Liksom var fallet med den sociala strukturen så varierade de politiska förhållandena i de olika järnproducerande områdena. 1 Sverige utveckla-des en stark och centraliserad feodal stat under En motsva-rande utveckling skedde i Ryssland under det följande århundradet, medan den engelska statsmakten aldrig på detta sätt centraliserades. Den politiska strukturens utseende var en följd av den sociala. Dessa relationer skall emellertid inte utvecklas här. Konstateras skall dock att den politiska struktur som främst konstituerades utifrån agrarsektorns sociala förhål-landen återverkade på den sociala organiseringen av den storskaliga varu-produktionen, i detta fall järnproduktionen.
Jürgen Schlumbohm liksom Alf Lüdke och Catharina Lis Hugo har påpekat den tidigkapitalistiska varuproduktionens beroende av stöd från lagstiftning och statliga tvångsmedel. Den storskaliga varuproduktio-nen, vilken inte sällan hölls samman av kreditrelationer, befordrade ex-empelvis framväxten av ett mer enhetligt egendomsbegrepp och en för-finad kreditlagstiftning. Maria Ågren har visat att en sådan utveckling av lagstiftningen var tydlig i Sverige från slutskede.23
Eftersom den sociala organisationen av produktionen vilade på nödvän-digheten av utomekonomiskt tvång kunde de nya industrierna också dra nytta av den centraliserade feodalstatens tvångsapparat. Schlumbohm
Landes 1986, 597f.
Kromnow 1947-68, del II: 1, 1992, kap II.
113 nämner hur det under och växte fram en lagstiftning som stärkte förlagskapitalisternas möjlighet att kontrollera produkternas kvali-tet samt förhindra snatterier och rymningar etc.24 Mönstret var det samma inom den svenska bergshanteringen. Under första hälft bygg-des, som ovan omtalats, en lagstiftning och en juridisk apparat upp för att övervaka bergsnäringen? Staten hade också en ledande roll för den tek-niska utvecklingen inom näringen.
Förhållandena i England var annorlunda. Christopher Hill har exem-pelvis påpekat att statsmaktens försök att styra nationens industriella ut-vecklingen kollapsade redan i samband med oroligheter.26 Till skillnad från i Sverige och Ryssland fanns dock i England en stor grupp jordlösa som kunde enrolleras som lönearbetare. Detta minskade behovet av feodala tvångsåtgärder för att binda och omfördela arbetskraft till in-dustrin.
1 Ryssland byggdes en stark central makt upp under början.
När Samuel Stockenström besökte Ryssland under andra hälft påpekade han emellertid att en av de största bristerna för den ryska järn-industrin var att man saknade uniforma statliga ordningar, “varefter arbe-tare avlönas och Trots att, efter svensk modell, ett bergskolle-gium konstituerades under på central nivå, byggdes aldrig en motsvarande modell upp på regional och lokal nivå. Detta förefaller för övrigt att ha varit ett genomgående problem för den ryska
1 stället för den starka statens övervakning kom den ryska bergsindus-trin att förlita sig på det feodala godsets maktteknologier: juridisk ofrihet och domrätt. Graden av tvångsarbete var således stort i den rysk järnin-dustrin, något som kan ha inneburit kostnadsfördelar, men som sannolikt ledde till en lägre produktivitet och en mindre dynamisk syn när det gällde behovet av teknisk förändring och utveckling.
1 takt med att arbetsorganisationen och de sociala relationerna förän-drades i riktning mot industrikapitalismen, föränförän-drades behovet av det statliga tvånget. Detta betyder dock inte att samhällets tvångsapparat helt avrustades, men att den omvandlades för att möta de nya kraven. Alf Lüdke belyser för Preussens del hur fabriksarbetarnas kollektiva protester under krävde nya åtgärder, vilka inte varit aktuella under den
Schlumbohm 1981, 126ff.
Framväxt och innehåll i denna behandlas tämligen noggrant i 1908, samt i 1951 och Montelius 1959.
Hill 1978, 175.
Hildebrand 1957, 155.
Raeff 1983, 217. 1979, 368ff. Peterson Portal 1950, 41
tidigare decentraliserade varuproduktionen.29 För svensk del har Per Jonsson satt bergstingens avskaffande vid mitten av i samband med det avklingande behovet av utomekonomisk tvång inom
Omdaningen av arbetsprocessen har dock knappast vid denna tid-punkt gått så långt att den skulle kunna anses vila uteslutande på ett tek-niskt tvång. Snarare är utvecklingen en följd av näringens regionala om-vandling, som innebar att bruken i hög grad blivit till socialt homogena och integrerade anläggningar. Makten upprätthölls och övervakningen skedde inom bruket.
Det vore dock en överdrift att hävda att bergslagsstiftningen var en ren klasslagstiftning, vilken ensidigt gynnade borgare, brukspatroner och för-lagskapitalister. Statsmakten hade också egna intressen att bevaka. Bakom de svenska och ryska statsmakternas vurm för näringen låg fiskala motiv.
Man valde dock olika medel för dessa syften.
1 Sverige ansågs den decentraliserade tillverkningen med masugnar och hammare utspridda i rummet var att föredra eftersom det underlättade en beskattning av varje led i tillverkningen, med tackjärnstionde och ham-marskatt. En centraliserad anläggning som både innehöll masugn och hammare, skulle härvidlag öppna möjligheter för skattefusk.31 Att bergs-männen var uppbundna i förlag till städernas handlande betraktades, också det, till en början med misstänksamhet. Risk fanns nämligen för att han-delsmannen krävde sitt järn innan kronan fått sitt tionde.32
Under framfördes också uppfattningen att bergsmännen skulle skyddas av den anledningen att deras arbetsorganisationen i hyttla-get utgjorde en mer nationalekonomiskt riktig hushållning än om järnsproduktionen drevs av handels- och köpmän. Tackjärnspriset kunde
hållas nere genom att bergsmannen inte hade arbetare att avlöna och utom delvis producerade sina egna livsmedel. Produktionen kunde dess-utom fortgå trots tillfalliga avbräck i avsättningen eller sjunkande järn-priser. 1 ett memorial från skrev exempelvis Christer Bonde och Erik Fleming att bergsmannen varken “kan eller vet göra räkning vad hans bruk kommer att kosta, såsom ock att han haver andre medel att hjelpa under med i sitt hushåld och icke alldeles behöfver att lita på sin
Lüdke 1979, 214.
Jonsson 1989, s 165ff.
523.
1992, 20.
1992, 15. Se även Hildebrand 19.57, 82.
Drygt sextio år senare försvarade också Christopher Polhem bergs-männens hantering på ett liknande sätt. Bergsbrukets nytta menade han bestod bland annat i att efwen ähr sielf ägare till sitt Bergzbruk; ty för andra går det inte flitigt och troget Självägandet spelade således, i Polhems ögon, en positiv roll för produktiviteten. Det är slående att och det tidiga politiker använde samma ekonomiska argument för allmogeproduktionen, som Hans Medick m.fl. sentida forskare har anfört som förklaringar till hemindustrins upp-blomstring och livskraft: de lägre produktionskostnaderna och
turokänsligheten.35
Under andra hälft och försvann dock den skydds-lagstiftning som hade kringärdat bergsmanshushållet. Diskussionen som då fördes var en annan. Statsmaktens behov av skattemedel från bergsnä-ringen var inte lika skriande. 1 takt med att varumarknaden och lönearbe-tet utvecklades uppenbarades andra sätt för statsmakten att finansiera sin verksamhet.36 De grundläggande skattepolitiska diskussionerna vid talets början, vilka i stort sett kan sägas ha rört grundskatternas vara eller inte vara, avspeglades också inom Jernkontoret. Att skilja mellan tack-jämstionde och hammarskatt hade blivit en obsolet form av onera när de båda verksamheterna ofta samsades vid samma enhet. Vid mitten av slopades därför tackjärnstiondet utanför bergslagen och ham-marskatten minskades samtidigt till
1 Ryssland valde statsmakten en annan väg. Även här fanns områden med en lång historisk tradition av småskalig järnproduktion. Statens in-tresse gällde dock inte främst beskattningen av dessa, i stället tog den på sig rollen som företagare. Det var således inte i de traditionella järnpro-ducerande områdena som expansionen under Peter den Stores tid satte igång, utan i Ural med sina överflödiga tillgångar på skog, vatten och malm. Förutom områdets råvarutillgångar hade det ytterligare en fördel:
jorden i denna del av Ryssland var kronans. En expansion av järnhante-ringen ledde således inte till någon konflikt med lokala adliga intressen.
Statsmakten som producent, en organisationsform som i Sverige givits upp under första hälft, var den drivande kraften i den ryska utvecklingen ett århundrade senare. Vid sidan om de statliga bruken fanns under första hälft endast en privat bruksägarfamilj av
Polhem 1951, 94.
Medick 1981, 46.
Dahlgren 1989, 12f.
1947-68, del s 824ff.
familjen År 1777 var 24 anläggningar, omfattande 17 masugnar, 143 hammare och 20 kopparugnar, i familjens ägo. Detta in-nebar att de sammanlagt förfogade över en arbetsstyrka på 16.000 bruks-arbetare och 21 .OOO bönder.39 När Daniel Tilas besökte Ryssland år 1738 rapporterade han att exporten från S:t Petersburg från de statliga bruken uppgick till 135.500 pud och från enskilda 157.300
Statsmakten drevs av liknande ambitioner i Gustav Vasas Sverige och tsar Peters Ryssland att organisera järnproduktionen hade i första hand ett militärt syfte, att producera vapen och därmed förbättra kronans
Resultatet var anläggningar, vilka omfattade hela produktions-kedjan från gruvdrift till vapensmide. 1 stället för en regional fördelning, som i Sverige skedde således i Ryssland en väldig centralisering av pro-duktionen. Järnbruken i Ural blev till imponerande anläggningar i en stor-leksordning som inte hade någon motsvarighet i Sverige, eller på någon annan plats i världen. Mot den mångstrukturella, småskaliga och arbets-fördelade svenska näringen stod den med väldiga och centralise-rade anläggningar, till vars behov stora mängder bönder tvångskommen-derades. Bruken och de beroende böndernas byar bildade separata regio-ner som hölls samman av feodala relatioregio-ner. Såväl bönder som bruksarbe-tare bands genom livegenskap till bruksägaren eller staten.
Vid slut och i början av handlade den svenska statsmaktens politik inte längre om att i första hand upprätthålla den ar-betsfördelade näringen för att försäkra sig själv om skatteinkomster eller förse bruken med billigt tackjärn eller kol. Konkurrensen på världsmark-naden kunde inte mötas genom att de feodala tvångsbanden upprätthölls eller utökades, en sådan politik skulle också ha mött oresonligt politiskt motstånd från såväl bönder som borgerliga grupper i riksdagen. 1 stället skulle tekniken förbättras så att råvara och arbetskraft kunde sparas. Även denna politik riktades mot bergsmännen. Försök gjordes bland annat att förmå dem att ge upp sitt individuella brukande i den gemensamma hyttan samt att anamma tekniska nyheter när det gäller blåsning och kolning. Vid vissa bergsmansägda hyttor fortsatte produktionen med en ny teknologi,
Portal 1950, 54ff. 1762 äger familjen 28 bruk för koppar- och jämframställning, därnäst familjen Stroganov med 11 anläggningar, Portal 1950, 157.
Portal 1975, 158.
Tilas, D. Kort beskrivning om en inom ryska gränsen gjord resa 1738.
BKA Huvudarkivet 1 en delvis annan utformning också tryckt i Tilas 1966, 87ff. Har relaterar Tilas insikter av icke bergshistoriska art som stod att vinna i vart östliga grannland.
Tilas 1966, 26ff.
117 men bergsmanshanteringen var vid denna tid onekligen på ordentlig till-bakamarsch.
1 Ryssland förefaller statsmakten ha mött detta problem genom att ge upp sitt företagande och i stället förlita sig på skatteinkomsterna från han-teringen. Under andra hälft ökade antalet privatägda bruk kraftigt till följd av att flera statliga anläggningar till låga priser såldes under Katarina den andres regering. På hade de statliga indus-triernas andel av exporten till följd av detta sjunkit till några få procent.42 Sannolikt innebar detta att näringens godsekonomiska grunddrag förstärk-tes, ett stigmata som inte helt upphävdes förrän livegenskapen avskaffades
vid mitt.
Denna skiss till en regional komparation antyder således att järnproduk-tionens sociala nätverk såg mycket olika ut i olika geografiska områden.
En grund för detta förefaller ha varit de olika samhällenas skillnader i social och politisk struktur. De olika nätverken har genererat olika kon-flikter och har utvecklats på olika sätt.
Helt skilda från varandra har de aldrig varit, utan de har hela tiden mötts på de den europeiska järnmarknaden. De sociala skillnaderna i pro-duktionens organisering har i detta sammanhang yttrat sig i form av pris-skillnader och kostnadsfördelar. Så länge den feodala tvångsproduktionen kunde upprätthållas i Sverige och Ryssland hade dessa länders bergsbruk betydande kostnadsfördelar på framförallt den brittiska marknaden. Detta medverkade till förändring av den engelska hanteringen, vilket i sin tur ställde Sverige och Ryssland inför ett avgörande vägval. För Sveriges del kom detta att innebära att de feodala banden och statens om-fördelningspolitik gradvis ersattes av ett system med betydligt friare rela-tioner inom näringen, vilket underlättade en mer självständig utveckling för bruken. Som vi tidigare sett medförde detta en kraftigt förnyad pro-duktionsstruktur som med ett bättre och billigare järn höll Sverige kvar på den europeiska marknaden. Den ryska utvecklingen gick i en annan rikt-ning. Där förstärktes det feodala förtrycket på godsen. Detta kunde dock endast ske samtidigt som produktionen fjärmades ifrån utlandsmarknaden och istället riktades mot en kraftigt växande inhemsk marknad.
Portal 1950. s 359