Hur får då personer och grupper utanför produktionen makt över produk-tionsprocessen, det vill säga hur såg kapitalets penetreringsväg ut? 1 dis-kussionen ovan har en viktig sådan väg antytts, en väg som löper från produktionsprocessens ändpunkter till dess centrum, arbetsprocessen. Ge-nom att monopolisera tillgången till avsalumarknaden, vad Schlumbohm benämner som ett köpsystem, och till råvarumarknaden, det vill säga ett förlagssystem, ges icke-producenten möjlighet att också påverka arbets-processen genom att ställa krav på utformning, kvalitet och leveranstid.16 Förläggaren har dock ofta svårt att upprätthålla och utveckla detta domi-nansförhållande. Precis som i den feodalt organiserade jordbruksproduk-tionen, var det inte icke-producenten som organiserade eller direkt styrde arbetet utan beroendeförhållandet måste upprätthållas med hjälp av, vad som inom marxistisk historieskrivning har benämnts, ett utomekonomiskt tvång.17
Roemer 1982, 192f. Elster 1988, s Elster 1989.
Schlumbohm 1981, 98ff.
Kriedte, Schlumbohm 1986, 264.
Förlagskapitalistens behov av att använda sådana tvångsåtgärder varie-rade. Det är i detta sammanhang viktigt att skilja mellan ett förlagssystem där producenten hade tillgång till och avsalumarknad och där han inte hade det.18 Av central betydelse är också vilka möjligheter arbetaren gavs att etablera sig som självständig producent eller inom ramen för en produktionsordning med mer fördelaktiga villkor än de
Anders Florens studie av relationerna mellan brukspatron och smeder vid Jäders bruk under andra hälft, visar de närmast oöverstigliga problem det innebar för icke-producenten att bygga upp ett dominansförhållande så länge producenterna själva såväl kunde anskaffa järn som sälja sina färdiga manufakturprodukter, samt dessutom hade
möjlighet att etablera sig som självständiga lanthantverkare.20
Den amerikanske ekonomen Stephen Marglin har försökt att analysera de kapitalistiska produktionsformernas utveckling som i första hand en fråga om makten över produktionen. Varken förlagsindustrins arbetsdel-ning eller fabriksindustrins centralisering var, menar han, det nödvändiga resultatet av några tekniska förändringar. Förändringen av produktions-organisationen ledde heller inte till någon ökning av produktionen. Vad som förbättrades var icke-producentens kontroll av verksamheten. Det var snarare exploateringen än produktionen som effektiviserades, vilket ökade kapitalistens vinst.21 Marglin har senare utvecklat sin frågeställning till att även gälla vad som hindrade producenten att bryta sig ur denna produk-tionsordning? Svaret ligger, menar han, i kapitalisternas organisationsför-måga och deras kunskapsövertag. Arbetsfördelningen inom förlagsindus-trin gjorde producenterna oförmögna att överblicka hela processen, en ut-veckling som förstärktes när fördelningen av sysslor blev tekniskt be-tingad
För Marglin, liksom för flera andra forskare, är således makten över produktionen intimt kopplad till frågan om kunskap. Men hur skapas denna fördelning av kunnande? Arbetsdelningen upprätthåller och reproducerar den, men för att arbetsdela produktionen krävs ingående kunskap om arbetsprocessen, ett kunnande som har överförts från produ-cent till icke-produprodu-cent. På frågan om hur kapitalistens kunskapsövertag en gång skapades har Marglin inget svar. Maxine Berg har kritiserat honom på denna punkt och påpekat att överföringen ofta var en lång och
s Bruland 1990, 165.
6 - 7 .kap Marglin 15f.1978, Marglin 1984, 146ff.
konfliktladdad process där skapsmonopol.
Kunskap är ingen ändlig
31 producenterna försvarade sina tidigare resurs, utan kan utan att minskas spridas på flera innehavare. En sådan process av kunskapsspridning eller kunskaps-tradering bör skiljas från den process av social kunskapsöverföring vi koncentrerar oss på i detta sammanhang och vars utmärkande drag är att kunskap överförs från en social grupp till en annan, varvid den förvär-vande gruppen sedan hindrar de tidigare kunskapsägarna att åter komma i besittning av kunskapen.
Makt och kunskap hör samman. När de sociala relationerna i produk-tionssfären preciseras som maktrelationer innebär det att de också berör skilda kunskapsområden. När kunskapsöverföringen diskuteras är det där-för av vikt att skilja mellan sådan kunskap som berör:
a) råvaror och färdigprodukt b) produktionsteknik c) handlaget
Som tidigare har påpekats besatt handelskapitalisten ingående kunska-per om varumarknader, kreditsystem samt produktens kvalitet. Den svenske ekonomiske skriftställaren Johan Claesson Risingh var exempel-vis, vid mitt, noga med att påpeka att dessa vetandeområden var oundgängliga för handelsmannen När handelskapitalet i köp- och förlagssystemets form anknöts till produktionen uppkom delvis nya kun-skapsområden som hade sin grund i de makttekniker som var förankrade i köpmannakapitalistens strävan efter att kontrollera produktionens änd-punkter. Förläggaren övervakade noga kvalitet och kvantitet på den rå-vara som producenten erhöll och den färdigprodukt han levererade. Fort-farande berörde kunskapen således framförallt råvaran och
ten.
Den svenska bergsindustrins utveckling under illustrerar detta. Statsmaktens roll var central. Att upprätthålla en jämn kvalitet på stångjärnet, framfördes, i statsintressets namn, som ett viktigt mål för att underlätta och öka järnhandelns omfattning. Med ambition gavs bergsfogdar och järnvräkare uppgiften att avgöra kvaliteten på såväl malm som tack- och stångjärn. 1 Kungl plakat om järnvräkeriet 1671 stadgades exempelvis att dessa under ledning av ortens bergmästare, noga skulle övervaka malmens kvalitet och dessutom hålla ett vakande öga över
Berg 1984, 169. Se även Berg 1982.
Risingh 1669. Se även Novaky 1992 kommande.
hur bergsmännen blandade denna malm vid blåsningen i hyttan? För att kunna fälla dessa avgöranden krävdes träning och kompetens. Sannolikt hade vissa av de lägre befattningshavarna ett praktiskt förflutet inom bergsnäringen, men förmodligen spelade också statsmakten en viktig roll i förmedlingen av denna kunskap. Det är bland annat ur detta perspektiv som statsmaktens gynnande av geologi och kemi skall ses. Ett kemiskt laboratorium upprättades exempelvis vid bergskollegiet i samband med dess grundande år 1637 och utvecklades under Urban Hjärnes ledning på 1 sin upplysningsskrift i bergsvetenskapen med det belysande namnet: En ganska liten Bergh-lychta, förmedelst vilken man sig uti det mörka bergverks hantering själv leda och lysa kan, vilken tillställdes Karl efter hans resa i Bergslagen 1687, uppehåller sig Hjärne också främst vid bergshanteringens metallurgiska och geologiska aspekter.27 Den fackmässiga kompetensen var dock inte isolerad till det kemiska laborato-riet eller proberkammaren, utan bergskollegiet var sannolikt det ämbets-verk som tydligast professionaliserades. Den juridiskt-naturvetenskapliga bergsexamen som formellt infördes vid universiteten vid mitt, torde ha borgat för en allmänvetenskaplig kompetens hos dess
Kvalitetskontrollen skedde dock inte bara av kronans män utan också vid bruken, vilket krävde att även bruksägare och inspektorer måste be-sitta kunskaper på dessa områden. Dåligt tackjärn drabbade såväl bruks-patron som smeder. Detta påtalades också i en gemensam supplik från brukspatroner och smeder till hammartinget i Nora och Linde år 1709.
Den försämrade kvaliten på råvaran sades leda till att “både järn och kol bortsmidas därigenom både bruksägaren och arbetaren mycket kommit att Det var dock inte alltid enigheten var så stor. Konflikter uppstod mellan brukspatron och smeder över såväl råvarans vikt som dess kvali-tet. När smederna inte hade lyckats att nå upp till det produktionskvantum som normerades, förekom att de försvarade sig genom att åberopa sådana brister hos råvaran.30
Frågan om tack- och stångjärnets kvalitet hängde naturligtvis nära sam-man med den tekniska kunskapen. 1 vräkeriplakatet 1671 påtalades exem-pelvis hur bristande teknik drev bergsmännen till att ge upp goda
Kungl plakat och förordning angående jämvräkeriet, 1671, KSFPR s 264ff.
Lindroth 1989. 5 16ff.
1907-09, 435ff.
1979, s 308.
HTP 1709, Bergsmästararkivet i Nora Linde mfl bergslagar, ULA.
Karlsson 1990, 13 Angående viktkonflikter jfr Kula 1986, ss 54 och 194f.
malmsgruvor när djupet blev för stort. takt med att köpmän, och andra personer som själva inte var delaktiga i produktionen, förvärvade ham-mare kom ansvaret för det fasta kapitalet att åvila ägaren inte brukare.
Detta krävde att han den kunskap som erfordrades. Otto Dress, en av det sena ledande bruksägare, påpekade exempel-vis vikten av detta. En orsak till att man “till kort komma och skada taga kan av metall bruk” var menade han att “man okunnig om bergverk är och att man intet själv förstår tillbörligen dem att bygga, bruka och där om att
1 de fall producenterna tidigare haft ett inflytande över denna del av produktionen urholkade förändringen av egendomsförhållandena deras tekniska kompetens. En sådan utveckling antyds vid Jäders bruk där manufaktursmederna i regel själva ägde, konstruerade och reparerade sina verkstäder fram till mitten av De förändrade ägoförhållandena under det följande århundradet innebar att de ofta hindrades att fritt bygga om och till sina verkstäder, vilket också ledde till en kunskapsöverföring.
På påpekade brukspatronen att smedernas bristande kunskaper när det gällde byggande, hade gjort att han tvingats att anställa en bygg-mästare vid bruket.33
Att byggmästare var knutna till bruken för byggnadernas underhåll, var det vanliga även vid Boel har påpekat att dessa hade en mycket viktig roll att fylla för och det tidiga
lets teknikutveckling och teknikspridning, därför att de inte ensidigt knöts till ett enstaka bruk utan ofta “lånades ut” för uppdrag utanför ket.34 Vid Jäder, liksom vid fortsatte dock smederna att ha det övergripande ansvaret för det löpande underhållet av hammare och härd. ett tillägg till hammarsmedsordningen preciserades förpliktelsen år 1682 till att, utan tillskott i lönen, underhålla hammarskaft, lyftarmar, bruskar, kilar, kolfat, och nödig smörja.35 Denna förordning fort-satte att gälla under hela och stadfästes även i 1823 års ham-marsmedsordning. Vid det senare tillfallet dock med ett tillägg om att dessa uppgifter kunde läggas ut på andra arbetare, som då erhöll betalning från mästersmeden.36
KSFPR, s 266.
Dress 1925, 1.58.
s 99.
1981, s 118.
protokoll 1682, KSFPR, s 316.
Hammarsmedsordningen 11 och 17.
Hammarsmedernas ansvar har dock i praktiken ofta varit vidare och även omfattat själva smedjebyggnaden samt dammar och vattenhjul.
Under det tidiga fungerade detta ofta så att smederna själva utförde de nödvändiga, såväl mindre som större, reparationerna på smedsbyggnaden. Detta arbete bokfördes som dagsverken på smedernas konton, och det finns exempel på att smeder utförde både murnings- och snickeriarbeten under dessa reparationer.37 Huruvida smederna också var delaktiga i själva uppförandet av dessa hammarsmedjor är emellertid mer osäkert, och troligen hade byggmästarna en mer central uppgift då detta skedde. Det kan också tilläggas att när tekniken förändrades under och kom Jernkontorets tjänstemän ut på bruken för att över-vaka uppförandet av nya härdar och förändrade hyttor.38
Den avgörande förändringen av detta system, med smeden som en typ av “allkonstnär” vilken vid sidan av själva smidesarbetet även skulle an-svara för arbetsmedlens skötsel, skedde först under senare hälft. Genom den rationalisering av driften och arbetsdelning som blev re-sultatet av lancashiresmidets införande kom smederna fortsättningsvis främst att ägna sig åt själva smidet. Organisationen blev mer fabrikslik och de sidoliggande arbetsuppgifterna kom att åvila brukets klensmeder, byggmästare och andra.39
Även när det gällde utvecklingen av produktionsteknik och spridningen av teknisk kompetens spelade statsmakten en mycket viktig roll. Idéhisto-rikern Svante Lindquist har med eftertryck framhållit bergskollegiets be-tydelse som social bärare av tekniska förändringar i Sverige.40 En central instans för det tekniska utvecklingsarbetet inom kollegiet var det mekaniska laboratorium som under Christopher Polhems ledning star-tades vid seklets början. Vid mitt tillkom bruksägarnas intres-seorganisation, Jernkontoret, vilken, i dessa frågor, nära kom att samarbeta med bergskollegiet. Under denna tid skapades exempelvis inom kollegiet särskilda ämbetsmän för att specialbevaka de olika delarna av näringen. Dessa tjänster tillsattes av Kungl men lönemedlen be-streds av Jernkontoret. För stångjärns- och manufaktursmidets vidkom-mande handlade det endast om ämbeten på central nivå. När det gäller tackjärnstillverkningen, övermasmästarämbetet, byggdes dock även en
s
Se översmedsmästarnas tjänsteberättelser i JKA under perioden Se även Boethius Kromnow 1847-68, del III, s 455.
1974, s 71. 1984, ss 26f och 30.
Lindquist 1984, s 174f.
35 regional organisation Jernkontoret agerade inte bara på detta sätt, så att säga genom bergskollegiets ämbetsmän, utan byggde också upp en egen organisation för att följa, och även leda, den tekniska och organisa-toriska utvecklingen inom produktionen ute i landet.42 Under samma pe-riod trycktes också Sven Rinmans handböcker i järntillverkning, vilka till-handahöll det mesta en brukspatron behövde veta i fråga om produktions-teknik och arbetsprocess.43
En viktig sida av dessa inspektorers verksamhet var att rapportera om anläggningarnas utseende och utrustning samt att föreslå möjliga förbätt-ringar av arbetsorganisation och teknik. Den svenska järnhanteringen representerar således en mycket öppen organisationsstruktur där en tek-nisk landvinning snabbt kunde spridas från enhet till enhet. Detta var helt i statsmakternas intresse, då bergsnäringen i sin helhet sågs som en natio-nell tillgång, vilken skulle främjas. Även avsalumarknadens struktur un-derlättade en snabb och oproblematisk teknikspridning. Eftersom ingen egentlig konkurrens rådde mellan de olika enheterna fanns inget behov att hemlighålla tekniska nyheter.
Den ovan nämnda teknikspridningen skedde de olika företagsledning-arna emellan och stärkte på så sätt icke-producentens kunskapsövertag gentemot producenten, dvs. den förras kunskapsövertag ökade när det gällde produktionsprocessens tekniska sida. En viktig del av denna tek-nikspridning var emellertid ett resultat av smeder som flyttade från bruk till bruk och tog sin kunskap med sig. Det var också vanligt att bruken skickade sina smeder till andra bruk för att lära upp sig i en ny teknik.
Således var den nya kunskapen ofta även en del av producenternas kun-skap. Icke-producenten erhöll således ett kunskapsövertag endast i relativa termer mätt.
För att förlagskapitalisten skulle kunna ställa rimliga krav på produk-tionskvantum och leveranstid krävdes således att han också besatt viss kunskap om producenternas handlag. Han måste bilda sig en uppfattning om hur skicklig smeden var i att bruka tekniken. Ett sätt att utöva en så-dan kontroll var att styra producenternas kompetens, dvs att precisera de kunskaper som krävdes för sysslan. och hammarsmeds-förordningar innehåller exempelvis normer för hur mycket stångjärn per
Almquist 1909, 78. För övermasmästama se Kromnow Boethius Kromnow 1947-68, del III, ss 1-47.
Den viktigaste var kanske Rinman Även andra författare var verksamma i denna gärning. Se Boethius Kromnow, 68, del ss 1-91.
Se exempelvis Schröderstiema 1925, samt den diskussion som fördes inom ramen för under
vecka som en mästersmed måste kunna tillverka av en given mängd kol och tackjärn.45 Normen markerade den lägsta acceptabla nivån, däremot besatt icke-producenten knappast någon möjlighet att styra smedens handlag och därmed öka produktiviteten. Naturligtvis kunde han aktivt gripa in i utbildningen av arbetskraften och därmed bryta igenom den hantverksmässiga traderingen av kunskap från mästare till lärgosse. Så förefaller exempelvis delvis ha skett under vid manufakturbru-ken både i Stjernsund och på Jäder. Huruvida detta fick någon vidare efterföljd är osäkert, eventuellt kan en skillnad mellan manufaktur- och stångjärnsbruken ha förelegat. Det finns emellertid anledning att konsta-tera att Carl Rinman, på hävdade att hushållet och släkten var de viktigaste instrumenten för att försäkra sig om att “goda arbetare danas”. Genom att tillse att arbetarhushållen hade en dräglig materiell standard skulle dessa i sin tur själva sköta undervisningen av blivande yr-kesmän till bruken.47 Han konstaterar vidare att:
Vid de bruk, der en stam af erfarne smeder och arbetare inflyttat ifrån längre tider tillbaka, som, under jemn och god styrelse, bibehållit sig vid handtenngens och inom sin samt vid stamfädrens enkla och goda seder: der finner man gemenligen mer arbetsskicklighet, trefnad och ordning, än man nödgas emottaga arbetare olika orter af olika vanor.48
En annan väg att åstadkomma detta var att para den tekniska utveck-lingen med ett mer effektivt arbetssätt. För att möjliggöra detta måste dock den tekniskt teoretiska kunskapen intimt sammanföras med den praktiska. Detta var uppenbarligen ofta ett problem. Vissa insatser och försök som gjordes för att öka och förbättra produktionen misslyckades just på grund av att den praktiska kunskapen om arbetsprocessen var otill-räcklig. Under första hälft beskrev exempelvis Daniel Tilas den spridda okunskapen bland de ansvariga när det gällde kopparhante-ringen. Han omtalade bland annat de dråpliga försök som år 1735 gjordes av en tysk expert för att förbättra smältningen:
Hungers konst bestod uti intet annat, än att vid varje uppsättning kasta 2ne stora strutar, om par skålpunds eller deromtränt vikt, bakväggen stun-dom kolen och stundom malmen, vilket praetenderades äga den verkan, att praecipiera dubbelt gods än vanligt, utur malmen. Men i övrigt
Montelius 1959, 30ff.
Montelius 1959, 36. Jfr 1991, 53.
Rinman 1829, 245-250.ss Rinman 1829, 247.
förstod han icke det av själva utan såg gärna att smältaren dirigerade den efter sitt eget goda behag och
Exemplet belyser det svalg som fortfarande under fanns mellan den teoretiska vetenskapen och den praktiskt tillämpade
Själv hade Tilas valt en annan kunskapsväg och börjat med att ta anställning som brytare vid gruvan för att sedemera avancera till fogde och slutligen övergå till smältningen.51
Försöken att öka såväl företagsledningens praktiska som teoretiska ve-tande, i syfte att effektivisera produktion tilltog under början. 1 detta ljus bör det ökande antalet studieresor till utlandet ses, vilka ofta be-kostades av Jernkontoret. När exempelvis E.T. Svedenstierna inför konto-ret presenterade sitt reseförslag till kontinenten 1801, betonade han att målet var att såväl “förvärva vetenskapliga insikter som grundval för praktik” Även förnyelsen av Jernkontorets så kallade yttre stater, vilket bland annat berörde övermasmästarstaten, 1805, och inrättandet av en översmedsmästare 1826, samt startandet av en vetenskaplig publikation, Jernkontorets Annaler från 1817, bör ses som delar i denna process.53 Under grundades också en praktisk bergsskola i Sam-mantaget innebar detta att betingelser skapades under första årtionden för en mer systematisk kunskapsinhämtning vad gäller såväl te-oretiska som praktiska spörsmål på bergshanteringens område.
Denna nya situation innebar på sikt att brukspatroner, inspektorer och bokhållare gavs en möjlighet att öka sin kunskap om produktionens “inre mysterier”. 1 sina minnen beskriver exempelvis Gustaf Schröder hur han som bruksbokhållare under första hälft, hade för vana att gå ned och avlösa mästersmeden i smedjan och göra smältstycket.55 Denna överflyttning av kunskap från producent till icke-producent var också en förutsättning för en styrd och planerad förändring av produktionstekniken, vilket under t.ex. belyses av den medvetenhet med vilken den tekniska förändringen skedde vid Tore Petrés bruk i Gästrikland.56 Det är värt att notera att den tekniska och den organisatoriska förändring som
Tilas 1966, s 41. Se även Le Play om detta problem, i Silver 1982, s 52f.
Lindqvist 1984, s 176ff.
Tilas 1966, s 36.
Boethius Kromnow 1947-68, del III, ss 91-123, citatet från s 105.
Redan 1806 gjorde ett försök av Svedenstiema att starta en publikation, Samlingar i bergsvettenskapen. Se Boethius Kromnow 1947-68, del III, s
Boethius Kromnow 1947-68, del III, s samt Torstendahl 1975, 18.
Schröder 1978, 82.
s 71ff.
skedde av tysksmidet under de två decennierna efter 1830 var betydligt mer omfattande än den som skett under hela det föregående seklet.
Som ovan har antytts så skedde överflyttningen av kunskap och kompe-tens inte utan motstånd från de direkta producenterna. Christopher Pol-hem klagade på över att när lärlingarna vid Stjernsund börjat att lära sig arbetet “vilja de inte lära pojkar under sig och förakta
Liknade svårigheter hade företagsledningarna inom rikets gevärs-manufaktur att, vid århundradets mitt, få smederna att acceptera en mer arbetsdelad organisation.58 Ytterligare femtiotalet år senare hade bruks-patron Mannerstråle vid Jäders bruk problem att rekrytera arbetare till sina nyanlagda och mekaniserade trådfabriker, problem som snarare före-faller ha berott på arbetsfolkets ovilja än en faktiskt brist på arbetskraft.59
Liknade svårigheter hade företagsledningarna inom rikets gevärs-manufaktur att, vid århundradets mitt, få smederna att acceptera en mer arbetsdelad organisation.58 Ytterligare femtiotalet år senare hade bruks-patron Mannerstråle vid Jäders bruk problem att rekrytera arbetare till sina nyanlagda och mekaniserade trådfabriker, problem som snarare före-faller ha berott på arbetsfolkets ovilja än en faktiskt brist på arbetskraft.59