mark och människor. Snarare bör den ses som en del av ett nationsbyggande projekt inom vilket både rikets delar och de sociala gruppernas funktioner tydligare skulle särskiljas för att på ett ordnat och effektivt sätt kunna in-tegreras i den nationella helheten Mycket av tankegodset var gammalt, men den starka statens resurser innebar att man på ett helt nytt sätt förfo-gade över redskap för att åstadkomma denna striktare sociala och regio-nala arbetsfördelning, detta embryo till en fysisk riksplanering för att an-vända ett modernt språkbruk. De olika rum som på detta sätt skapades skulle också ordnas. Stormaktstidens beslutsfattare understödde livligt en omformning av såväl stadens som landsbygdens geografi i mer geome-triska former. Utvecklingen av kartritningskonsten var i detta samman-hang central.43 1 hög grad berördes bergshanteringen av dessa tendenser.
Redan i den första lantmäteriinstruktionen år 1628, framhölls att Karlsson 1990, kap II.
1921, 17.
När det gäller den tydligare ståndsfunktionalismen under stormaktstiden, se Eng-lund 1989, kap 2.
Ericson 1991. utvecklingen av kartritningen se, Widmalm 1990.
noga skulle rita av rikets gruvor och bergverk.44 Vid bergskollegiet kom dessa sysslor senare att åvila ingeniörsstaten och på an-ställde man egna
De regleringar som kringärdade bergshanteringen innebar således att nya administrativa regioner skapades. “Gränsen mellan bergslag och bruksbygd börjar dragas upp”, för att citera Helge Nelson.” Bergslagen reserverades för gruv- och hyttdrift och stångjärnsbruken förlades utan-för, men i direkt anslutning därtill. Stångjärnsbrukens lokalisering rättade sig inte efter malmförekomsten, utan snarare efter tillgång på skog och ar-betskraft för kolning. Bruk, bergslag och bönder kom att utgöra olika led i en samlad produktionskedja, vilket innebär att den funktionella regio-nens utsträckning i rummet ökade. Ett centrum periferi förhållande skapades och förstärktes successivt mellan bruket och dess omland. So-cialt fogades regionen samman av nya sociala relationer, vilka utgjordes av en blandning av statligt tvång, feodala ränteförhållanden och köp- och förlagssystem. Relationer som, vilket ovan har påtalats, genererade nya motsättningar och konflikter på produktionsenhets- och regionnivå.
Centrum periferiförhållandet inom produktionssfären motsvarades av ett liknande inom cirkulationsfaren. Stångjärnsbruken i Bergslagen var an-knutna till det internationella handelskapitalet. Järnet fraktades till Stock-holm eller Göteborg för vidare export. 1 många fall hade
nas handels- och köpmän tidigare fungerat som mellanled såväl i utbytet mellan hytta och bruk som mellan hammare och exporthamn. 1 ökad om-fattning förefaller dock brukens band till råvaruproducenter och avsätt-ningsmarknad att bli direkta. Klagomålen från uppstäderna i Bergslagens närhet över att de konkurrerades ut av bruken var vanliga under lets andra hälft och under Carl-Fredrik Corin har ur detta per-spektiv exempelvis skildrat Arbogas tillbakagång under som en följd av att staden inte längre fungerade som handelsplats för järn, utan hade förvandlats till en transitohamn dit järn fördes från Bergslagen för att lastas om och föras till Stockholm.47
Sannolikt minskade också arbogaborgarnas roll som förläggare till de tackjärnsproducerade bergsmännen, ett öde som också drabbade bergs-lagstäderna. På omtalade bergmästare Bergenskiöld exempelvis att den tidigare så livliga förlagshandeln i Nora “mycket aftagit dels
Kongl. för Andrae Matematico, 1628 10, i Styffe
1856.
Almqvist 1919, ss 39 och 111.
Nelson 1913, 317.
Corin 1978, 346ff. Jfr 1951, 212 och Sandström 1990, 164.
101 nom Bruksägarnas egen handel med Bergsmannen, dels deraf att stads Borgaren tagit sig före lurendreja tackjärn Hjulsjö och en del hyttor i Jernboås Låter vi den senare delen av förklaringen passera, så framhåller bergmästaren således brukens mer direkta band med bergs-männen som en viktig orsak till denna förändring. Handelskapitalet fick vika sig för det expanderande industrikapitalet. Den relation som under medeltiden hade börjat etableras mellan stad och bergslag förefaller såle-des att ha konkurrerats ut av de stärkta beroendebanden mellan bruk och omland samt mellan bruk och exporthamn.
Det är dock viktigt att betona att den småskaliga bondehandeln fortsatte vid sidan om detta storskaliga och reglerade utbyte mellan bruk, omland och exporthamn. Karl Bodells studie av räkenskaper för bergslagstullen vid mitten av ger en god bild av denna handels betydande fattning.49 Trots att bergsmännen var uppbundna i förlag kunde de uppen-barligen avyttra en del av produktionen som betalning för böndernas spannmål och andra produkter. De osmundsmedjor som fortfarande fanns vid hyttorna i Nora vid slut hade sannolikt främst en sådan funktion.50 År 1686 hade bergsmästarn i orten också avstyrt en utrivning av dessa med motiveringen att de behövdes för bergsmännens köp av spannmål och boskap från tillresta bönder. Utbytet mellan bergsmän och bönder var småskaligt och försåg sannolikt främst den inre marknaden inom agrarsektorn med järn. Förmodligen var det också en viktig faktor för den sociala differentieringen i de jordbruksområden som gränsade till Bergslagen. Att dessa bygder hade en god tillgång till järn och järnred-skap har sannolikt påverkat jordbrukets produktivitet och avkastning.
Som tidigare har påtalats drev slättbönderna också handel med järnsbrukens hammarsmeder. Sannolikt fick de ofta betalning i järn, vilket gjorde brukspatronerna angelägna att stoppa detta utbyte. Vid Jäders bruk upphörde exempelvis de kringboende bönderna att leverera kol till sme-derna sedan de av brukspatronen hindrats att erhålla manufakturprodukter som betalning.52 Brukspatronernas rätt att hålla egen bod för sina smeders och andra underställdas behov, var sannolikt också till en del ett försök att få bukt med detta utbyte.
Att brukpatronen tillhandahöll livsmedel till sina arbetare, kan ha lett till att varuströmmarna och den regionala arbetsfördelningen förändrades.
1875, 73.
Bodel1 1970.
1875, 89ff.
Eriksson 1940, 58.
89ff.
Var någonstans brukspatronerna valde att köpa spannmål samt hur stor del av brukets försörjning som klarades med avkastningen från det egna jordbruket, är i detta sammanhang centrala frågor. Åke Sandström har
betonat Stockholms stora roll för det regionala handelsutbytet under talets första hälft.53 Sannolikt var det ofta i Stockholm och inte i det om-delbara omlandet som brukspatronen i öst- och mellansverige gjorde sina spannmålsinköp.
Under och skedde en tydlig förändring av bergslags-regionens utbredning och dess sociala natur. Regionen växte. Genom lo-kaliseringen av stångjärnsbruken utanför bergslagen drogs en större mängd människor in i hanteringen. De intra- och interregionala relatio-nerna hade också förändrats. Regionen byggdes upp kring järnbruken till vilka resurser allokerades framförallt genom olika typer av tvångsrelatio-ner av feodal eller tidigkapitalistisk natur. Centrumtillväxten i bergslags-regionens städer avstannade till följd av denna utveckling. Det samma gäller sannolikt bergslagens utbyte med agrara regioner. 1 ökad utsträck-ning försågs brukens och bergslagens arbetare med spannmål från järnsbruken, vilken hade upphandlats i stapelstäderna. Det småskaliga
ut-bytet levde dock kvar och var viktigt bl a för den inre marknadens för-sörjning av järnprodukter. Under perioden utvecklades således i området flera sociala nätverk, flera regioner, där den regionen med bruket i centrum dominerade de andra.