Att berätta musik och musicera berättelser

När tradition och plats konstrueras tillsammans med musik utgörs utbildnings-områdets själva nav av ett platskonstruerande som bygger på skillnadsgörande mellan olika platser och ibland tider. Berättelser om platser och identiteter samt skillnader mellan dem, konstrueras som inbäddade i utbildningsmiljöns musikaliska praktiker i detta utdrag från en ensembleredovisning:

Utdrag 22

Det är dags för ensembleredovisning i form av konsert. Jag är på plats för att observera konserten. Nu sitter jag med en kamera på stativ framför mig, place-rad på ett smalt bord som står längs med väggen i rummets långsida. Rummet har en uppbyggd scen längst in på lokalens kortsida. En ljusrigg hänger i taket och strålkastare lyser fläckvis upp scenen, där det pågår febril aktivitet med att plocka fram instrument och justera mikrofoner. Stolar står uppställda i raka rader mitt i lokalen, som myllrar av personer på väg att slå sig ned. Vissa har med jackor och väskor in och verkar ha kommit direkt utifrån. Andra ser ut att vara studenter och lärare på skolan, de har inga jackor, och några har en smörgås eller något att dricka med sig in i lokalen. Längst fram i publiken sitter en skolklass som består av unga personer som är nyanlända till Sverige, något som åtminstone den ena ensemblen har fått veta i förväg. Jag vet det eftersom jag har tagit del av ett samtal där språkval diskuterades på grund av gruppen nyanlända. De fem studenterna på scenen förbereder sig för att börja spela. En lärare ställer sig framför scenen och talar till publiken. Hen hälsar alla hjärtligt välkomna till skolans lunchkonsert och säger att det är roligt att se så många i publiken. Vi får veta att vi ska få höra musik med två ensembler

från utbildningen, och att de har jobbat hela terminen i de här grupperna med olika sorters musik. Det vi ska få höra är ett smakprov på det studenterna har gjort i ensemblekursen, berättar läraren och avslutar med att välkomna oss ännu en gång och bjuda upp den första gruppen på scenen. Publiken svarar genom att applådera generöst. På scenen står 6 musiker: en trummis, två vio-linister, en basist, en saxofonist och en sångare. Gruppen spelar sin första låt, en svängig låt i 7-takt och i skalan hijaz. Den student som har spelat saxofon under låten berättar:

Student: Det här var en låt som kallas, eller nä det var faktiskt en dans, som kallas rachenitsa. Fast det var en låt, vi dansade inte så mycket… Student: Men rachenitsa är, ordet kommer från, ordet för händer, i bulga-

riska, som är ratse. Och du dansar med, det är en väldigt glad dans och du dansar med, liksom med dina händer såhär:

Studenten sträcker upp händerna med armbågarna neråt längs med sidorna och rör händerna lätt uppåt och nedåt i en rytmisk cirkelrörelse.

Student: Eh vi har inte tränat på det men kanske att vi kommer dansa också, nästa termin.

Läraren som presenterar konserten beskriver det som ska ske på scenen som smakprov på olika sorters musik från två av utbildningens ensembler. Folk- och världsmusikprogrammet konstrueras genom lärarens formulering som en utbildning där det spelas många olika slags musik, vilket inte ger någon specifik information om vad som kommer hända på scenen mer än att det kommer framföras musik. Istället blir det de musikaliska handlingarna och ensemblernas sätt att framställa musiken muntligt före och efter musikakterna som ger mer information om vad som sker på scenen. Samtidigt synliggör lärarens formulering att utbildningsmiljön rymmer varierande musikstilar. Formuleringen fungerar i sammanhanget som en introducerande välkomstfras som blir en öppning till konsertens musikaliska innehåll.

När låten har spelats presenteras den som en rachenitsa, en dans från Bulgarien. Studenten poängterar att musiken har en central funktion: den ska dansas till. Musiken konstrueras på så sätt utifrån en idé om en original-kontext med kulturell funktion, vilket tolkas som del av utbildningsområdets sätt att konstruera sig i relation till det musiketnologiska fält som i studiens

bakgrundskapitel nämnts som en stark influens inom folkmusikområdet. Det finns också en kulturförvaltande aspekt närvarande i situationen, det anses viktigt att berätta något om musikens lokala kontext. Dansmusiken rachenitsa spelas här utanför den funktionella kontext som beskrivs av studenten vilket skapar en förskjutning mellan den musikaliska handlingen och den påföljande muntliga framställningen.

Att musiken presenteras som dansmusik samtidigt som den spelas som konsertmusik kan tolkas som ett exempel på hur folkmusik konstrueras i relation till ett autentiskt sammanhang. Konsertversionen görs samtidigt som det hänvisas till äldre praxis där musiken anges ha fungerat som dansmusik. Musiken konstrueras som konsertmusik samtidigt som det ses som viktigt att kontextualisera musikens tidigare funktion. Glidningen mellan talet om musiken (dansmusik) och framträdandet (konsertmusik) tolkas som knuten till konsertmusiken som en förutsättning inom utbildningsområdet. Samtidigt synliggörs genom utdraget hur konstruerandet av traditioner utifrån kulturell funktion är centralt när utbildningsområdet framställs genom konserten.

Att konsertformen trots framhävandet av originalkontext styr utbild-ningsområdet i så hög grad att musikens funktion hamnar i bakgrunden, kan bero på materiella faktorer och organisatoriska strukturer. Konserten är helt dominerande som form inom högre musikutbildning (Ford, 2010) och tidigare forskning visar att utbildning inom folkmusik och världsmusik inte utgör undantag från den normen (Frank, 2014; Hill, 2009; Olson, 2014; Wachenfeldt, 2015). Studentens sätt att presentera musiken kan alltså tolkas som ett karaktäristiskt exempel på hur folk- och världsmusikutbildning görs utifrån historiska diskurser om folkmusik och i möte med en musiketnologiskt influerad idé om angivande av kulturell kontext.

I slutet av utdraget säger studenten att de ju var en låt de gjorde, de dansade inte särskilt mycket. Formuleringen analyseras som retorisk med funktionen att skapa en gemensam upplevelse, det som konstrueras genom studentens formulering är ett vi. Publiken ger respons genom skratt och en stämning av samhörighet skapas omgående genom studentens sätt att inkludera publiken. Här sker representation i kunskapsproducerande syfte, mellansnacket konstruerar konserten som en möjlighet till kunskapsförmed-ling där musikens kulturella kontext framställs. Musiken presenteras utifrån funktionen att vara dansmusik och en pedagogisk aspekt lyfts fram som betydelsefull genom att visa hur en rachenitsa dansas. Att det anses viktigt att berätta och visa något om dansen rachenitsa i konsertsammanhanget kan utöver ovanstående analys också tolkas som del av en pedagogisk idé vilande

kulturella sammanhang. Genom formuleringen om vad som kan komma att hända under nästa termin på utbildningen, bjuds publiken in att få inblick i ensemblekursens upplägg och innehåll. Publiken ses alltså inte enbart som mottagare av en musikalisk upplevelse, utan som potentiellt intresserade av att lära sig mer om hur en rachenitsa dansas och vad det kan innebära att vara student på en högre musikutbildning i folk- och världsmusik. Genom formuleringen synliggörs konserten som en del av folk- och världsmusikut-bildning och exempel ges på lärandet inom utvärldsmusikut-bildningsmiljön.

Utdrag 23

En ny ensemble står på scen. De består av 5 medlemmar: en sångare, en drag-spelare, en violinist, en gitarrist och en cellist. Sångaren berättar:

Student: Vi ska byta länder nu. Vi har precis varit lite i Bulgarien med förra ensemblen, och i Sverige på slutet. Vi ska nu få vara lite grann i Norge och sen över till Finland, tillbaka till Sverige och sist till Irland.

Sångstudenten som just presenterat den kommande musikakten tystnar och gruppen väntar in fiolen som stäms. När fiolen har stämts färdigt berättar fiolspelaren att gruppens första låt är från Norge och handlar om att man ska ta hand om dem man älskar. De börjar spela en lugn låt med en mjuk och in-nerlig stämning i dur-skala.

Musiken presenteras här som kopplad till geografiska platser eller områden: Under ensemblens konsert sjungs det på norska, svenska och (irländsk) eng-elska. Musiken presenteras av sångstudenten genom geografiska hänvisningar till de olika länder som musiken konstrueras att höra till. Sångaren framställer det som sker på scenen som förflyttningar mellan Bulgarien, Sverige, Norge och Irland. Musik och plats samkonstrueras som lika viktiga och oskiljaktiga, det vill säga plats är sättet som musiken konstrueras som meningsfull och plats framstår således som nödvändig i kontexten. Formuleringarna framställer konserten som om det gjordes förflyttningar till de olika platserna genom musiken. Musiken blir till iscensättningar av konstruerade lokala kulturer fixerade till särskilda platser, och det viktiga blir att levandegöra bilden av en plats och en lokal tradition. Genom musiken framställs platsernas menings-skapande aspekter (Gieryn, 2000), det vill säga metaforiska och imaginära

platser produceras. Detta görs genom att spela platsfixerat: att göra tolkningar av hur folkmusiken låter på de enskilda platserna och genom det imaginärt ta med musikerna och publiken dit.

Genom musikens skiftande karaktär gestaltas varje plats på sitt eget, distinkta sätt och skillnad mellan platserna markeras genom skillnader i ornamentik, frasering och språk. Varje plats får sin tydligt avgränsade mu-sikaliska tolkning och geografiska referenser knyter musikens sätt att klinga till specifika platser. Att det under konserten sjungs på olika språk förstärker de geografiska platserna såväl som förflyttandet mellan dem. Ett platsfokuse-rat musicerande innebär i just denna kontext att musikens folkmusikaliska särdrag görs viktiga, att kunna stilen blir då centralt för att framförandet ska lyckas. Indirekt refererar de geografiska hänvisningarna till olika kulturer som avskiljs från varandra genom att tala om förflyttning mellan platser, det handlar alltså om skillnadsgörande praktiker där distinktioner markerar skillnader för att framhäva det unika med varje plats. Avskiljandet görs för-utom genom utsagorna om musiken även genom musicerandet, som skiftar från en folk musikalisk stil till en annan i bytet mellan låtar. Metaforiskt kan vi tala om att musikerna byter mellan olika slags dräkter och att varje låt har sin egen så kallade outfit med karaktäristiska ornament.

Det som knyter samman den variationsrika musiken är just formule-ringarna om förflyttningar mellan olika platser. I detta framträdande kän-netecknas kunskapsproduktionen av att muntligt framställa platser samt behärska och framställa det sound som varje musik/plats utgör, något jag väljer att i fortsättningen kalla musikalisk platskonstruktion. Den musikaliska platskonstruktion som sker här görs genom platsmässig fixering (Connell & Gibson, 2004) där musiken knyts till platser som avgränsas från varandra och fixeras till att bära mening för den framförda musiken.

De båda utdragen från ensembleredovisningen visar på representationer där plats, musik och identitet konstituerar varandra genom metaforer och imaginära förflyttningar till särskilda platser som görs genom sound och muntliga framställningar av musikens kontext. Platser konstrueras och fram-manas här genom själva musiken. Musiken görs samtidigt till något som är inbäddat i plats, genom platsmässiga fixeringar och konstruktion av tradition där referenser om musikens geografiska placeringar repeteras och på så sätt reproducerar plats som musikens själva mening. Konstruerandet sker under konserterna genom formuleringar om musikens plats i kombination med musicerandet, som varierar stort när det kommer till musikens inramning i form av musikaliska genrer och stilar såväl som de språk som det sjungs på.