För något över 100. år tellbaka arbetade en smed gesäll i Norge, helt nära Christian [i] a. Han hadde sina föräldrar i Smålen boende i Skatlöf-soken helt nära Huseby, där nämde gesäll hadde lärt. Han hadde för modligen varit flere år borte och rest omkring.
Dät var en julafton, då nämde gesäll arbetade hos en mästare, som bode på landet ett styke från Christiania.
"Dät skulle vara roligt att vara på Huseby i qväll", sade gesällen tell sina kamrater, som skämtsamt med honom skrattade och biföll hans Önskan.
Dätta samtal slutades snart, och man tog sig annat tal.
En stund der efter går gesällen ut och skulle kasta vatten, då dätsamma han får se en liten gosse stå bredevid sig, som säger:
"Är det du, som vell komma tell Huseby i qväll ?"
Gesällen svarade :
"Dät skulle jag vest vella, män dät kan icke ske så fort att komma en så lång väg."
"Jo", svarade gossen, "vell du komma dit i afton, så skall du kom-ma dit, innan kom-man ännu har spisat qvälsvarden."
Gesällen började små skratta, under dät han tellika förundrade sig över gossens tal, och sade:
"Dät vet jag nog icke kan låta sig göra."
"Jo", in föll gossen åter, "kom och följ med mig ett litet styke här i från, så skall du snart komma fort!"
Gesällen begrundade sig några ögonblik och säger slutligen:
"Nå väl, jag har lust att följa med dig, så får jag si, hur dät går."
Nu med följde han gossen ett stycke från vägen bort ått skogen, då han tykte sig inkomma uti en stuga, där han blev varse en gammal gubbe, som låg uti en säng borte vid ena väggen, bunden med en stor
19 jernlänk. Gesällen blefv något häpen vid anblicken af gubben män stod tyst och avacktade utgången.
"Är det du, som vell komma tel1 Huseby i afton?" sade gubben, under dät han reste sig upp och skramlade med jernlänken.
Gesällen svarade med häpnad:
"Dät velle jag gerna. Män dät kan väl icke låta sig göra?"
"Jo", sade gubben, "du skall komma dit innom en temma, om du vell."
Gesällen begrundade sig några ögonblek och hadde ämnat ändra sig. Män åtankan på dät kära hemmet gorde, att han resolverade sig tel1 färden.
"Nå väl", sade gesällen, "låt mig då komma åstad!"
"Dät skall ske", sade gubben, under dät han räckte honom ett vakert bälte, som var myke besynnerligt samman virkat.
"Tag <lätta bältet om dig", sade gubben, "så skall du genast vara resfärdig! Du skall icke frukta för någon fara, ty du skall ej hava det minsta ont därut af. Män innan du ännu kommer åstad, så vell jag tala med dig några ord. När du kommer fram, så blir du först ståendes på Nygårds gård. Dit kommer du män icke längre, ty sedan har du ej långt fram. Du måste lova mig att uträtta ett ärende, som du ovilkorligen måste hålla. I annat fall är du olycklig. Dät är, att så snart du stannar på gården, så tager du bältet ut af dig och går in i stuvan och frågar efter mor Malin. Då du får se hänne, så skyn-dar du fram och genast knäpper bältet om hänne, ty jag vill giva hänne dät. För övrigt skall jag säga dig, att jag känner ganska väl tell hänne, ty jag har vistass uti trakten uti över 100 år. Jag har bott uti Huseby skog uti den stora bergsklippan, som är där. Jag är dreven hit genom en särskelt händelse. Jag har varet smed, jag och, uti mina dagar, och jag gorde gånggemen tel1 Skatelöfs kyrko-dörrer. Ännu en gång", sade gubben, "beder jag dig, att du ej för-glömmer att knäppa bältett om mor Malin."
Gesällen lovade att redligen uppfylla <lätta löfte. Och i samma ögonblik drog dät åt luften under ett gruvligt susande, som fortfor, tells han inom en ¼.timma der efter ned föll på Nygårds gård, men utan att bliva skadad på minsta sätt.
Han knäpper då utaf sig bältet och stiger in och frågar efter mor Mali~, som genast in kommer. Dät var en gammal, vördig gumma, som såg bister ut. Vid anbliken af gumman hadde ges~llen enligt
af-20
tal genast bort utan att säga något ord knäpt bältet om gumman.
Män han liksom häpnade för gummans besynnerliga utsende.
"Här är ett bälte, som en vess man har anmodat mig att siänka mor Malin", sade gesällen. "Dät är sakt, att jag genast skall knäppa dät om kära mor."
Gumman emotager då bältet och säger:
"Jag skall åter sända bältet genast. Kom och följ med ut, så skall du få se, huru dät skall gå tell !"
Män gesällen fruktade för gubbens hot och velle ej bifalla tell gummans handling.
"Du behöver ej frukta för gubbens hämd på dig, ty han kan nu mera ej skada dig", sade gumman. "Kom nu och se, huru behändet han skall få <lätta bältet teilbaka !"
Emedlertid knäpper käringen bältet om en stor ek, som stod på gården, och i samma ögonblik drogs trädet upp ur jorden och for åt luften under ett gruveligt buller och sus.
"Se så", sade kärringen med leende mun, "nu skall gubben där uppe snart få sett bälte."
Gesällen föll uti en slags hänrökning över gumman och genast af lägsnade sig.
Gesällen förnam seder mera, att gubbens mening troligen varit att få gumman tell sig där upp. Hon hadde utan tvivel stält gubben dit upp.
Troligtvis gek det ej så fort för gesällen sedermera att komma åter tell Norge.