Berättelsen om en bugning

Utdrag 28

Det är ensemblelektion i ett litet rum på källarvåningen. Gruppen består av en lärare och 4 studenter. Jag sitter i ett hörn i rummet med min ljudinspelning på och ett anteckningsblock redo. Det är en intensiv lektion när många olika delar ska gås igenom. Gruppen jobbar bland annat med en körsång. Konversationen äger rum när de redan jobbat med sången en stund. Gruppen pratar om en särskild fras som är ett iiiiiiiih som börjar ljust med sjunkande ton:

Lärare: Det är inget ord utan mer som tjoho. eller typ, oj…

Student 1: Jag tänker, handlar det inte om en häst? Det är som ett gnägg? Lärare: ja… men nej, nej.

Student 1: …fast det är inte det. Student 2: (skrattar) ja, men nä.

Lärare: det råkar bara vara så att just den här sången handlar om en häst Student 1: Ok då. (skrattar) handlar inte alla xx (referens till ett land) sånger

om hästar (skämtsamt tonfall)?

Lärare: Jag lärde ut den här nånstans och efter ett långt tag så fick jag poängtera att alltså, det ska inte vara ett gnägg där, ”jaha, ska det inte vara ett hästgnägg där?”

Studenter: (skrattar)

Lärare: då hade de gått där i flera veckor och bara ”jihiiiiii” (vibratoröst)

Nej.

Läraren visar hur det ska låta iiiiih med rak ton och glissando neråt. Lärare: Det ska bara vara liksom en” jej”

Student 1: ja

Lärare: men, jag sa det förra gången men liksom när man dansar, när man uttrycker glädje i xx (referens till ett land), så gör man ofta såna ljud. Det kan vara både ”jej” eller ”iiiehe! ” såna där liksom. Mitt i låten fast på vissa ställen ändå där det är såhär: nu ska vi visa glädje. Nu ska vi visa glädje spontant, samtidigt.

Studenter: (skrattar)

Lärare: Allihopa. Om man är folk med ett kvinnligt kön. Inte om man är kille.

Student 1: Ok, det är Student 3: Jaha.

Lärare: (skrattar) Det finns kanske andra ställen där männen får uttrycka

det…

Någon: mm

Lärare: Typ: Oho! (mörk, dov röst, visar med kroppen att hen är stor) Alla skrattar

Lärare: Det är väldigt… ja, klassiska mansljud. Lite grymtningar. MM. Nej men det är ju, i det här fallet så gör vi alla ”jiii”. Så det är. Vi sjunger helt enkelt igenom den lite försiktigt såhär, vi har ju inte, vi värmer upp lite först så vi inte blir helt… skadade i alla fall. Gruppen värmer upp och jobbar sedan vidare med sången.

Lärare: Ok! Superbra! En sista detalj! På det här eiiii! Så brukar man fak- tiskt göra en xx (referens till ett land) bugning. Och det är inte tack så eller så utan det är händerna fram såhär:

Student 2: Ska man göra det på… ”eiiii” Studenter: (fnissar)

Lärare: Varsegod, ett två tre: ”eiiii”! Ja! Precis! Skrattar Student 1: Ska man titta neråt eller titta framåt?

Lärare: Ja det roliga är att dom ofta vickar lite på huvudet såhär på sned: ”eeeiii” att man inte tittar rakt ner och inte rakt upp men liksom: lite på snedden

I undervisningssituationen konstrueras en särskild plats (en nation) som knuten till beskrivningar av särskilda sätt att göra saker på: ett sätt att ut-trycka glädje musikaliskt och ett sätt att buga. Utöver beskrivningen av hur glissandofrasen ska utföras, berättas det en berättelse om hur man låter och bugar i den nation som läraren hänvisar till återkommande.

Beskrivningen av såväl glissando som bugning, formuleras av läraren på vad som tolkas som ett skämtsamt sätt. Samtidigt tas en distans till såväl glissando som bugning, praktikerna konstrueras som avskilda från den kul-turella kontext som ensemblen befinner sig i. Görandet i undervisningsrum-met påminner om en lek: deltagarna får i ledning av läraren pröva kulturella praktiker som framställs som knutet till en viss plats. Både glissandofraserna och bugandet presenteras som en del i ett kulturellt paket. Läraren beskriver hur man gör i den aktuella kulturella kontexten och studenterna provar att sjunga frasen och att genomföra bugningen. Prövandet görs under förundrade frågor och fnissande, vilket förstärker tolkningen att det är en lekfull handling som pågår. Medan de vokala uttrycken med glissando och utropskaraktär ingår i körverket och blir del av undervisningen inom en specifik musikalisk stil, har bugningen ingen musikalisk funktion. Bugningens tolkas snarare fungera underhållande i sammanhanget. Kunskapsproduktionen i utdraget handlar således om mer än musiken och dess kontext.

Mitt i sekvensen berättar läraren att det glissando gruppen arbetar med enligt hen brukar sjungas enbart av kvinnor. Läraren beskriver sedan skämt-samt hur män uttrycker glädje inom den framställda sångtraditionen. Hen imiterar idén om vad som tolkas som en machoman genom att göra sig stor och prata med mörk och dov röst och gruppen skrattar. Genom de skämtsamma formuleringarna av berättande karaktär skiljs könsgörandet

i musiken ut från hur gruppen gör kön, det vill säga ett skillnadsgörande produceras där det framställda sättet att göra kön inom körsångtraditionen skiljs från ett här och nu, där ensemblegruppen befinner sig. Det skämtsamma anslaget återkommer i den sista delen av utdraget, när läraren berättar om bugningens karaktär. Det som sker analyseras som ett distanserat prövande av könsroller som del av musikundervisningen. Gruppen får prova att röra sig på det läraren beskriver som ett roligt sätt: att vicka på huvudet och att sjunga sångglissandot, som ramställs som ett feminint kodat ljud.

Det ses som signifikant att läraren inkluderar alla i sjungandet av glissan-dot: det finns en gräns för hur långt in i den (konstruerade) originalkontexten läraren vill ta gruppen. Något som är tydligt närvarande utan att nämnas av deltagarna, är skillnaden mellan hur kön görs i körverket och hur kön görs i ensemblegruppen. Här och nu ska alla sjunga sångglissandot som enligt ut-sagan brukar vara hänvisat till kvinnor. Prövandet av glissandot ger möjlighet för studenterna och läraren att göra genus på ett annorlunda sätt och pröva nya subjektspositioner i en lekfull anda. Här görs de egna subjektspositionerna rörliga och flytande. Samtidigt framställs musikens påstådda originalkontext genom representation av identiteter utifrån könsstereotypa ideal som fixeras till den plats som framställs.

I den ovan beskriva undervisningssituationen framträder kunskapen och det sätt som den produceras på som något som ensemblegruppen inklusive läraren stundtals förhåller sig ambivalent till, Det är som om de alla deltog i en handling som ibland hinner före deras egna respons. Kunskap blir här en ”social practice that generates action and participation” (Popkewitz & Bren-nan, 1997, s. 5): en social praktik som genererar handling och delaktighet och formar det som händer i undervisningsrummet. Att flera lager av konstruktion av kunskap/makt och subjektspositionering pågår synliggörs genom ensemble-gruppens stundtals ambivalenta kroppsspråk under själva lektionsmomentet, noterat i fältanteckningarna.

6.3 SAMMANFATTNING

I kapitel sex har representation av identiteter analyserats som del av utbild-ningsområdets sätt att konstruera enhetlighet. Tradition och plats har visat sig fungera samkonstruerande med identitet, vilket ses som karaktäristiskt för utbildningsområdet. Det som kännetecknar hur det studerade utbild-ningsområdet konstruerar tradition är dels framställandet av tradition-plats-tillhörighet som sammanlänkade och dels traditionstermens historiska och

samhälleliga situering inom en västerländsk folkmusikdiskurs. Plats görs inom utbildningsområdet på många varierande sätt och fungerar dessutom på olika nivåer. Närvaron av plats(er) musikaliskt och genom berättelser om musiken, blir ett förgivettagande inom HMU i folk- och världsmusik. Repre-sentation görs genom platsfixering och imaginära geografier, samt genom att framställa vissa subjektspositioneringar i motpol till egna sätt att konstruera identitet, ofta genom relationer av fluiditet och fixering.

Sätten som representation sker inom utbildningsområdets praktiker ses som försök att hantera friktionen mellan de två konstruerade kunskapssy-nerna musik som autonom och musik som social. Inom en kunskapssyn där musiken ses som social, ses det som viktigt att ange kulturell kontext i någon mån. Platsen som musiken anses ha sitt ursprung i blir därför ett centralt sätt att göra representation inom utbildningsområdet. Plats konstrueras på flera olika sätt: ofta görs geografiska hänvisningar, ibland är det nationella eller kulturella identiteter som framställs i samband med musiken. Berättelser och skildringar av kulturella praktiker med hänvisning till platser berättas som del av ett underhållande narrativ. Dessa berättelser kretsar kring kulturell kontext genom framställningar av tradition och plats som sammanbundna. Det sker också skillnadsgörande praktiker där det lokala markeras som distinkt i relation till annat. Plats och lokalt konstruerad musik framställs utifrån vissa förståelser av tradition som ett gemensamt ramverk för utbildningsområdet. Musik och plats samkonstrueras i en slags musikalisk platskonstruktion som görs genom imaginära geografier. Plats används också för att skapa ett vi med publiken, och berättelser om föreställda platser är del av utbildningsområdets sätt att skapa legitimitet gentemot folk- och världsmusikbranschen,