En änka hadde 3ne söner efter sin af ledne man, och dät var all den ägen dom, som han lämnade hänne efter sig. Fattig och oför-mögen att hava dem längre hemma, sedan fadren var död, sade hon ofta tell dem, att de måste giva sig ut att tjäna eller på annat sätt söka sin löka. Vanda från barn <lommen att vara hemma och ej hava så stränkt trodde de, att om de skulle komma att arbeta åt andra, dät skulle kosta för hårt på.
"Vi skall försörja bode er och oss, utan att vi behöver tjänna hos andra."
"Hur vell ni då bära er åt?" sade kärringen ..
"Jo", svarade den älste, "vi skall gå tell den rika bonden Peher och stiäla oss var sett får i natt, så har vi åt minstonne kytt att äta en liten tid."
Käringen velle ej gerna bifalla tell <lätta under före givande, att dät var en stor synd och tellika ett vådligt företag, emedan de kunde falla i lagen [ s] händer och blifva straffade, var på sedan de blevo ut skämda för all sin tid. Män de voro obeveklige. De skulle gå.
"Får jag följa med er, bröder?" sade den minste, som var blott 12 a 13 år. De andre voro full vuksena.
"H vad skall vi med dig, byting?" sade de. "Du är bara tell hinders och tell för argelse. Du skall blifva hemma."
Förargad här öfver går han förutt tell bonden och säger:
"Vell ni gifva mig ett får i morgon, så skall jag vackta edra får för kyvar i natt."
"Ja", svarade bonden, "vet du säkert, om här kommer några kyvar i natt?"
"Ja, dät är säkert, att di kommer, och jag skall visa prof der på i morgon."
110
"Ja", svarade bonden, "kan du visa mig säkert prof der på morgon, så skall du få dig ett får."
Gossen går der på ned i fårhuset. Han anskaffar sig en leten trä klubba och ställer sig bland fåren. Unjefär mett på natten kom-mo bröderna. De öppnade dören tyst på glänt, under dät att den ene sade:
"Håll du nu i dörren, så skall jag gå in och taga mig ett! Se-dan skall jag hålla dörren, mens du tar."
Der på inträder den älste brodren först, och vid dät han skulle nappa tag uti ett får var gossen tell reds och slog honom på pan-nan med sin klubba, så att han höll på att ramla bak länges. I dät samma upphäfde han ett skrik:
"Ai, för tusan! Dät var några rackare tel baggar tel1 att sloss."
"Å, du är ett fä så dum", sade den andre. "Håll du dörren, så skall du få se, att jag skall ta bättre!"
Vid dät han inträder, var gossen då tell reds och slog honom i skallen.
"Ai, för tusan! Dät var f-n tell baggar här är. Här kan vi ej taga några får."
Messnöjda över sin för felade stöld vände de sig åter mot hem-met och fingo den natten intett.*
Om morgon går gossen upp tel1 bonden och framvisar vantarne.
"Får jag nu ett får af er, kära far? Se här är prof på att kyvar har varet i får huset i natt!"
Bonden gaf då honom ett får. Glad vände han sig mot hemmet.
Då han kom hem, sade han tel1 sina bröder :
"H var har ni era får, ni har knipet i natt? Se här är dät, som jag har taget!"
"Har du taget dät värkl [igen] ?" yttrade de.
"Ja män, har jag så", svarade han leende. "Ni var några dåliga stackare", sade han tell dem, "som är större och starkare än jag, som inte kunde taga ett får."
"Dät var omöjligt", inföll de, "ty de bansatte baggarne slogs så rasande, att de så när hadde klöft våra skallar."
* Här bifogar jag någott, som är uteglömt: vid dät gossen slog dem i skallen, så nappade han den ena vanten å vardera, på dät han skulle visa, att kyvar hadde varet framme.
III
Den lille skrattade åt dem, under dät han sade:
"Mig slog de ente."
"Ja, lika gott!" sade de. "Vi skall gå tell samma bonde natt och stiäla gäss. De kan åtminstone icke slå oss."
"Får jag följa med eder då, bröder?" sade den lelle.
"Näj, du blir oss bara tell förargelse", svarade de.
Förtretad över <lätta går han tell bonden och säger:
"Vell ni gifva mig en gås i morgon, så skall jag vakta edra gäss för kyvar i nat."
"Ja", svarade bonden, "har du hört, att här kommer några ky-var i natt?"
"Ja, <lät gör <lät säkerligen. Jag skall visa proff <ler på i mor-gon."
"Ja, kan du <lät", sade bonden, "så skall du få en gås i morgon."
Gossen går ned i gås huset, ställer sig bland gässen ock an skaffar sig en smetång.
Mitt på natten kom bröderna, då den ene säger tel1 den andre:
"Håll du nu dörren, så skall jag ta!"
Vid <lät han då inträdde och skulle taga bland gässen, var den lelle gossen tellreds med sin tång och nöp honom i näsan, o [
•
ch] <lät var tämligen skarpt."Ai, som tusan!" skriker han tell. "Dät var f-n hvad de nypas."
"Å, du är så dum", inföll den andre. "Håll du dörrn, män jag tar!"
Vid <lät han inträdde, aflop <lät på samma sätt med honom. Han nöp honom ändå hårdare, var vid denne även blef för skräkt.
Nu måste de åter vända tell baka tel1 sett hem mera messnöjda än förige gången. Äfen den gången fingo de intet. I stället för dät gossen föra gången tog vantarne från dem så tog han nu tel1 seger-teken deras hattar.
Om morgonen går han upp tell bonden och visar honom hattarne och säger:
"Se här skall jag lämna er prof på att här har varet kyvar i natt I Jag knep deras hattar, velket torde vara nog vettnes börd här om."
Bonden för undrade sig på gossen[ s] qvickhet och gaf honom då en gås. Med gläd(e)ie vände han sig mot hemmet.
II2
Hem kommen med gåsen blefvo hans bröder eke litet förund-rade över hans stora skeklighet i dätta yrke.
"Var har ni edra gäss, som ni har stulit i nat ?" frågar han.
"Dät var omöjligt att stiäla några gäss, emedan di nöpo oss så bansatt i näsan, så att di höll på att taga den med sig."
Nu skrattade den lille brodren ått dem, för dät de var så dum-ma tel1 att stiäla.
"Se här", utropade han, under dät han framtog sin gås, som var fet och stor, "skall ni få se, velken skön gås jag knep i natt hos samma bonde!"
"Ännu vet jag ett gott råd, var med vi skall försöka", sade den älste utaf bröderna. "Jag vet, att hos samma bonde fins kött och fläsk på en vind. Dit ska vi gå i natt och taga oss var sin hyra. Här kan vi icke behöva frukta varken för hugg eller slag, varken för nypning eller strypning."
"Får jag följa med er nu?" frågade den lelle.
Nu töckte de, att han de förigående gångerna han varet ute hadde visat så goda prof, var vid de sade:
"Ja, du skall få följa med denna gången, så får vi se, hur dät går."
Då de nu kommo upp på bondens kött vind, funno de icke så möcke, som de hadde väntat. Där var endast så mycke, så att de 2ne störste fingo sig varsin hyra. Nu lådes den lelle, som han blef mess nöjd för dät han ingen ti[n]g feck.
"Något skall jag taga."
Han börjar i dät samma att löfta på dörren. Bröderna blefvo möc-ket förargade på honom för hans dumma infall att vella taga dören.
"Hvad i all världen skal1 du med dören ?" sade de med en vred stämma.
Och som dören var tung, måste de vara honom begälpeliga vid med-tagningen. De blefvo nu mycket för bettrade på honom för hans en-vin het och ångrade sig nu, att de hadde taget honom med sig.
"Jag kunde tro", sade den älste brodren, "att du skulle endast blifva tel1 förargelse. Ack, hvad vi var dumma, som tog dig med oss!"
De sökte ännu en gång tel1 att af råda honnom med dörren och vel-le ej hi [ e] lpa honom med den.
Han säger då :
"Jag ska11 väl något ha, jag. Här är ju inte något annat för mig
II3 att få*, och vell ni ej vara mig begälpliga, så går jag in tell bonden och anmäler er."
Rädda derför måste de nu hi [ e] lpa honom. Nu fortsatte de sin vandring mot hemmet män hunno ej så fort, som de önskade, eme-dan de alt som oftast måste hi [ e] lpa den lille att bära dörren. De hunnu ej mera än halva vägen, förr än dät började dagas. Huru
för-argade de var på den lille brodren, kan var och en tänka. Di bode slog och drog honom. Nu vågade de ej gå längre af fruktan för att blifva upptäckte. De stodo länge tvekande, huru de skulle göra. Slut-ligen fant den yngste broderen på ett gott råd, som af de andre genast blef antaget. Strackst brede vid dem var en vacker grön plan, och på
den stod en stor och lummig ek.
"Hör på, bröder, vad jag har för en plan att giva! Vi klyver upp uti denna stora eken, som skyler oss med sina lummiga grenar. Här setter vi hela dagen tysta, då ingen kan ana oss."
Dätta beslut gillades. De upp klövo hökt upp uti eken och måste även draga upp dörren, var över de voro eke litett för argade. Här
sutto de nu tyste och obemärkte hela dagen.
Unjefärligen vid medags tiden kom händelse vis ett stort greveligt herskap åkanes. De stannade mett före den vakra planen och beund-rade den för dess vakra läge även som ekens storlek och sköna ut-sende. Dätta herskap var från staden och voro der före ecke så van-da vid landets skönheter.
"Ack, velken vacker plan och velket stort träd !" utropade grivin-nan med förtiusning. "Låt oss spänna i från hästarne och spisa medag här, efter som här är så vackert!"
Greven biföll genast här tell. Straks frånspände bekänten hästarne, under dät kammar jungfrurna voro sysslosatte med dukningen.
Bordsarvisen var dyrbar. Talrekar, knivar, gafflar, skeder, alt var af selver. Detta lyste så härligt uti deras ögon, som sutto uppi trä-det. Snart var bordet sarverat och herskapet i ordning att sätta sig tel1 att äta. Stolarne voro jorden och dät vackra gröngräsett.
Då herskapet hadde spisatt en stund, sade den lille gossen:
"Kära bröder, jag är så p-e trängd, att jag nödvändett får lof p-a."
* Därföre har dät blifvet ett almänt ordspråk: Jag skall något ha, sade kyven, då han tog dörren.
8 Svenska Folksagor. II.
II4
"Ack, du är väl icke rasande!" sade bröderna tell honom. "Då gör du oss olyckliga."
"Ack, att vi skulle vara så dumma och taga dig med oss, din by-ting!" utropade sakta den ene utaf bröderna. "Ann er [ s] hadde vi nu varet hemma och från <lätta äventyret."
"Jag kan ej längre hålla mig", sade gossen. "Jag måste p-a."
Nu bar <lät å stad, så att <lät trattade ner af trädet och kom dropp vis och föll bland maten för herskaperna. Då grivinan, som satt närmast trädett, fek den ena droppen efter den andra på huvudet, ar-marne, händerna o. s. v., utropade hon, under <lät hon såg upp i trä-det:
"Ack, hvad <lät är juveligt på landet ändå! Dät är dugg droppar, som kommer från trädet."
"Hvad är dät för något, mamma lella ?" frågade en liten fröken, som satt näst grevinnan.
"Jo, mett lella barn, <lätt är en fuktighet, som samlas utaf nattens kyla, som fäster sig på träden. När nu dagen kommer och solen
bör-jar uppvarma den kalla luften, då lossnar desse dugg droppar från trädens blad."
'"Undra, hur di smakar", sade lilla fröken och tog med fingrarne upp några droppar, som föllet ned på hännes talrik.
"Ack, mamma, hvad di smakar beska", sade hon. "Hur kan <lät komma sig ?"
"Dät kommer sig <ler utaf att bladen äro så beska tel1 smaken", sade grivinnan, som även tog och smakade på dem. Slutligen var hela sällskapet nyfikna att smaka dem.
Bäst som herskapet voro som lifligast uti <lätta samtalet, säger den lelle gossen :
"Nu kan jag ej hålla dörren längre. Jag måste nöd vändet släppa den, ty mina armar äro redan bort somnade."
"Ack, att vi skulle hafva dig med oss!" utropade bröderna, som blefvo nu utom sig af förskräckelse.
Ecke kunde de vara honom begälplige tell någon betydlighet, eme-dan di hadde nog af att hålla sina hyror.
"Nu blifva vi olöckliga. Hva(d) skall vi taga vägen? Ack, att vi häldre denna gången hadde blivet hemma!" - o. s. v.
Rätt som de sade <lätta, så låt gossen dören falla, som, då hon ned föll, slog mett uti bordet.
IIS
"Hai, hai1 !" ropade alla och sprungo förskräckte upp från bordet.
"Här är väll troll här nära. Dät var för modligen uppi trädet. Ack, låt oss skynda här i från! Gudbevars, hvad kunde dät vara?" - o. s. v.
På några ögon bleck voro hästarne för spända, och snart voro de långt från stället.
Då herskapet var farena sin kos, sade gossen:
"Här setter jag ej längre. Nu går jag ner och sätter mig att äta.
Jag är så hungrig."
"Kära, du gör dig väl ej galen?" sade de andre. "Huru snart kan de icke komma tellbaka och hämta sett selver ! Då är du olycklig."
"Dät få gå, hur dät vell, jag går ner och äter", sade gossen.
De andre bröderna sutto qvar och torde knapt draga andan.
Då herskapet hadde rest ett stöcke och den största förskräckelsen hadde sacktatt sig något, befalte greven kusken hålla. Greven för-undrade sig över händelsen och hvad dät kunde vara.
"Du får", sade han, "lof spänna från den ene hästen och rida dit och se, huru dät står tel1. Dät skulle vara en känbar förlust för oss att mesta alt vårt selver. Kan du skaffa dät åter, så skall du erhål'la en hederlig vedergälning der för."
Kusken spänner då från hästen, rider dit och blef varse gossen. Då han kom närmare, satt gossen och rakade sig med en knif på tungan.
"H vad är du för en?" sade kusken.
"Jag är en Herrans engel, som har antaget mänsklig skapnad och skall straffa di högmodige på jorden. Dät var jag, som låt denna dörr ned falla från Hemlen för att hämnas på <lett herskap, som är så högmodet."
Kusken föll uti en diup förundran över gossens tahl. Han trodde, att dät så värkl [igen] för höll sig, som han sade.
"H var före setter du och skrapar din tunga?" sade kusken.
"Derföre att jag skall blifva klok och vis", svarade gossen.
"Efter som du är en Herrans engel", sade kusken, "så vet jag, att du har för måga att göra mig klok och vis. Gör mig även dät !"
"Dät skall jag göra", sade gossen, "män måste först skrapa din tunga även, förr innan dät kan ske."
Kusken framräkte nu vellet sin tunga. Gossen skrapar då myket sackta på den och höll med_dät samma med ena handen uti tung spet-sen, var vid han, under dät han skrapade, af skar halva tungan. För-skräckt här öfver kastar kusken sig på hästen och rider dät fortaste
1 MS: häi hai.
II6
han kunde tell baka. Han trodde värkligen, att dät var en troll pojk i stället för en ängell. Då han fram kom och man frågade honom, hur dät stod tell, kunde han icke tala ett ord utan endast fram stapplade några obehagliga läten.
Förskräckelsen överväldigade åter herskapet.
"Nu är han bliven förtrollad. - Dät var säkert troll, som var uti trädet. - Dät är icke värt mera tänka på vårt selver. Dät är bättre att lämna dät än bli fördervade."
Och så reste de sin kos.
Då nu gossen hadde ätet sig mätt, sade han tell bröderna:
"Nu tar jag med mig hela bord servisen och går hem."
De velle av råda honom der i från, män han tog sin dryga byra på nacken och mas [i] era de hem.
De andre sutto hela dagen stella uppi trädet utan att få varken vått eller tort. Då dät blef full komligt mörkt, stego de ner från sett gömme ställe och spaserade hem.