Konservatoriets organisering

För att förstå mer kring förutsättningarna för folk- och världsmusikutbildning inom högre musikutbildning i Sverige blir det användbart att sätta tidigare forskning om hur högre musikutbildning organiseras i relation till denna studie. Studier av högre musikutbildnings organisering och funktion finns från slutet av 80-talet (Kingsbury, 1988; Nettl, 1995; Olsson, 1993). Även om forskning från 1980- och 1990-talet får anses delvis daterad idag, är Nettls och Kingsburys musiketnologiska studier dörröppnare för forskning där högre musikutbildning studeras i relation till det omgivande samhället. Högre mu-sikutbildning kan enligt Nettl (1995) ses som ett system och/ eller ett samhälle i miniatyr, en ingång som är användbar för denna studies forskningsintresse för sociala aspekter av utbildning. När västerländsk konstmusik förstås som ett kulturellt system med sociala aktörer (Kingsbury, 1988) undersöks musi-cerande utifrån idén att musik och samhälle är i samverkan med varandra. Konservatoriemiljöerna speglar enligt Nettl (1995) det omgivande samhället på lokal nivå och fungerar genom nätverk av sociala relationer, och hierarkier motsvarande de som råder i samhället syns även i konservatoriemiljön och reflekteras i musikalisk praxis (Nettl, 1995).

Olssons (1993) musikpedagogiska avhandlingsstudie är ett annat tidigt forskningsbidrag om högre musikutbildningars organisation. Olssons studie av lärarutbildningen Sämus som drevs som ett pedagogiskt förändringsprojekt, visar hur det reformerande arbetet med att förändra utbildningssystemet byggde på en stark vilja att förändra samtidigt som organisatoriska strukturer saktade ner själva förändringen och påverkade villkoren för kunskapsproces-ser i utbildningen. Akademins strukturer innebar enligt Olsson (1993) att befintlig kunskap reproducerades trots ambitionen att förändra musikaliska praktiker. Olsson (1993) såg vidare i sitt resultat att musiken trots en plura-listisk repertoar undervisades genom mycket närliggande metoder och att en

skolkunskap (Olsson, 1993, s. 207) styrde på utbildningen. Yrkesrollen man

förbereddes för innebar en pluralistisk repertoar och detta hanterades genom formalisering som negligerade musikens olika sociala kontexter, något som enligt Olsson inte innebar en tillräckligt djuplodande förändringsprocess för att ge lärarna kunskaper att undervisa både breddat och fördjupat i olika musikaliska traditioner. Olssons avhandling ger exempel på hur en musikut-bildning fungerar inom vissa tids- och platsspecifika förhållanden, och blir relevant att sätta i relation till denna studies resultat angående hur folk- och världsmusik konstrueras inom högre musikutbildning.

Tidigare forskning har även undersökt relationen mellan musikområde och/eller genre och kunskapsproduktion inom HMU. Musikalisk inriktning visar sig styra centrala delar av undervisningen, bland annat genom särskilda markörer av kvalitet (Dyndahl & Nielsen, 2014). Inom jazzutbildningsom-rådet visar en studie av Whyton (2006) hur musikaliska ideal styr hur jazz konstrueras inom högre musikutbildning. Utbildningsfält inom högre musik-utbildning karaktäriseras bland annat av att ha specifika förutsättningar och utmaningar kopplade till genre, och Whyton (2006) ser i sin studie hur högre musik utbildning i jazz görs genom polariseringar där till exempel europeisk jazz ställs mot amerikansk. Dyndahl och Nielsen (2014) visar i en studie av flera högre musikutbildningar hur utbildningarna förhåller sig till normer och antaganden om att spela äkta och bra. I studien ser de hur autenticitet hanteras olika i utbildningsmiljöerna, ofta knutet till genreideal kring musikalisk kva-litet vilka har en koppling till klassmarkörer för smak. Detta leder även till att vissa typer av musik exkluderas från högre musikutbildning (Dyndahl, 2016).

Ett antal studier som intresserat sig för musikutbildningars organisering fokuserar på normer och kunskapsproduktion inom högre musikutbildning, något som är relevant för min studie. Nerlands (2004) musikpedagogiska avhandlingsstudie visar hur tydliga ramar för legitima förhållningssätt produ-ceras inom högre musikutbildningsprogram, ramar som tydliggör existerande normer och visar på alternativa förhållningssätt som på olika sätt står utanför det legitimerade (Nerland, 2004). En annan studie som är av betydelse för denna studies forskningsintresse för hur folk- och världsmusikutbildning konstrueras inom HMU, är Hankens (2011) avhandlingsstudie som visar hur normer, värderingar och rutiner är verksamma för att skapa legitimitet vilket gör det svårt att introducera kvalitetsutvecklande verktyg inom utbildningen, då dessa till viss del vill bryta mot etablerade normer (Hanken, 2011). Inom ramen för det större forskningsprojektet SOL har Johansson (2012) undersökt lärares formuleringar om en till en-undervisning inom musikerutbildning i västerländsk konstmusik. Resultatet visar att lärare framställer lärandet som starkt influerat av personliga erfarenheter som beskrivs som individuella, något Johansson kallar för privatiserad kunskap och som bygger på en syn på kunskap och musikintresse som en personlig resurs.

En maktanalys som kopplar an till ovanstående forskning är Perkins (2013) studie om ett brittiskt musikkonservatorium, där Perkins i studien ser hur hierarkier opererar i konservatoriemiljön och studenterna socialiseras in i konservatoriemiljöns olika hierarkiska positioner. Studenternas positioner i hierarkin påverkar vad och hur de lär sig: de villkor för vilka lärandet äger

rum kan således knytas till studentens positionering i den rådande hierarkin (Perkins, 2013). Hierarkier formar kunskapsproduktionen på ett konkret plan, något som kopplar an till denna studies intresse för att förstå just hur makt och kunskap samspelar i utbildningskontext. Kopplingen mellan mu-sikundervisningspraktiker och större strukturer har även undersökts av Christophersen (2009), som i sin studie visar att musikundervisning fungerar genom strukturer där normer och värderingar görs gällande smak och estetisk riktning, strukturer som bland annat kan kopplas till högre musikutbild-nings organisering och som fungerar genom social kontroll och självstyrning (Christophersen, 2009). Dessa värderingar reproducerar särskilda estetiska praktiker vilket får estetiska och epistemologiska implikationer. Praktikerna formar vad som anses legitimt, det vill säga de påverkar den kunskap som anses önskvärd i en viss undervisningskontext (Christophersen, 2009).

Forskning visar att äldre ideal kopplade till västerländsk konstmusik influerar nutida högre musikutbildning på flera olika sätt (Ford, 2010; Olson, 2014). I en musiksociologisk studie av ett engelskt musikkonservatorium un-dersökte Ford (2010) hur diskurser av mening med koppling till västerländsk konstmusik konstrueras, bekräftas och utmanas i den nutida konservatoriemil-jön. Musikkonservatoriet föddes ur en institutionalisering av en västerländsk musikdiskurs från 1800-talet, och flera idéer med koppling till denna diskurs styr det nutida konservatoriets produktion av studenter som artister och in-terpretörer av kanon. Samtidigt utmanar nyare diskurser av anställbarhet och personlig utveckling konservatoriets traditionsbundna sätt att fungera (Ford, 2010). Teknik och kunskapsöverföring står i fokus i konstmusikdiskursen, något som Ford (2010) ställer emot kritiska förhållningssätt och kreativa processer som hamnar i bakgrunden när den äldre diskursen styr. Ford ser fyra viktiga ideal inom den västerländska konstmusikdiskursen: (1) konst för konstens skull, (2) den abstrakta musiken, (3) musik som produkt, det vill säga resultatet av en upphovspersons arbete, och (4) kanon. Studiens resultat visar att studenterna i anknytning till den ovan beskrivna musikdiskursen produceras som artister som tolkar verk, vilket skapar ett fokus på teknisk färdighet och ett förgivettagande kring kanonisk repertoar. Ford (2010) visar hur musikens kontext inte refererades utan sågs som given på konservatoriet samt hur övande på teknisk färdighet sattes i första rummet medan aspekter utanför musiken som tex den kommande försörjningen, inte togs upp. Vidare ser Ford hur två nyare diskurser: ny musik och anti-specialism, utmanar diskursen om konstmusik och erbjuder nya musikrepertoarer respektive fler möjliga roller där studenten kan vara artist, kompositör, improvisatör

med mera. Den västerländsk konstmusikdiskursen var tydligast närvarande i samband med övande och tekniska färdigheter, medan studenter som förhöll sig till diskurser om ny musik och anti-specialism talade i kritiska termer kring västerländsk konstmusik.

De nya diskurser som Ford (2010) synliggör i sin studie, kan kopplas till akademiseringsprocesser inom högre musikutbildning. Enligt Georgii-Hemming, Angelo, Gies, Johansson, Rolle och Varkøy (2016) har högre musik-utbildning historiskt varit sysselsatt med att utbilda musiker och kompositörer utifrån idéer om hantverkskunnande och konstnärlig skicklighet. Enligt författarna utmanas det de kallar en expertkultur inom högre musikutbild-ning av akademiseringsprocesser som bland annat involverar spänmusikutbild-ningar mellan musikerskap och entreprenörskap (Georgii-Hemming, Angelo, Gies, Johansson, Rolle och Varkøy, 2016).