Vad handlade då arbetskonflikterna under den tidigkapitalistiska utveck-lingen om? Den decentraliserade produktionen under förlagssystemet in-nebar problem för förläggaren att kontrollera produktionen. Att producen-ten hade kontroll över arbetsprocessen innebar att inga tekniska hinder fö-relåg för honom att på egen hand framställa och sälja produkter. Råvaran behövde kanske inte ens köpas då delar av icke-producentens råmaterial kunde smygas undan och användas till produktionen. John Styles har med emfas framhållit att smyghandel och fusk var en viktig form av klasskamp under de tidigkapitalistiska produktionsformerna. Han visar att upp till 25% av producenternas inkomst kunde bestå av illegalt avyttrat 1 sin ambition att betona försnillningens betydels har han dock fått mothugg av Maxine Berg och i Sverige har också Lars Magnusson framfört vändningar.12 Kritikernas främsta argument är att smyghandeln inte var en medveten motståndshandling samt att den också förekom inom hant-verkssystemet.
Att aktionerna inte alltid var medvetena eller artikulerade innebär na-turligtvis att frågetecken kan sättas om det är rimligt att betrakta dem som ett utslag av klasskamp. Att motståndsformen inte är exklusiv för och köpsystemen falsifierar däremot inte att den just fångar denna produk-tionsorganisations huvudmotsättning. Producentens försök att etablera egna relationer till råvaru- och/eller avsalumarknaden hotar den bärande maktrelationen mellan honom och icke-producenten. Försnillningen kan på olika sätt mötas av icke-producenten och konflikten kan få en dynamisk roll för produktionsformens utveckling. Samuel Schröderstierna, överva-kare över Sveriges tinare metallfabriker på förordade
Styles 1983, 207. Jfr även 1981, 130f.
Berg 1985, s 309, Magnusson 1988, 296f. Jfr dock Berg 1984, 169, där hon i polemiken mot Marglin, intar en betydligt mer positiv inställning till Styles under-sökning.
pelvis en ökad arbetsdelning för att undkomma problemet; ett delarbete är svårare att avyttra än en färdigprodukt. Åtgärden med syfte att förhindra försnillning ledde i detta fall från förlagssystemet över till manufakturen.
Flera forskare har också uppmärksammat att försnillningen var en av or-sakerna bakom försöken att centralisera
Problemet med försnillning och olovlig handel förefaller att ha varit tämligen allmänt inom järnhanteringen under och Vid Jäders Bruk försålde smederna under slut så mycket som av sin årsproduktion på egen hand och vid Polhems manufakturbruk i Stjernsund var försnillningen ett omvittnat problem.15 Det förefaller rim-ligt att anta att försnillningen vid dessa enheter var ett särskilt allvarrim-ligt problem av den anledningen att det var en färdigprodukt som framställ-des, färdig att avyttra på marknaden. 1 hammarsmedjorna tillverkades ett halvfabrikat, stångjärnet, vilket torde ha varit svårare att sälja direkt.
Även där förekom dock försnillning och olovlig handel.
noff har för Frankrikes del påpekat att försnillning av såväl järn som kol under senare del var en viktig konfliktsorsak mellan smeder och bruksledning.16 Situationen var inte annorlunda i Sverige. Vid järnsbruken omtalas ofta konflikter till följd av att hammarsmeden
försnil-lat råvara eller färdigt stångjärn. En marknad för järnet fanns bland annat hos allmogen, inte minst då bland allmogesmederna. Vid ett extra bergs-ting i Karlstad 1698 anklagades exempelvis ett åttiotal bönder från dalen för att ha bedrivit handel med brukens smeder. Utbytet hade bland annat gällt olovlig försäljning av järn. På medgav också några bondsmeder i Dalarna för Bergskollegiets Sven Rinman att de den största delen av sin råvara från de kringliggande brukens hammarsmeder som sålde den i “namn av överjärn Smederna vid Jäders bruk fick också de till en del råvara till sitt eget olovliga smide i form av stulet eller försnillat stångjärn. det senare fallet kan man verkligen tala om ett svart och illegalt nätverk inom
Fortfarande under var problemet i allra högsta grad aktuellt.
Lars Magnusson har beskrivit den vida omfattning som denna illegalism hade vid järnmanufakturen i Eskilstuna under seklets första hälft.20 1 en
Schröderstiema 1925, s 9.
Marglin 1978, 15. Schlumbohm 1981, s 109. 1981, s 54.
kap 6.6. Montelius 1959, s 77.
Woronoff 1984, s 192.
Karlsson 1990, s 131f.
Sahlin 1936, s 26. Jfr Tillhagen 1981, s 231.
s 86.
Magnusson 1988, kap 9.
brottsmålsmatrikel för bergstingen i Västmanland och Kopparberg för åren 1810-1838 utgör stöld, snatteri och olovlig handel, det vill säga mål som torde rymma denna typ av verksamhet, närmare 40% av
len.21
Utifrån insikten att försnillningen var en vanlig förseelse är det natur-ligtvis omöjligt att sluta sig till en uppskattning av hur mycket järn som på detta sätt fördes ut på marknaden. Det var dock en tillräcklig mängd för att brukspatronerna och statsmakten skulle vidtaga åtgårder. 1 1649 års järnbergordning stadgades stränga straff för de smeder som på detta sätt
“undansticka sina husbönders järn”. Första och andra gången de ertappa-des med försnillning skulle de betala järnet igen och löpa gatlopp. Upp-hörde smeden inte med den brottsliga handlingen utan ertappas en tredje gång stadgades att han skulle löpa dubbelt gatlopp och förvisas från berg-slagen. Även den som handlade med smeder skulle straffas. Första resan skulle han böta dubbelt mot järnets värde, sedan dubblades beloppet och tredje gången han ertappades skulle han sona det med sitt liv.22 Frågan är emellertid hur vanligt det var att dessa drakoniska straff utmättes. Sanno-likt utgjorde en yrkeskunnig smed ett sådant värde för brukspatronen att han inte gärna riskerade att han skulle avstraffas med gatlopp och än min-dre förvisning från bergslagen. Det måste då ha legat patronerna närmare till hands att bestraffa köparen.
När det gäller försnillning vid stångjärnsbruken utgjordes ett särskilt problem av det så kallade överjärnet, det vill säga den del av råvaran som smeden sparade under arbetsprocessen och som han förefaller ha haft för vana att betrakta som sin egendom. År 1649 beslutades att smeden var skyldig att sälja tillbaka denna del till brukspatronen för en viss
Överjärnsersättning förblev dock i stort sett oreglerad och Sigvard Monte-lius har visat att dess storlek varierade från bruk till bruk samt att den ofta utgjorde en betydande del av smedens lön.24
Att konflikter mellan producent och icke-producent under förlagsorga-nisationen uppstod när det gällde råvara och färdigprodukt är inte att för-vånas över. Som ovan påtalats var det från dessa punkter
Stöld snatteri och olovlig handel, ej inkluderande olovlig kolhandel, 16%. Den andra stora kategorin brott, C:a 39% utgjordes av åverkan och sved-jande. Bergmästaren i Nya Kopparbergs och Västmnlands arkiv, Uppsala Landsarkiv.
Jernbergsordning 1649 49, KSFPR.
Tagande av överjärn förbjöds i hammarsmedsförordningen 1638 8, ett förbud som revs upp i jämbergsordningen 1649 2 och rättigheten kodifierades sedan i hammarsmedsförordningen 1703 6. Samtliga tryckta i KSFPR.
Montelius 1959. 59.
77 ten strävade efter att kontrollera produktionen. Det var en strukturkon-flikt. 1 många fall tog motståndet formen av en vardaglig konflikt, men i vissa fall artikulerade också hantverksarbetaren sina krav på att få salu-föra hela eller en del av produktionen på egen hand.25
Konflikten kring makten över färdigprodukt och råvara hade, precis som och motsättningar kring arbetsorganisation och teknik, en dynamisk sprängkraft. På olika sätt agerade icke-producenten för att möta de uttalade eller tysta kraven. Förlagskapitalisten satte upp normer för hur stor produktion det var rimligt att kräva av ett visst kvan-tum råvara under en given tidsperiod. På detta sätt tvingades han, vilket diskuterats ovan, skaffa sig kunskap om smedernas, eller andra arbetares, handalag. Sannolikt förmådde han dock oftast att enbart sätta upp en mycket allmän ram. Individuella skillnader mellan producenter när det gällde yrkesskicklighet var svåra att ta hänsyn till. Genom att förkovra sig och överstiga den uppsatta normen kunde exempelvis mästersmeden be-rika sig, antingen genom att på egen hand sälja den inbesparda råvaran eller genom att använda den för egen produktion och sedan sälja produkten. Genom överjärnsersättningen skapades ytterligare en
“valmöjlighet”.
Försnillningen och försöken att förhindra denna genom en ersättning, innebar på detta sätt att mästaren gavs ett incitament att förkovra sig och höja sin produktion per råvaruenhet. Konflikten blev ett dynamisk element för produktivitetsutvecklingen. Inom parentes bör dock tilläggas att det vid sidan av denna dynamiska roll också fanns en uppenbar risk för att smeden, i sin iver att spara material, tillverkade ett sämre järn. Det gick oftast till så att smeden försökte att dölja sämre, och illa järn in-neslutet i järn av bättre kvalitet. Detta förbjöds uttryckligen i ett kontrakt med smederna vid Garpenberg.26 Det finns också en diskussion om hu-ruvida sämre varianter av det vanliga tysksmidet utnyttjades av smederna för att på så sätt öka mängden överjärn, ett “fikande efter höga vecko-smiden” Butsmidet, som särskilt omtalas från Värmland, var ett sådant smide där farskningen skedde vid lägre temperatur, med en sämre och mer ojämn kvalitet som resultat. Denna smidesvariant fördömdes vid flera tillfallen under men återupprättades till viss del under
1 3 .s
G a r p e n b e r g s v o l y mBA, 79, ULA.
JKA 1844, 143.S
Hildebrand 1957, 228, och JKA 1837, ss 97-113
För att få en positiv verkan måste således medlen för att förmå sme-derna att spara råvara paras med en noggrann kvalitetskontroll av produkten. Redan i hammarsmedsordningen 1637 stadgades att den smed som levererade odugligt järn skulle betala sin husbonde skadan igen.29 Den granskning som skedde vid bruken och järnvågarna var dock emel-lertid inte tillräcklig. Christopher Polhem menade exempelvis att man nom överjärnsersättningen hade nått en situation där smeden
ju mer arbete han använder järnet, ju mindre får han och ju mer måste han svälta, som med arbete illa kommer överens, så att om man icke vill pretendera det hammarsmeder böra vara ärligare än annat folk att med sin egen största skada arbeta till nytta och tjänst, har man ingenting till att elakt järn tillverkas i lan-det.
En striktare kvalitetskontroll kunde dock stöta på motstånd. 1 1671 års plakat om järnvräkeriet omtalas hur järnvräkarna understundom utsattes för “hårda förvitelser, skällsord, jämväl och tillbjudande hugg och slag Sannolikt var dock konfliktstillfallena vid bruken till följd av kvalitetskontrollen mer talrika. Mästarna vid Jäders Bruk protesterade ex-empelvis under mot brukspatronens försöka att kontrollera deras produkter.32 År 1738 utbröt en liknande konflikt vid Löfsta bruk där smederna kände sig trakasserade och kränkta av förvaltarens nya krav på en jämn kvalitet och enhetliga dimensioner.33
Kampen om färdigprodukten kan således på två sätt ses som en dyna-misk faktor i den tidigindustriella utveckling:
den leder till ökad produktivitet b) den leder till centralisering
Det senare sambandet kan utan tvekan ses som relevant när det gäller järnmanufakturen, huruvida det också var aktuellt när det gällde centrali-seringen av stångjärnsbruken under är mer tveksamt. Vad be-träffande dessa är det emellertid intressant att notera att
ning togs bort vid flera bruk under denna period. Med de förändrade marknadsvillkor som utvecklades i början av detta sekel blev kvalitets-synpunkten av ökad betydelse, och därmed fick diskussionen om förhål-landet mellan överjärn och bristande kvalitet en allt större relevans. Er-sättningen togs bort under samtidigt som smideslönen höjdes på ett radikalt sätt. Med denna reform tänkte man uppmuntra smeder som
Hammarsmedsförordning 1637, 12.
Polhem citerad i Hildebrand 1957, 235.
Förordning för jämvräkeriet 1671 13, KSFPR 271.
118f.
Hildebrand 1957, 236.
tillverkade ett gott stångjärn. Detta innebar att kampen om
ten inom stångjärnssmidet också kom att leda till en tredje dynamisk fak-tor av vikt för den fortsatta utvecklingen, nämligen en förbättring av kvaliteten på slutprodukten.34
1 samband med införandet av lancashiresmidet återinfördes
ersättningen vid ett antal bruk, men detta var endast en parentes och ganska snart togs de återigen bort. Denna gången för gott. Vid Ramnäs bruk skedde detta samtidigt som smidesmästare, med övervakande funk-tioner, anställdes i smedjan. Sannolikt ansåg man att ersättningarna där-med spelat ut sin roll för kontroll och motivation.35 Den förändrade ar-betsorganisationen, i synnerhet med “det förändrade tysksmidet”36 och lanchashiresmidet, kan således ha lett till att försnillningen försvårades.
En annan tänkbar förklaring är att marknaden minskade. Maths Isacson och Lars Magnuson har påtalat att en tillbakagång för allmogesmidet in-föll under andra hälft.37